De politiska bebisarna

Jag hade tänkt att skriva ett fjärde och sista i en serie av blogginlägg som kretsar kring de i svensk debatt alltför lite problematiserade bidragen, men det får mogna lite. Jag får inte riktigt ihop det jag vill ha sagt. Istället en humördipp.

Bland oss dissidenter och förmodligen bland majoriteten av dem som läser denna blogg finns en ständigt återkommande förväntan på att den bisarra svenska invandringspolitiken ska få markkontakt. När det någon gång emellanåt dyker upp en vettig artikel i ”gammelmedia” så tänker vi att bestämt, håller det inte på att vända nu? Förnuftet måste väl segra någon gång?! Vi kan också tänka att verkligheten måste drabba politikerna och att det är mer än dags nu. De asylsökande är fler än någonsin och Sverige har varken jobb eller bostäder att erbjuda. Men inte nog med det, en majoritet av dem som söker sig till Sverige har aldrig levt i vare sig en demokrati eller ens i ett fungerande samhälle. De går rätt in i ett flerårigt, kanske livslångt, bidragsberoende. Många är eller blir kriminella. En jurist berättar att svenska namn börjar bli undantag på svarandesidan i domstolarna.

Så skickar flera bloggläsare mig en länk till nättidningen Dagens Samhälle, som kallar sig för ”Tidningen för beslutsfattare på den offentliga marknaden.” Där kan man läsa att endast en av tio lokala toppolitiker vill att Sverige ska ta emot färre flyktingar. Oj då! Där tjongade visst verkligheten till mig, istället för politikerna.

De ledande kommunpolitikerna lyfter fram det svåra läget i omvärlden, och tycker att Sverige som ett rikt land måste kunna stå för generositet och öppenhet. Några representativa kommentarer som avspeglar en tydlig viljeinriktning:
– Vi kan inte styra antalet människor som lider nöd och är i behov av stöd, säger Ann-Katrin Järåsen (S) i Torsby.
– När situationen i världen är svår ska Sverige ställa upp, den typen av land ska vi vara även om det blir påfrestningar på vårt samhälle, framhåller Per-Samuel Nisser (M) i Karlstad.
– Mängden flyktingar vi ”bör” ta emot beror på flyktingsituationen i världen, fastslår Henrik Nilsson Bokor (S) i Torsås.
– Vi ska uppfylla våra åtaganden när det gäller skydd till människor som söker sig till oss från det ökande antalet oroshärdar i världen, säger Mikael Thalin (C) i Orsa.
– Vi får helt enkelt ta vårt medmänskliga ansvar och hjälpa till! manar Meeri Wasberg (S) i Haninge.

Efter att Gunnar och jag för ett par år sedan gav ut första delen av ”Invandring och mörkläggning” och alltsedan jag började skriva på den här bloggen för något halvår sedan har vi fått många tusen mail från läsare som tackat och uppmuntrat oss. Vi behöver aldrig vara oroliga när vi går igenom den dagliga skörden. Inga hot och inget hat utan mest bara hatten av.

Emellertid:

  • Aldrig ett livstecken från någon svensk makthavare.
  • Aldrig att något politiskt parti tar kontakt.
  • Aldrig någon kommentar från en betydande journalist, i varje fall ingen som vi får citera, lika lite som att tala om vem som skrivit den
  • Aldrig något medhåll från en enda kulturperson eller ”kändis”
  • Aldrig någon organisation som vill ha vår hjälp med att utforma en bra värdegrund (kanske inte så träffande men det där var roligt att skriva!)
  • Aldrig något medieföretag som frågar om jag eller Gunnar vill jobba för dem.
  • Aldrig att någon av oss skulle få sommarprata, skriva krönikor eller på annat sätt ta plats bland de accepterade opinionsbildarna
  • Aldrig något förlag som frågar om vi vill skriva en bok som de kan ge ut
  • Aldrig något universitet, något bibliotek eller någon myndighet som frågar om jag vill hålla en föreläsning om invandringspolitik, romer eller mångkultur (något som jag är bra på)

Alltid från ”det goda Sverige”: helt och totalt dödstyst. Men det är klart, har de inget annat att säga än det som kommunalpolitikerna meddelar Dagens Samhälle, så blir det inte särskilt angeläget med kontakt.

2007 deltog antropologen Jonathan Friedman och jag i ett radioprogram om politisk korrekthet (Tendens i P1). Det blev ett av de där små små hålen i Sveriges Radios PK-väv. Där konstaterade Jonathan Friedman att

Sverige präglades av en politisk korrekthet som var så dominerande att det inte ens gick att jämföra med andra västerländska länder.

Året därpå avgick han från sin tjänst som professor i Lund. Nu har åtta år gått och det har bara blivit djävligare hela tiden.

Läs kommunalbjäbbet ovan en gång till. Detta är hjärnverksamheten hos de politiker som svenska folket röstat fram. De vet ingenting och vill heller ingenting veta. Som den moderata politikern Katja Larsson i Hylte kommun svarar folkbildaren Håkan Karlberg när han på ett sakligt och oaggressivt sätt utnyttjar sin medborgerliga rätt att informera politiker: Undanber mig vänligt men bestämt sådan här propaganda!

De flesta bemödar sig inte ens om att svara. Dialogen mellan väljare och politiker har upphört, åtminstone i invandrarfrågor. Det är bara tyst – som sagt: helt och totalt dödstyst. Dessa våra valda politiker verkar inte ens förstå att tystnaden är en dödskyss för demokratin.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.