Välfärdens patologi

Det här är det fjärde och sista i en serie av blogginlägg som kretsar kring de i svensk debatt alltför lite problematiserade bidragen, i synnerhet socialbidrag och transfereringar mellan skattebetalare och bidragsförsörjda invandrare. På så sätt flyttas betydande summor över från den arbetande till den icke-arbetande befolkningen. Den typen av transfereringar är moraliskt försvarbara endast så länge bidragen

  • är kopplade till nödvändighet och misär
  • reserveras för kvotflyktingar och landets egna medborgare
  • folket har en hög arbetsmoral
  • den allmänna uppfattningen är att det är skamligt att få sin försörjning via bidrag

Så är inte längre fallet.

Huvudskälet till att jag intresserar mig för bidragen är att jag prövar olika förklaringsvägar till den extrema svenska invandringspolitiken. Som jag ser det, finns det tre vägar att gå.
Den första och mest näraliggande är att man – eftersom detta är höljt i dunkel – försöker frilägga vilket samhällsideal och vilka målsättningar svenska politiker har, när de anser att de bör utsätta Sverige och medborgarna för de prövningar som följer med massinvandringen, segregationen och att det anmärkningsvärt höga svenska tillitskapitalet rinner iväg. Denna väg har Gunnar och jag framför allt prövat i del II av ”Invandring och mörkläggning”.

Som jag tidigare konstaterat är det inte särskilt framgångsrikt. För mig är det i grunden fortfarande obegripligt vad svenska politiker sysslar med, när det gäller invandringspolitiken. Det blir inte bättre av att de saknar förmåga att argumentera för den förda politiken. Vem som helst som är någorlunda påläst kan göra slarvsylta av deras argumentering. Den tål inte kritik därför att den är lögnaktig, floskelfylld och nedskalad till ren propaganda

En annan förklaringsväg är att utgå från att svenska politiker faktiskt inte alls vet vad de sysslar med utan att de verkligen är de politiska bebisar de presenterar sig som. Då blir frågan: hur blev det på det viset? Är det något virus som härjar? Förmodligen inte. Då måste det handla om att de skolas till detta sätt att tänka och resonera. Det stämmer med konstaterandet att det framför allt är de högskoleutbildade som förlorar markkontakten. Som jag tidigare påpekat, men som jag tycker förtjänar att repeteras i denna sammanfattande sista artikel, handlar det om ett i grunden marxistiskt tänkande som får sin påbyggnad i form av:

  1. Kulturrelativismen som säger att det inte går att gradera olika kulturer. Alla är lika mycket värda, ingen är sämre än de andra. I förlängningen legitimeras på så sätt tesen om alla människors lika värde (vilket bör uttolkas som att det bara är offren och de som tycker ”rätt” som är lika mycket värda).
  2. Postmodernismen som säger att majoritetens och den stora berättelsens tid nu är förbi. Det är dags att för samhället att engagera sig för de (axiomatiskt) förtryckta minoriteterna (detta har i synnerhet svenska romer haft ekonomiskt utbyte av).
  3. Postkolonialismen som hävdar att västerlandet, också Sverige, har en skuld att betala till sina hårdexploaterade kolonier (Det har visserligen aldrig varit så mycket bevänt med den svenska kolonialismen, men i det här sammanhanget axlar vi solidariskt den västerländska skulden).
  4. Genusteori, som diskvalificerar den samhällsbyggande ”vite mannen” och anser att ett kvinnligt och gränslöst empatiskt förhållningssätt bör sättas i första rummet. (Den som ger sig in på det här fältet får det svårt att ta sig fram bland alla trampminor),
  5. Frankfurtskolan som anser att traditionell hypotetisk deduktiv vetenskap inte fungerar som samhällsteori. Därmed undermineras ett vetenskapligt synsätt till förmån för ett rättvisetänkande.

En tredje väg är att intressera sig för välfärdsideologins ”feltänk”. Det mest grandiosa ideologiska feltänket är givetvis kommunismen, som trots en mycket övertygande retorik ofelbart leder till ett totalitärt förtryck och till att medborgarna behandlas som statlig egendom. Jag läste häromdagen en artikel om Beria och påmindes åter om ett av alla dessa kommunismens monster som svensk vänsterrörelse helt förträngt.

Kan det vara så att välfärdsideologin också innehåller en ingrediens som leder till det goda samhällets undergång? För att uttrycka sig lite kryptiskt: den godhetens hyperversion som nu lägger sin välvilliga men förlamande hand över det svenska samhället leder till att det omhuldade välfärdssamhället går under. Nå, om man mera precist letar efter feltänket, vilket är det?

Det är då jag landar på bidragen och offertänkandet. Det som en gång var stoltheten för socialdemokratin, att samhället kunde erbjuda alla medborgare ekonomisk trygghet, har gått överstyr. För vårt välfärdssamhälles legitimitet har offerrollen blivit nödvändig. Om det inte finns tillräckligt många offer behöver vi ju inte detta gigantiska och kostnadsdragande välfärdssystem. Vi behöver inte alla dessa politiker, inte alla dessa myndigheter och anställda funktionärer som har som uppgift att hjälpa offren. Vårt samhälle är kort sagt hungrigt på offer, inte olikt en törstig motor som behöver en jämn bränsletillgång.

När det inte erbjuds tillräckligt med ”lidande arbetare” finns det två vägar att gå. Antingen skrotar man välfärdssamhället och säger att det faller på envars ansvar att försäkra sig mot undergången. Vi får en eller annan variant av nattväktarsamhället, där invånarna tvingas ta ansvar. Den som inte har förstånd eller vilja att själv utforma och bekosta sin välfärdsgaranti riskerar att gå under.

Man kan säga att även om något egentligt val aldrig presenterades, valde Sverige att importera offer, när den inhemska offerpotentialen hotade att ta slut. I annat fall hade många politiker- och välfärdsjobb varit i fara. Ytterst handlar det om maktens legitimitet. Om de goda inte får chansen att genom att visa sin godhet och därmed legitimera sin makt, så är makten i fara. Varför ska medborgarna hålla sig med en mängd politiker om dessa inte behövs? Varför ska vi ha alla dessa myndigheter som med migrationsverket och socialtjänsten i spetsen ska hjälpa medborgare som inte själva klarar av sina liv? Det handlar som sagt inte om att hjälpa utan om maktens legitimitet och makten finns inte där borta i Somalia eller Afghanistan utan här hemma. Därför växer Migrationsverket medan SIDA får dra åt livremmen.

Välfärdssamhället säger sig ta ansvar för samhällets alla medborgare, i synnerhet de svagaste, vilket i dag bör uttolkas som asylinvandrare med anhöriga. Välfärdssamhället omvandlas till bidragssamhället. Därmed har ett patologiskt tillstånd inträtt och den hypotes jag kommer fram till är att välfärdssamhället är i färd med att via bidragsivägsprättandet gå sin undergång till mötes. Min uppfattning är att bidragen

  • Demoraliserar befolkningen. I grunden är de flesta jobb tråkiga och slitsamma. Kan man få pengar utan att jobba så är det naturligtvis attraktivt. Allt fler medborgare har i allt högre utsträckning upptäckt detta.
  • Skapar beroenden av samma slag som droger bland befolkningen. Bidrag eroderar kompetenser och kapaciteter. Den som lever på bidrag har ingen stark motivation för att skaffa sig en utbildning. Den som under en längre tid tagit emot bidrag är inte längre attraktiv på arbetsmarknaden.
  • Är en av de viktigaste orsakerna till främlingsfientlighet. Varför ska arbetande och skattebetalande medborgare försörja invandrare som inte är flyktingar och heller inte varit med om att skapa det svenska välståndet?
  • Är också en av de viktigaste orsakerna till politikerförakt. Varför importerar politiker människor som saknar förutsättningar att genom eget arbete bidra till välståndet? Varför ljuger politikerna och kallar alla dessa nykomlingar för flyktingar?
  • Bygger upp en kostsam hjälpverksamhet i behov av offer. Inga offer och myndigheten eller verksamheten måste läggas ner. Samhällsfunktionärer blir arbetslösa.
  • Utgör en alltför stor andel av statens kostnader. Fördelningen har bidragit till att landet har en växande kategori av fattigpensionärer. I dag är de flera än tvåhundratusen.
  • Producerar offer, inte minst genom invandringen eftersom denna inte prioriterar människor som landet kan ha glädje av utan de asylsökande som det är mest synd om.

Det är därför den grova lögnen att invandringen i själva verket är lönsam gång på gång kommer tillbaka. Observera också att när offerproduktionen hotar att bli för kostsam, så vill politikerna inte göra nerdragningar där, utan det är annat som får stryka på foten. Framför allt är det viktigt att offerproduktionen inte vägs mot andra kostsamma samhälleliga aktiviteter (”solidaritet med flyktingarna får inte mätas i pengar”). När sjukvården blir för dyr kan det inte kopplas till invandringens kostnader. När SJ får fem miljarder mindre för underhåll av järnvägarna och tänker lägga ner 42 järnvägssträckor, vilket är ytterst allvarligt för godsjärnvägen, så kopplas det givetvis inte samman med invandringens kostnader. Men allt hör ju samman! Samhället har bara en plånbok. Det är den arbetande befolkningens skatter som betalar allt.

Jag vet inte om denna tolkning håller. Det är en hypotes och som sådan kan den kännas krystad. Jag är ändå övertygad om är att den förtjänar att diskuteras. Så sätt igång bara, alla ni gammelmedias samhällsdebattörer och opinionsbildare som tagit för vana att knipa ihop näbben när de riktigt stora frågorna kommer upp på bordet. Lägg era selfie-aktiviteter åt sidan och visa att ni är vuxna att ta ansvar för samhällsutvecklingen!

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.