Rättelser

I blogginlägget ”Godhet ifrågasatt” använder jag lite i förbigående uttrycket ”die dumme Schweden”. Signaturen Memento, som ofta skickar mig länkar till tyska texter, har påpekat att uttrycket är en så kallad faktoid. Wikipedia skriver:

Die dummen Schweden, de enfaldiga svenskarna (även omnämnt i den grammatiskt felaktiga formen die dumme Schweden), är ett svenskt uttryck på tyska för det mindervärdeskomplex som svenskar kan drabbas av i kontakter med utlandet. Uttrycket är en faktoid och förekommer inte i tysktalande länder. Det kan i själva verket komma från det ungerska uttrycket buta svábok = dumma Schwaber, på tyska die dummen Schwaben, ett uttryck som verkligen finns och är i levande bruk.

Jag skulle antagligen kunna komma undan med att jag använder uttrycket som det förekommer i svenskt språkbruk och att jag minsann visst känner till det som Wikipedia meddelar. Så är det emellertid inte. Även om jag någorlunda obehindrat läser tyska så är mina kunskaper rostiga. Jag har aldrig bott i något tyskspråkigt land och det är väldigt sällan jag talar tyska. Tyska akademiker är vanligen bra på engelska och då blir det språket jag väljer, när tyska borde ligga närmare till hands. Man vill ju inte försätta sig i ett onödigt underläge. Men nu vet jag och är således inte längre en fullt så dum svensk.

Den andra rättelsen är mer komplicerad. En bloggläsare skriver till mig:

SCB har faktiskt uppgifter om syriernas utbildningsnivå. Bifogar siffror jag tog fram från deras databas. Man kan notera att omkring en fjärdedel har eftergymnasial utbildning. Men huvudparten, 20 procent, kortare än tre år och då är man väl inte akademiker. Man kan också notera att andelen med eftergymnasial utbildning ökar kontinuerligt över de aktuella åren. Att ta sig till Sverige verkar utvecklas till en angelägenhet framför allt för de mer priviligierade.

Nu skulle man kunna dra slutsatsen att jag och den bloggläsare jag citerar i blogginlägget med den dramatiska rubriken ”När statsministern ljuger” har gjort ett svårt misstag. Statsministern har på fötterna när han säger att en fjärdedel av syrierna är akademiker.

Men så enkelt är det inte, inte alls! För det första måste man fråga hur underlaget för SCBs uppgifter ser ut, i synnerhet med tanke på att Arbetsförmedlingen angivit att 60 % av de nyanlända och deras anhöriga högst har en förgymnasial utbildning. Denna uppgift har de senare korrigerat till 51 procent. I en artikel på nättidningen Realtid har Tino Sanandaji kritiskt granskat uppgifterna om bland annat syriernas utbildning och konstaterar att bara tio procent av de nyanlända från Syrien har minst en treårig utbildning med examen från högskola:

Ett annat sätt att utrycka det är att 91 procent av de syrier i Sverige som inte förvärvsarbetar saknar högskoleutbildning …

En statsminister bör givetvis fråga sig vilken uppgift som stämmer och får inte bara agera efter principen ”fint, det där är en uppgift som vi kan föda väljarna med”. Detta i synnerhet med tanke på den vilseledande bild som politiker och journalister i en oskön förening tagit på sitt ansvar att leverera till Sveriges medborgare.

Som det nu är informeras medborgarna efter principen att ”vi håller så tyst som det bara är möjligt om det som är problematiskt och lyfter fram det positiva – skit samma om det är sant eller ens trovärdigt.” Det eviga trixandet leder som bekant till att en falsk bild av invandringspolitikens konsekvenser skapas.

En statsminister ska inte bara tala sanning i den meningen att det formellt sett finns ett underlag för hans påståenden utan han ska också ha en vilja att tala sanning. Det har inte Stefan Löfven och därför är det befogat att hålla fast vid påståendet att han ljuger. Han är en av de ivrigaste arbetsledarna i snickrandet på det mångkulturella luftslottet.

Det andra problemet med uppgiften att en fjärdedel av syrierna har högskolebildning har med begreppet flyktingar att göra. Vore det sant så minskade det ytterligare på trovärdigheten i att de flytt till just Sverige. Det vill säga det stärker hypotesen att de valt Sverige därför att här har de i form av bidrag en garanti för att de inte går under. När det gäller anhöriga är för övrigt Sverige ensamt om att ge denna garanti.

Det kan tilläggas att till Sverige kan man bara fly från Norge och Finland samt länder som via Östersjön gränsar till Sverige. För resten av världens flyktingar av alla de slag gäller att de först flyr till ett angränsande land och därefter väljer Sverige som ett land att resa till, alternativt att Sverige väljer ut dem via UNHCR (kvotflyktningar). I formell mening är antalet ”äkta” flyktingar till Sverige således mycket få. Detta påstående är inte enbart ett semantiskt finlir. Det ställer frågan varför de övriga väljer just Sverige som slutdestination på sin spets. Flykten till Sverige är inte något desperata människor gör för att rädda sina liv.

Världen har 193, 195 eller 246 länder, beroende på hur man räknar. I dessa länder bor 7,2 miljarder människor. Sverige har tio miljoner invånare.

Detta betyder att de som söker asyl i Sverige utifrån goda kunskaper har gjort ett medvetet val. Den fråga som ter sig angeläget att få besvarad är varför så många väljer att söka asyl just i Sverige?

Men jag tror aldrig någonsin att vi kommer att få höra Stefan Löfven säga att detta är en viktig fråga eller ens en fråga som det är berättigat att ställa. Han vill nämligen inte veta svaret.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.