Bra frågor och inte lika bra svar

En bloggläsare skriver: Jag är forskare utomlands inom teknik, men allmänt intresserad av debatten i Sverige kring invandring och dess ekonomiska och sociala effekter.

Jag följer din blogg och har läst Invandring och Mörkläggning I & II flera gånger, men den avslutande förklaringsmodellen i den senare boken – eliternas införande av nattväktarstat – har alltid känts otillfredsställande. Jag har några funderingar kring detta som jag vore tacksam om du kunde kommentera.

Om vi har en bra skattning av (säg) Reinfeldts målsättningar, så borde rimligen ett första test vara att jämföra hans faktiska agerande med hur en rationell person som vill uppfylla de skattade målsättningarna agerat i hans situation. Det är här som varken jag eller Tullberg i nyliga krönikor får agerandet att gå ihop:
http://www.friatider.se/stridshingsten-g-r-igen
http://www.friatider.se/stridshingsten-som-etnisk-masochist

Första frågan:
Det finns mycket en statsminister kan göra för att skapa en låglönemarknad med stort arbetsgivarövertag, t ex arbeta mot avskaffande av LAS, årslånga provanställningar, minskad facklig makt och fler arbetsgivarspecifika skattelättnader. Men det tycks mig som om den svenska arbetsmarknadsmodellen till stor del lämnades lagstiftningsmässigt intakt av Alliansen.

Svar:
Ja, det var väl en medveten väljartaktisk idé att lägga sig så nära den socialdemokratiska välfärdsstaten som möjligt. I övrigt känns det som moderaterna koncentrerat sin politiska energi på skattesänkningar.

Det Gunnar och jag ägnat oss åt är ett slags kremlologi. Vi har utifrån ett ganska magert material försökt gissa vad Reinfeldt men kanske i synnerhet moderaterna vill ha för samhälle. När det gäller retoriken så tycker vi nog fortfarande att det finns fog för påståendet att nattväktarstaten är ett lockande ideal. Däremot, när det gäller praktiken ser ju också vi att det inte fungerar på det sättet. Och när det sedan gäller Reinfeldt, så är inte ens hans egna ställningstaganden konsistenta utan krockar med varandra. Det är direkt egendomligt att ingen ännu – vad vi vet – gjort en ordentlig analys av honom som politisk person. Varför har han med sitt tydliga och för en statsminister direkt chockerande avståndstagande från sitt eget folk fått behålla sin politiska heder? Nätets mest upprörda debattörer ser honom ju som en landsförrädare. För en statsminister finns det väl knappast någon hårdare dom? Filosofen Bertil Rolf lanserar i det senaste blogginlägget hypotesen att Reinfeldt gärna vill gå till historien som en moralisk ledare istället för att framstå som en kylig taktiker. Kanske är det så men det räcker inte som förklaring.

Fråga två:
En fundamental del av den traditionella nattväktarstaten är ett starkt försvar, om inte annat som garant för elitens fortsatta kontroll över landet. Men Reinfeldt tycks obekymrat ha avskaffat den rest av försvaret som fanns kvar.

Svar:
Att försvaret skulle dras ner, om än inte skrotas, tycks det ha funnits en enighet om över partigränserna. Det finns ett försvarspolitiskt betänkande från år 2007 där samtliga sju riksdagspartier är överens. Den politiske journalister Claes Arwidsson skriver i november 2010 under rubriken ”Evig fred råder”:

I betänkandet från den historiskt eniga beredningen stod alla sju riksdagspartierna bakom slutsatsen att den globala uppvärmningen var landets fiende nummer ett. På andra och tredje plats kom massförstörelsevapen respektive smitta och hälsorisker. Den handlingsstrategi som pekades ut för det militära försvaret var att fortsätta ”transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser”. Kort sagt, vi skulle själva välja vilka strider vi vill utkämpa – i långt-bort-i-stan.

När SR/Sifo inför valet 2008 frågade svenska folket vilka politikerområden som var viktiga fanns inte ens försvarspolitiken med bland de 19 olika förslag man hade att välja på.

Kanske är det så enkelt som att det är viktigare med politisk konsensus än med ett starkt försvar. De politiska aktörer som inte vill lägga särskilt mycket pengar på försvaret har ju haft goda argument. Sverige har inga direkta politiska fiender, har klarat sig undan världskrigen och under ett par hundra år har försvarsviljan inte fått just någon näring alls. På nätet kan man inte så sällan se beteckningen ”fredsskadat land” om Sverige. Att dra ner på försvaret har också varit ett bra sätt att spara pengar. Från vänsterhåll har det till och med setts som moraliskt angeläget. I Fi:s program från år 2013 kan man läsa:

Fi ska verka för en utveckling av global mänsklig säkerhet, bort från föreställningar om militär säkerhet. Det förutsätter stopp för militär upprustning, ett aktivt nedrustningsarbete, stopp för vapenexport samt omställning av krigsmaterielproduktion till civil produktion.

Sverige ska som bekant inte vara en militär utan humanitär stormakt. Till detta kan man lägga att i dag verkar svenska politiker göra lite som de vill, alldeles oavsett vad väljarna tycker och oavsett vad politikerna angivit i sina partiprogram. Som den avhoppade moderate kommunalpolitikern Björn Schaerström konstaterar i ett mail: ”Svenska skattebetalares resurser går till stor del till helt andra saker än det vi ’beställt’ och till sådant som inte går att utläsa i några partiprogram. Däri består det stora bedrägeriet och landets allt raskare färd mot kaos och ruin!”

Fråga tre:
Invandrare från tredje världen röstar, som Tino Sanandaji påpekar, till övervägande del på partier som förespråkar en stor omfördelande välfärdsstat. I er bok beskrivs det som att den kosmopolitiska nattväktarstaten är välfärdsstatens motsats, men med en bibehållen demokrati verkar det troligare att utfallet blir en stor dysfunktionell välfärdsstat som ineffektivt för över resurser från en minskande andel produktiva till små grupper av priviligierade improduktiva, som politiker. Att Reinfeldt underlättat migration från tredje världen har troligen gjort det svårare att få till en liten stat.

Svar:
Det är en sak med ideal, en helt annan sak med förverkligandet. Se till exempel det mångkulturella samhället som ter sig som en befrielse och förhoppning av samma slag som det klasslösa samhället, men i verkligheten landar i något helt annat. Se på den kommunistiska retoriken som fortfarande lockar idealistiskt lagda ungdomar. Det verkar vara mänsklighetens öde att ständigt sätta fantasierna framför verkligheten. I Sverige med sitt ointresse av historia och besatthet av de framtida idealen har destruktiva ideologier särskilt lätt att få fäste.

Det troligaste framtidsscenariot är inte alls nattväktarstaten utan ett välfärdssamhälle som i praktiken blir allt sämre på att leverera den välfärd som utlovas som ersättning för de höga skatterna. Detta leder till en vänstervridning, vilket också Reinfeldt måste ha förstått. Den bidragsförsörjda och lågutbildade befolkningen blir kvar. Vart skulle de flytta? De är inte välkomna någonstans. De högutbildade och mer välbeställda medborgarna lämnar Sverige.

Det finns ju ingen nationell stolthet som kan hålla dem kvar, inget större intresse för att ”rädda landet”. Resultatet blir ett socialistiskt inriktat u-land med svag valuta, hög kriminalitet, stor social oro och låg tillit mellan olika medborgarkategorier. Det är det mest troliga framtidsscenariot – inget bra land alls att leva i. Det finns ett politiskt parti som kan ändra den här bilden: Sverigedemokraterna. De är jokern i en lek med idel lankor. Tyvärr betyder ”ändra” inte självklart att det blir bättre, bara att det blir annorlunda.

Fråga fyra:
När Reinfeldt säger att Sverige är vad de ”som kommit hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land” gör av Sverige, låter det inte heller som om han haft något speciellt samhälle i åtanke med sin politik – det är mer att det får bli vad det blir. Det är svårt att för mig att tro att ett sådant kontroversiellt uttalande gjorts enbart av strategiska skäl.

En förklaringsmodell som tycks passa bättre in på Reinfeldt och hans gelikar är den som beskrivits av den brittiska journalisten Steve Moxon i en serie av välannoterade artiklar, mest nyligen ”The origin of identity politics and political correctness”. Kortfattat går modellen ut på att vänstereliterna i väst drabbats av kognitiv dissonans efter utebliven marxistisk revolution, och därför i sin besvikelse utsett ”arbetare” – icke-eliter, stereotypiskt män utan invandrarbakgrund – i sina respektive länder till syndabockar.

I den modellen blir det åtminstone begripligt varför Reinfeldt agerat och uttalat sig fientligt mot etniska svenskar som grupp. Att bara säga att Reinfeldt har hittat en ny ingrupp i den globala eliten förklarar väl inte i sig varför han måste vara fientlig mot sin ”gamla” ingrupp (vara etnisk masochist, i Tullbergs terminologi)?

Svar:
Ja, Steve Moxon är läsvärd. Hans beskrivning av hur vänstern sviks av arbetarna, som inte alls vill göra revolution och att vänsterideologerna därför måste rädda sig genom att omdefiniera förövare och offer känns trovärdig. Vänstern ersätter de onda kapitalisterna med de vita männen med makt och omdefinierar de tidigare så hyllade arbetarna till ”white trash”. Och så in med nya offer: etniska minoriteter, migranter, kvinnor, sexuella minoriteter. Om detta har jag nyligen skrivit på bloggen. Jag hade inte läst Steve Moxon men mitt perspektiv är starkt besläktat. Däremot kan jag inte se hur Moxons resonemang förklarar den politiska högerns knäfall. Där tror jag att Marika Formgrens påpekande att Sverige inte har någon värdekonservativ motkraft till vänsterns samhällssyn är tänkvärd. Hon skriver om hur också de borgerliga partierna accepterat värdegrundsperspektivet, med åtföljande konsekvenser:

Men faktum är att vår borgerliga alliansregering inte ligger långt efter vänstern i sin strävan att villkora den offentliga debatten och utnämna värdegrund snarare än åsiktsfrihet till demokratins grundförutsättning. Så skrev Bengt Westerberg i sin statliga utredning Främlingsfienden inom oss (2012) att politiker har ett särskilt ansvar för att upprätthålla det politiskt korrekta filtret över samhällsdebatten, samt föreslog värdegrundad lärarutbildning och övervakning över internet och medier. Så presenterade Erik Ullenhag 2011 en pinsam ”toleranssajt”, som påstods bemöta främlingsfientliga myter med fakta men egentligen var ganska genomskinlig opinionsbildning för regeringens synsätt. Så förkunnade regeringens utredning om män och jämställdhet att det fortfarande finns många traditionella mansnormer som politiken måste förändra. Så var Fredrik Reinfeldts kommentar efter våldsattacker mot Sverigedemokrater under valrörelsen 2010 så här avmätt: ”Den som driver upp vi- och demtänkande och grundar sig på främlingsfientliga uppfattningar ska ju inte vara förvånad när det i grunden väldigt hatfulla sättet att se på relationer mellan människor också leder till att det blir mer våld, mer hot, i det öppna samhället”.

Det var inte heller en socialdemokratisk chefredaktör på en socialdemokratisk ledarsida som i juni 2012 belade mig med skrivförbud för att jag inte var tillräckligt socialdemokratisk. Det var den liberala chefredaktören på en ledarsida med beteckningen ”borgerlig” som förbjöd mig att skriva om integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjepolitik, eftersom jag inte låg i ”den liberala mittfåran”.

Avslutande kommentar:
För mig förblir (än så länge) Reinfeldt en politiskt obegriplig person. Din huvudfråga är ”Vad ville han att Sverige skulle bli för land?” Mitt svar är: jag vet inte. Karln är en gåta. Ännu mer gåtfullt är att han utan att drabbas av särskilt hård kritik kunnat styra både moderaterna och Sverige under närmare ett decennium. Även om nattväktarstaten är hans ideal så utgör hans politik ett direkt hinder för borgarna att återfå den politiska makten i Sverige och på så sätt förverkliga detta ideal. Jag har ingen annan förklaring än att Sverige har en bedrövligt undermålig intelligentia. Trots sin vänsterpolitiska dominans har den inte klarat att genomskåda Reinfeldt. Följaktligen har den heller inte förmått att för väljarna visa vilka värden och vilket samhällsideal Reinfeldt står för.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.