Dubbelliv

Signaturen Memento har skickat mig en länk.

Jag är svag för den här typen av lågmälda texter, baserade på egna erfarenheter. Därför bestämde jag mig för att översätta den till svenska, så att den skulle vara mer lättillgänglig för bloggläsarna. 25-åriga Haifa lever två liv, ett som muslim och ett som ateist. Hon tror inte längre på Gud men törs inte överge islam. Därför lever hon ett dubbelliv där hon ljuger om var hon är och med vilka hon är tillsammans. I hopp om att det en dag inte längre ska vara ett tabu att överge islam berättar hon sin historia.

Jag är född i Danmark, men gick inte på dagis så jag började i folkskolan utan att kunna ett ord danska. Mina klasskamrater var alla invandrare – kanske var det en eller två danskar i min klass. Då jag senare bytte till en arabisk friskola, hade jag bara arabiska klasskamrater och de flesta av lärarna var muslimer. Två gånger i veckan fick jag koranundervisning i den lokala moskén, där jag skulle lära mig koranen utantill, och varje gång jag lärde en ny vers så gav mina föräldrar mig en present. I friskolan sa lärarna att de var tvungna att lära oss om evolutionen och The Big Bang, men att vi skulle komma ihåg att det bara var en teori och att naturligtvis Gud hade skapat jorden. Jag minns att jag gick hem från skolan och berättade för min mor om allt det jag lärt om världens tillkomst och om människan, som i verkligheten var en utvecklad apa. Hon blev rasande. ”sådant tror vi inte på” sa hon och tvingade mig att lova att aldrig nämna Darwin och aporna igen. Det gjorde jag inte heller men jag började att läsa böcker som handlade om vetenskap.

Schalen
Båda mina föräldrar är extremt konservativa och enormt religiösa. De kommer från en liten stad som är starkt sunnimuslimsk och flyttade på grund av min fars politiska engagemang. Att de praktiserar sin religion här i Danmark har hållit deras relation till Mellanöstern levande. Ju mera de ägnar sina liv åt religionen, desto närmare känner de sig sitt hemland, säger de. När min mor och far bedömer sig själva som föräldrar ser de på om jag har blivit en god muslim. En god muslim tror inte på evolutionen och ställer inte frågor om sin tro. En god muslim bygger sitt liv på islam och ett hedersbegrepp som danskarna aldrig kommer att förstå. Jag kände hur jag avlägsnade mig från allt det som hörde till mitt liv, då jag började tro på vetenskapen och ställde frågor till koranen: Bildas mannens säd verkligen i ryggraden? Varför är en mans åsikter dubbelt så mycket värda som en kvinnas? Varför får kvinnor inte delta i begravningar och varför ger koranen männen lov att hålla slavar?

Alla flickorna i klassen tog på sig schalen när de blev tolv-tretton år. Jag väntade tills jag var fjorton. Jag ville inte gå med schal men trodde att jag skulle ha mer gemensamt med flickorna i klassen om jag tog på den. Alla var så stolta över mig och sa att jag var så söt med schal. Jag slutade att gå i åtsittande byxor. Jag såg ut som en som var övertygad i sin tro men inom mig fortsatte jag att tvivla. Jag berättade för en väninna om allt det som jag inte förstod hos islam och hon gav mig en bok om koranens vetenskapliga mirakler. Det var en sådan bok som man ger till tvivlare. Jag hade anledning att tro på det som stod där, eftersom avfällingar inte är något värda i den gemenskap jag kommer ifrån. Rädslan för helvetet var planterad i mig sedan jag var helt liten – det är dit de otrogna kommer – och varje gång jag undrade över något, så härjade Satan i mitt bakhuvud. Då jag flyttade hemifrån och började på en utbildning som låg i en annan stad så gav jag mina tvivel mer utrymme. Jag läste igenom koranen med nya, kritiska ögon och för första gången i mitt liv så slutade jag med att identifiera mig som muslim.

Den hemlige pojkvännen
Ryktet spred sig snabbt. Människor jag aldrig hört talas om ringde till min far och frågade varför han lät mig flytta hemifrån utan en man och varför han tillät mig att gå utan schal. Det sista hade han riktigt svårt för. I flera veckor talade han överhuvudtaget inte med mig, men jag försvarade mig med att det inte någonstans i koranen står att kvinnor ska bära schal. Jag sa att jag fortfarande trodde på Gud men sanningen var att jag påbörjat en lång och ensam process. Att överge islam var inte något som jag visste hur det skulle gå till. Ingen som jag kände hade gjort det före mig. Jag trodde inte längre på gud.

Jag fick en pojkvän som flyttade in hos mig men det var mycket hemligt. Ingen fick veta något. Liksom jag hade han muslimsk bakgrund men trodde inte heller längre på gud. Vi började ett liv som ateister. Vi åt bacon för att bevisa att vi inte längre var muslimer, jag drack alkohol och fick homosexuella vänner. Min hjärteväns familj var inte lika troende som min, så han valde att berätta att han blivit ateist medan jag inledde ett dubbelliv. På många sätt var han ett stöd, men på andra sätt gjorde vi olika erfarenheter. Jag kunde inte och kommer aldrig att kunna berätta för mina föräldrar att jag övergett islam, medan han kunde leva ett fritt liv som ateist. Jag var mycket noga med vad jag lade ut på Facebook för hela min familj är mina ”vänner” och håller ögonen på vad jag gör. Min familj kommer aldrig oanmäld på besök men om de gör det en dag så vet jag att jag har två minuter på mig från att det ringer på dörrklockan tills de står inne i min lägenhet. På två minuter hinner jag att gömma sådant de inte får se och skicka människor som de inte får träffa ut på altanen. Jag befinner mig alltid i högsta beredskap men trots detta var det en dag nära att gå galet:

Jag lånar aldrig ut min dator och är vanligtvis noga med att inte lämna några digitala spår efter mig. Men en dag när en gammal bekant var på besök och hon ville visa mig något på internet startade datorn på en engelsk artikel om muslimska avhoppare. Jag stängde ner sidan och sa att jag inte hade läst historien, utan bara råkat klicka in den eftersom den låg på Facebook. Hon sa ingenting men gick efteråt till mina föräldrar och frågade om jag övergett islam? De avvisade det som en ren fantasi. Varför skulle deras dotter inte längre vara muslim? Varför skulle någon lämna islam? I den lokala miljön fortsatte ryktena och männen krävde att min far gjorde något åt saken. Det kunde antingen betyda att han tog sin hand ifrån mig eller satte mig på plats med våld. Jag har sett min far när han är våldsam och vet vad han är i stånd till. Så jag sade att ryktena var falska och att jag fortfarande var en god muslim. Min far andades lättare. Någon var tydligen avundsjuk på hans duktiga och kloka dotter, sa han.

Livet är större utanför islam
Förra året hamnade jag på sjukhus på grund av ångest och depression, Jag klarade inte att leva två helt skilda liv och fick panikångest. Min familj var på resa så de visste inte att jag i flera månader låg inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag längtade efter att någon satt och höll mig i handen och sa att jag var en god människa. Två gånger försökte jag att ta mitt liv med tabletter. Naturligtvis vet jag att det är ett dumt sätt att ta livet av sig på och jag vet också att man inte nödvändigtvis dör utan bara skadar sin lever. Men för mig var det ett sätt att få tyst på alla mina tankar. Som inlagd skulle jag ligga i en säng och bara tänka på att bli frisk. Det var enkelt. Därute var det komplicerat. Där var jag en minoritet inom en minoritet. En invandrare utan religion.

I Danmark finns det inte något forum för avhoppade muslimer så jag ägnade mycket tid åt en brittisk on-line-gemenskap för människor som lämnat islam. Nyligen hittade jag en annan dansk där som skrev att han hade fått nog av livet. I ett privat meddelande skrev jag att han skulle ringa mig och det gjorde han. Vi träffades ett par dagar senare. Han talade om att han tillhörde en muslimsk gemenskap i London som äter, sover och lever hela livet under samma tak. Intill nyligen var han djupt religiös, hade långt skägg och hörde varken musik eller talade med flickor. Liksom jag hade han slutat att läsa de verser i koranen som han hade svårt att tro på. I dag bor han i Danmark och träffar inte längre sin familj. De vill inte se honom och tror att deras egen son kommer att brinna upp i helvetet. Han har flera gånger övervägt att säga att han har börjat tro igen, så att han kan få lov att återse sin familj. Hade vi känt varandra lite tidigare så hade det kanske inte varit så svårt. Då hade vi kunnat övertyga varandra om att livet är större än islam. Att överge fundamentet för hela sitt liv är hissnande och jag kan fortfarande, när jag är ensam, tvivla och tänka: Har jag tagit det rätta beslutet?

Ett hårt liv
Jag är dömd att leva ett dubbelliv. Jag tror inte på någon religion men kan inte säga det till min familj. När jag är ensam kan jag bekänna mig till ateismen men det kommer alltid att förväntas av mig att jag till det yttre uppför mig som en god muslim. Jag kan leva utan gud, men jag kan inte leva utan min familj och även om jag inte tror på koranens ord, så accepterar jag att hedersbegreppet spelar en avgörande roll för mina föräldrar. Jag kommer inte att kunna överbevisa dem om att jag kan vara en god människa och en god dotter utan islam. Om jag visade mig som jag är så skulle folk skämmas över att känna min familj. Alla skulle sätta en press på min far. Moskén, familj och grannarna och om min far inte gjorde något så måste andra agera. Så ser tanken ut. I deras värld måste jag straffas till varning för andra så att de förstår att det jag gjort inte är ok.

Jag drömmer ofta om att flytta långt bort. Det här livet är för hårt. Det är svårt att vara ensam om att vara annorlunda men om vi är flera kan det kanske bli så att det en gång i framtiden inte längre kommer att vara så farligt att bryta med islam. Fram till dess kommer jag alltid att se mig själv över axeln och ljuga om allt. Var jag befinner mig, vad jag gör och vem jag är tillsammans med. Min far har prövat att ringa till mig de två senaste dagarna men jag har inte svarat. Jag har inte haft någon färdig lögn till hands.

Översatt av

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.