Frihet från förtryck

En bloggläsare har skickat mig fyra PDF-dokument skrivna på svenska av Nikodemus Ungh och för ett par år sedan utgivna vid Ludwig von Mises-institutet. Titeln är ”Frankfurtskolan och Västmarxismen”. Bloggläsaren skriver att artiklarna nu är raderade och inte längre finns tillgängliga på Internet. Jag läser dem ganska omgående – detta är ett ämne som intresserar mig. Ungh bjuder på en del lysande formuleringar. Några smakprov:

Att få människor att tänka på ett visst sätt, utan att verkligen ha tänkt, tycks vara varje totalitärt systems målsättning.

Ingen var lyckligare, friare och hade fog för att ha större framtidstro än sovjetmedborgaren. I dag säger man att ingen är friare än den människa som lever i en modern demokrati med stora institutioner och överstatliga myndigheter som både garanterar vår frihet samtidigt som den beskyddar oss från farliga idéer, åsikter och människor – allt finansierat med vårt arbete.

Den svenska staten har under 1900-talets andra hälft utvecklats till ett politiskt korrekt matriarkat där välfärdsstaten ser på medborgarna som sina ”barn” och fördelar resurser så att alla blir omhändertagna. Staten ömmar för dem som har svårt att arbeta, svårt med språket, svårt med sin sexuella identitet och ser det som särskilt allvarligt om något av barnen känner sig kränkt och särbehandlat.

Inte allt men mycket av det som Nikodemus Ungh skriver är mig välbekant. Hur som helst triggar det igång mina funderingar. Ungefär så här blev det:

Marx och Freud är de två viktigaste samhällskritikerna från modernismens barndom. De kommer att sätta sin prägel inte bara på 1900-talet utan även på vår egen tid. Det som förenar dessa båda tänkare är att de vill befria människorna från förtryck. För Marx handlar det om kapitalismens och borgarnas förtryck av arbetarklassen. För Freud handlar det om den västerländska kulturens och i synnerhet de sexuella normernas förtryck.

Det som Frankfurtskolan gör är att föra samman dessa tänkare i en ny teoribildning. Bakgrunden är just den som tidigare tagits upp på lite olika sätt på bloggen men som kanske är tydligast hos Steve Moxon (se vidare inlägget “Bra frågor och inte lika bra svar”), nämligen att Marx hade fel. Efter första världskriget stod det klart att arbetarna aldrig skulle göra någon marxistisk revolution.

Detta var en fråga som engagerade två marxistiska teoretiker: Antonio Gramsci i Italien och Georg Lukács i Ungern. Lukács kom fram till att det var den västerländska kulturen som satte stopp för det marxistiska klasslösa samhället. Folket måste läras att tänka annorlunda. De måste, som Gramsci uttryckte det, lära sig att inse sina klassintressen. Det är Gramsci som är pappa till begreppet hegemoni och han skriver om hur det borgerliga samhället ska övervinnas genom ”den långa marschen genom institutionerna”. Det är inte bara folket som måste lära sig, utan också myndighetsföreträdarna. Jag vet inte om Gramsci gick vidare med just den tanken, men de som måste lära sig är samhällets sex maktblock:

  • folket
  • myndigheterna
  • rättssystemet
  • medierna
  • politikerna
  • näringslivet

För de marxistiska ideologerna handlade det först och främst om folket. Om människorna inte uppför sig enligt regelboken, så måste de hjälpas att göra detta. Det var inte marxismen som hade fel, utan folket med sitt bristande klassmedvetande. Hur lär man folket att se förtrycket? Och hur lär man folket att söka befrielse?

För Frankfurtskolan, som har marxismen som utgångspunkt, kommer inspirationen från Freud att leda bort från Marx´ syn på historisk utveckling som en dialektisk kamp mellan klasser. Frankfurtskolans forskningsobjekt framför andra var antisemitismen, som definierades som en västerländsk sjukdom. Detta är bakgrunden till att psykologiska förklaringar och termer som homofobi, xenofobi och islamofobi slagit igenom. Psykoanalysen kunde göra den västerländska människan frisk. Och i grunden gällde det att komma till rätta med det borgerliga samhällets deformerade sexualitet.

En av de ledande företrädarna, Herbert Marcuse, skriver redan på 1930-talet om vikten av sexuell frigörelse. Det blir vid sidan av antisemitismen ett ledande tema för Frankfurtskolan. Det sexuella förtrycket i ett kapitalistiskt samhälle skapar en neurotisk personlighet. Här är arvet från Freud tydligt. Målet är en befriad mänsklighet som förverkligar sin kreativitet och sitt libido. Det är inte förvånande att Marcuse kom att spela stor roll för 68-generationen.

Detta med den befriade sexualiteten är det överlägset mest attraktiva av befrielsebudskapen. Eftersom det är familjerna som upprätthåller den sociala kontrollen så hamnar den borgerliga familjen i fokus för kritiken. Inte minst gäller befrielsen kvinnorna vars sexualitet var hårt reglerad. Med p-pillret och möjlighet till abort kunde kvinnan ta plats som en jämbördig motpart till mannen, som ett självständigt sexuellt subjekt. Därmed öppnades också dörren för de sexuella minoriteterna.

Man kan säga att Frankfurtskolan triggar igång vår egen tids stora befrielsetema. Det brukar sägas att modernismen rymmer ”den stora berättelsen” men att postmodernismen har befriat sig och inte har en utan har många berättelser. Inget kunde vara mindre fel. Detta är Västerlandets kanske största berättelse någonsin, berättelsen om den totala befrielsen, som gäller:

  • Det borgerliga konventionella samhällets sexuellt förtryckta (RFSU, upplysning).
  • Kvinnorna, vilket betyder att det patriarkala samhället måste bekämpas (feminism)
  • Barnen vars frigörelse förutsätter att utbildningen måste skifta från inlärning av exempelvis psalmverser och kungalängder till förståelse och ett korrekt tänkande.
  • Nationella och förtryckta minoriteter som judar, samer, tornedalingar, romer.
  • Invandrare

Observera att denna upprors- och befrielseretorik är odelat positiv. Det finns ingen motpart annat än människor som inte vill ha ett bättre samhälle, alternativt skyddar sina egna intressen. Arbetarna begrep egentligen inte varför de skulle göra revolution men det tankemönster som Frankfurtskolan mer än andra tankesmedjor är upphov till, det kan ju alla som vill ha ett bättre samhälle ställa upp på. Det är för övrigt framsteget, viljan till ett bättre samhälle, som gör att Frankfurtskolan underkänner traditionell samhällsvetenskap. Borgerlig vetenskap vill ju bara registrera och analysera, inte ta ansvar och skapa ett samhälle med fria medborgare.

Gå tillbaka till de sex blocken jag nämnde ovan och då mer preciserat till folket, vilket nu betyder ungdomen. Och då handlar det inte enbart om 68-generationen utan det är ett massivt ungdomsuppror som också tar sig uttryck i att den revolutionära pop-, rock- och proggmusiken skapas. Med John Lennons ord:

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace
You may say that I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope that some day you’ll join us
And the world will be as one

Filmen spelar naturligtvis också stor roll. James Dean i Ung rebell blir en tröskel till ett nytt ungdomsliv vars kännetecken är upproret. Hollywoodtiteln ”Rebel without a cause” är nästan för bra för att bara sann. Ett drygt decennium senare kommer hippies att bli det tydligaste uttrycket för detta frihetssökande som livsideal.

Dessa ungdomar växer upp och alla blir inte hippies. En del blir jurister, en del marknadsförare, andra socialarbetare. Åter andra blir … ja, ta hela samhället. Med hjälp av popmusiken, filmen, konsten, litteraturen, kroppsestetiken, ungdomsmodet … you name it … får frihetsbudskapet äntligen det som Gramsci bara kunde drömma om: en näst intill total hegemoni. Det är tveklöst västerlandets mest framgångsrika kraft och ideologi: befrielsen från alla tänkbara sorters förtryck.

Nå, vad är problemet? Befrielsen är väl fortfarande lika attraktiv! Vem vill leva under förtryck? Det är väl bättre med intelligenta och befriade barn som själva söker kunskap och låter sin kreativitet blomma! Det är väl bättre med dugliga kvinnor som bidrar till att skapa det goda samhället och håller tillbaka de aggressiva männen. När de senare får för mycket makt så leder det ju till krig! Varför ska invandrare betraktas som sämre folk (rasism). Detsamma med de nationella minoriteterna (mera rasism).

Budskapen fortsätter att vara attraktiva. Det är därför en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning och så gott som alla som anser sig upplysta och tänkande säger att så här ska ett bra samhälle se ut. Statsministern är feminist och ledande politiker går med i Pridefestivaler.

Problemet är att detta tänkande varken tål att ifrågasättas eller klarar av det kritiska motstånd som leder till utveckling. När de sex blocken, som i Sverige, är helt erövrade, så måste befrielsen försvaras. De som talar om problematiska konsekvenser, om dubbelmoral, hyckleri och sprickor i godhetsretoriken måste fostras och lär de sig inte att tänka rätt, så måste de lämna gemenskapen. Det offentliga samtalet tystnar när det gäller invändningar mot godhetsretoriken, dels därför att det finns ju bara onda åsikter, som alternativ till de goda, dels därför att när konsekvenserna av att tänka onda tankar blir tydliga i form av sociala uteslutningar och att folk blir sparkade från jobbet, så lär sig långt många fler att när det gäller frihetsfrågorna så får man inte tänka ”fel”. Framför allt måste man lära sig hålla käften.

Sedan, det allra viktigaste ryms nog i det citat från Nikodemus Ungh som jag inledde med:

Att få människor att tänka på ett visst sätt, utan att verkligen ha tänkt, tycks vara varje totalitärt systems målsättning.

När vi nu befinner oss i det postmoderna samhällets patologiska stadium (min hypotes är att alla samhällsideologier hamnar där och att det går fortare och blir mer extremt ju mindre motstånd de möter) slår samhällets institutionellt grundade repression till med full kraft. Men det är mot en gles och maktlös skara av dissidenter, definierad som rasister, fascister och fobiker. Det folkliga uppror som snabbt växer, har ingen intellektuell förtrupp.

Sveriges ambition att utgöra en humanitär stormakt uttrycker befrielseretorikens patologiska stadium. Patologi är ett sjukdomsbegrepp. Det känns rätt att använda den beteckningen. Att tänka på det sättet har jag lärt mig av Frankfurtskolan. Nikodemus Ungh får sista ordet:

Den politiska korrektheten kan ses som en ständigt pågående kulturrevolution som censurerar kontrarevolutionära åsikter. Kontrarevolutionära åsikter, som även inbegriper värde- och kulturkonservatism, associeras i sin tur med fascismen. Dess anhängare ser de politiskt korrekta idéerna inte bara som en bättre teori bland flera teorier utan dessutom som en slags ”terapi” mot politiska vanföreställningar, fobier och åsikter vilka borde behandlas genom bland annat pedagogiska insatser i skola och socialtjänst.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.