Korrupta politiker

Runt om i Europa växer de partier som brukar buntas samman under beteckningen ”populistiska”. De som får hårdast kritik i svenska medier är Greklands ”Gyllene gryning” som, trots att de inte definierar sig själva på det sättet, kallas för nynazistiskt. Ungerns ”Jobbik” skälls för att vara nyfascistiskt. Nazist eller fascist, det är hugget som stucket. Om dessa beteckningar är rättvisande vet jag inte. Vad jag däremot vet är att dessa, liksom resten av Europas så kallade populistiska partier är nationalistiska. Dessutom förenas de i sin kritik av det egna landets politiska elit. EU-motståndet växer också inom dessa grupper och kan ses som en minsta gemensam nämnare.

Så kallade populistiska partier anklagas för att torgföra alltför enkla lösningar på komplicerade politiska frågor. De sägs vända sig till okunniga och lågutbildade medborgare i det egna landet, de som inte förstår glädjen med invandring, EU och globalisering. Till exempel skriver DNs ledarskribent Amanda Björkman så här, samtidigt som hon utnämner Jimmie Åkesson till populistproffs:

Den vite sänkte mannen, ofta förväxlad med sin kränkte broder, är inte sällan arbetslös, bor utanför storstäderna och saknar högre utbildning. Till skillnad från den vite kränkte mannen är hans klagan sprungen ur en förståelig och verklighetsbaserad hopplöshet i ett samhälle där hans roll blivit marginaliserad. Tillsammans bildar de en grupp vars frustration och besvikelse har uppmärksammats av Jimmie Åkesson och som han – i sann populistisk och uppoffrande anda – uppger sig representera. En man av vanlighetens folk. Beskyddare gentemot det stora stygga etablissemanget.

Populisterna beskylls också för att vara tillbakablickande, vilket skall uttolkas som att de är oförmögna att ta till sig det nya Europa och den nya världsordning som växer fram. Om det som växer fram verkligen är en förbättring, sägs det emellertid inte mycket om. Det hanteras som en självklarhet och den som vill återvända till en tidigare samhällsmodell har inte hängt med. Att inte begripa det fina i kråksången om den politiska utvecklingen och framåtskridandet kan jämföras med att inte hänga med i teknikutvecklingen. De som röstar på populisterna har nått sin (låga) intellektuella kapacitetsgräns. Det är ju trist att de är så många – och fler blir det visst, i takt med att Europas politikervälde växer och världsdelen går ekonomisk kräftgång:

Fremskrittspartiet fick 16 procent i valet i Norge förra året och sitter nu i regeringen
Dansk Folkeparti och Sannfinländarna ligger kring 20 procent
UKIP fick 23 procent i förra årets brittiska lokalval
I Österrike fick Frihetspartiet 21 procent
Andra partier i Europa som skälls för att vara populistiska är Nationella Fronten i Frankrike, Vlams Belang i Belgien och Gert Wilders PVV i Nederländerna.

Philippe Legrain heter en ekonom jag ogillar därför att han forskningsfuskar. Han utgår från att invandringen är lönsam och därefter letar han rätt på sådan empiri som stöder hans tes. Det gör att han nogsamt undviker att diskutera det verkligt relevanta för Sveriges del, nämligen den pågående invandringen där en majoritet är lågutbildade muslimer. Det är huvudanledningen till att han har såväl mediernas som politikernas öra i Sverige. Det överlägset viktigaste i dagens svenska samhällsdebatt är nämligen inte att man säger det sanna utan det rätta. Ingen svensk dagstidning, radio- eller tv-kanal skulle i dag exempelvis släppa in någon av nätets välformulerade dissidenter, alldeles oavsett om det de skriver och säger är såväl sant som intressant. Det räcker med att säga fel saker. Nå, Legrain säger det rätta och det var honom jag skulle citera:

Även om extremisterna (läs: populisterna) har fel både vad gäller analys och lösningar är deras framgång ett symptom på djupare problem. Endast en av två européer är nöjd med hur demokratin fungerar i det egna landet, mindre än hälften med hur den fungerar på EU-nivå. Bara en av fyra litar på sin regering och en liknande andel litar på landets parlament. Den goda nyheten är att Sverige är det enda större europeiska land där en tydlig majoritet (60 procent) litar på regeringen (och 70 procent på riksdagen). Svenska politiker bör göra allt de kan för att det ska förbli på det viset.

Legrain har noll koll på den svenska verkligheten. Sanningen är att svenska folkets förtroende för sina politiska och mediala makthavare sjunker med rekordfart. Ett mått på det är Sverigedemokraternas snabba tillväxt, trots att det är det utan jämförelse mest demoniserade politiska partiet i Sveriges historia. Eller tag den opinionsundersökning över väljarnas förtroende för sina politiker som Aftonbladet gjorde i december förra året.

I den senaste, publicerad tre dagar före valet, uppgav 49 procent att de hade stort eller mycket stort förtroende för Stefan Löfven. Nu, 85 dagar och en regeringskris senare, har förtroendet rasat med 10 procentenheter. Samma sak gäller för Miljöpartiets språkrör: 40 respektive 31 procent av de tillfrågade uppgav den 11 september att de hade stort eller mycket stort förtroende för Åsa Romson och Gustav Fridolin. Motsvarande siffror i dag är 30 och 18 procent. /…/ Även Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt rasar i förtroendeligan, från 37 till 30 procent.

Frågan är om det är svenska folket som inte hänger med i modern europeisk och svensk politik. Eller kan det vara så att politikerna allt sämre klarar att tillvarata medborgarnas och sina väljares intressen? Jag sätter en hundring på att det handlar om det senare.

För en tid sedan intervjuades en aktad näringslivsman i TV om någon ekonomisk fråga, vilken det nu var. Reportern avfärdade då ett påstående i den allmänna debatten som ”populism”. – ”Ska man inte bry sig om vad folk tycker då?” frågade näringslivsmannen. Reportern blev svarslös. Något så konstigt hade hon tydligen aldrig hört förut.

Detta reser i sin tur frågan vad det är för skillnad på populism och demokrati. Populism har sin rot i latinets populus som betyder folk. Demokrati kommer från grekiskans demos som också betyder folk. Varför är då populism någonting dåligt medan demokrati är bra? Svaret är chockerande när man inser dess konsekvenser. Populism är att servera medborgarna den politik som de säger sig vilja ha. Demokrati är mer avancerat, det är att höja kvalitetskraven och ge folk det som de inte visste att de ville ha, en ideologi eller en vision om ett framtida samhälle.

Frågan är hur man ska få folk att förstå att det som de inte vill ha är bättre än det som de vill ha. Svaret är att folket måste fostras. Medborgarna måste ledas åt rätt håll. Det är politikernas uppgift att få väljarna att förstå att en politik som de inte vill ha därför att de inte förstår hur den ska kunna resultera i ett bättre samhälle, är bättre i alla fall.

Upplysning/folkbildning och hjärntvätt/repression är ett annat intressant begreppspar. Det ena är väldans vackert och det andra alldeles oerhört skrämmande och fult. Ett sätt att skilja begreppsparen åt är att säga att det första är något som medborgarna är tacksamma för att få del av medan det andra begreppsparet hotar dem. Men man kan också säga att dessa begreppspar relaterar sekventiellt till varandra på så sätt att funkar inte det ena så får väl politikerna ta till det andra.

Är det inte där vi befinner oss med avseende på svensk invandringspolitik? Folket tror inte på politikernas försäkran om att massinvandringen är nödvändig och till godo för landet. Anledningen är att det inte är sant och att politikerna därför saknar övertygande argument. Det är då lögnerna kommer trillande (hjärntvätten) och hoten om att mista jobbet och vänkretsen blir verkliga (repressionen).

Frågan är vad man ska kalla de politiker som sprider desinformation istället för att agera i folkets intresse? Att de har förlorat rätten att kalla sig själva demokratiska är självklart. Den rätten har förflyttats till de så kallade populistiska partierna. Kanske är det korrekt att kalla dessa politiker för korrupta? Korruption är ett begrepp som vi förknippar med att ta mutor, men det finns en vidare definition, nämligen att

korruption är missbruk av ämbete eller annan förtroendeställning till egen vinning.

Då är vi framme vid den svåra frågan varför sjuklöverns politiker ljuger och lurar Sveriges folk. Vad har de att vinna med det? Det är en fråga som jag varit inne på upprepade gånger. Den här gången tänkte jag göra det enkelt för mig genom att i poppersk anda istället svara på frågan vad de riskerar att förlora. Svaret är: väldigt mycket, utom sin heder.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.