Invandring och demografi

Politiker, journalister och andra invandringsförespråkare har bytt huvudargument i sitt försvar för Sveriges extrema invandringspolitik. Trovärdigheten för lönsamhetsargumentet är helt körd i botten, så nu är det dags att tala demografi. Det vanligaste är påståendet att svenskarna inte föder tillräckligt många barn och att befolkningen därför åldras. Det betyder att relationen blir skev mellan den arbetande befolkningen och de som är för gamla för att arbeta. Vi måste alltså fylla på med invandrare och på så sätt dels föryngra befolkningen, dels, genom deras förhoppningsvis högre barnafödande, behålla föryngringen över tid. Huvudargumentet är alltså återigen ett lönsamhetsresonemang – en nygammal vals.

Miklo – som gör undersökningar åt kommuner och myndigheter – ställer rentav frågan ”Tål Sverige så här lite invandring?

Ur vårt perspektiv har Sverige en liten invandring, och övriga Europa en ännu mindre. Sveriges befolkning skulle minska utan invandring och mellan 2010 och 2060 fördubblas antalet invånare över 80 år, säger Sohrab Fadai på Miklo och menar att med mindre invandring hotas vår framtida välfärd där allt fler pensionärer ska försörjas.

Nu är det inte så enkelt som Miklo och Sohrab Fadai vill göra gällande. Eftersom snittet för att få jobb för nyanlända invandrare ligger på minst sju-åtta år och eftersom invandrarna kommer hit vid vuxen ålder, så hinner de inte arbeta tillräckligt länge för att själva få pensioner som det går att leva på. På lite sikt kommer de alltså inte att minska utan öka på samhällets försörjningsbörda. Sydsvenskan gör ett schysst journalistiskt jobb när de inte bara sväljer Miklos argument utan frågar Tommy Bengtsson, Lundaprofessor i demografi och ekonomisk historia, vad han anser. Han svarar att

även om dagens invandring var tre gånger så hög, och alla invandrare fick jobb direkt, skulle det inte lösa utmaningarna av en åldrande befolkning.

Resonemanget bygger också på att de invandrare som beviljas asyl i Sverige ser det som självklart att fylla de luckor på arbetsmarknaden som blir lediga på grund av att svenskarna blivit så gamla. Det återstår att se vilka som vill det. Dessutom, nationalekonomiskt sett är äldrevård en kostnad också när den medför att fler kommer i arbete. Gör tankeexperimentet att hälften av Sveriges invånare måste vårdas och den andra hälften gör just detta jobb. Hur ska då välståndet skapas?

Senast är det Mikael Sjöberg, nytillträdd generaldirektör för Arbetsförmedlingen som med en hemsnickrad och skruvad rapport i ryggen påstår att Sverige behöver upp emot 100.000 nya invandrare per år för att klara välfärdens finansiering. Argumenteringen presenteras stort uppslagen och helt okritiskt i DN. Det är deras policy när det gäller invandringspositiva utspel. Man kunde ha hoppats på att DN åtminstone ifrågasatt att myndighetschefer ägnar sig åt politisk agitation, men inte ens det händer.

Många av bloggens läsare känner säkert till att nationalekonomen Tino Sanandaji fullkomligt krossat generaldirektör Sjöbergs argumentering. Han konstaterar:

Att finansiera framtidens välfärd är en fråga om skatteintäkter. Även om det vore så att invandrares sysselsättning gradvis närmar sig sverigeföddas så skulle förslaget på nettoinvandring på 90-100.000 per år att leda till en ekonomisk katastrof för välfärdens finansiering. Orsaken är att invandrare i genomsnitt betalar in ca 40 % mindre skatt per person. I takt med att gruppens befolkningsandel ökar skulle skatteintäkterna kollapsa i relation till befolkningsstorlek och välfärdsbehov.

Håller inte påståendet att invandringen räddar välfärden, så kan man försöka med omsorgsvinklingen. Den har bland annat anförts av förre SVT-chefen Eva Hamilton med frågan ”vilka som ska ta hand om våra gamla?

Det är en av flera skäl både obehaglig och avslöjande fråga. För Eva Hamilton och många med henne är ”de gamla” en särskild kategori som ”vi” har skyldighet att bry oss om, på samma sätt som exempelvis ”vilka som ska ta hand om våra krukväxter” eller kanske ”vilka som ska ta hand om våra katter?” Eva Hamilton sa nämligen inte ”Vilka som ska ta hand om oss när vi blir gamla?”

I Sverige är det inte familjen utan samhället som har ansvaret för äldre familjemedlemmar. Det är sådant vi bland annat betalar skatter för, vilket betyder att det handlar om ett nödvändigt men minimalt ansvarstagande. ”Våra gamla” åtnjuter tyvärr inte den empatiutlösande offerstatus som tillkommer exempelvis unga män från Afghanistan (nyspråk: ensamkommande flyktingbarn) rumänska romer som tigger (nyspråk: EU-migranter) och illegala immigranter (nyspråk: papperslösa). För ”våra gamla” gäller hard facts, vad kostar det samhället när medborgarna blir lastgamla? Hur stor del av skattemedlen får tas i anspråk?

De gamla måste få mat, de måste hållas rena, De måste få sina mediciner och de får inte dö av vanvård. Om maten sedan är äcklig industrimat, om stimulantia består av en teve som står och mal, om medicinen huvudsakligen är ångestdämpande och bedövande, om personalen inte talar svenska och för övrigt är så tidspressad att det spelar ingen roll vilket språk de använder, ja det är sekundära frågor.

Det kunde också ha varit så att barnens och familjens ansvarstagande för den äldsta generationen var en självklarhet. Det är den överlägset vanligaste modellen om vi ser oss om i världen. Äldre medborgare processas inte genom skattesystemet utan är fram till sin död på gott och ont medlemmar av sina familjer och hushåll. Med ett sådant system blir det bara konstigt att koppla samman invandring och äldrevård. Möjligen kan man säga att överklassfamiljer med tjänstefolk kan städsla en piga från utlandet för att ta hand om en äldre anförvant. Men det har ju inte så mycket med den svenska massinvandringen att göra.

Det första obehaget med Eva Hamiltons fråga är således att den är exkluderande och att ansvaret inte är hennes utan samhällets. Den andra har med klassperspektivet att göra. ”Vi” behöver en underklass som kan ta hand om våra gamla. Men även om man bortser från det stötande i att importera en ny underklass, så måste rimligen behovet relateras till verkligheten.

Ok, Sverige behöver invandrare i åldringsvården. I så fall, hur många behövs det? Hundratusen om året, färre eller ännu fler? Och vilka behövs? Vilka kan lära sig svenska tillräckligt snabbt för att klara jobbet och rent allmänt finna sig tillrätta i Sverige? Analfabeter från Somalia eller någon annan grupp? Kan vi möjligen locka över personal genom att betala högre löner, på det sätt som Norge gjort med svenska sjuksköterskor? Kanske kan vi göra en direktkoppling mellan uppehållstillstånd och arbetsplats och tillämpa metodiken ”learning by doing”? Sedan måste vi givetvis vara medvetna om att detta också är jobb som kan minska svenskars arbetslöshet. Eurostat har beräknat att bara två och en halv procent av jobben på den svenska arbetsmarknaden är till för helt outbildade. Sådana verklighetsfrågor ställer aldrig politiker och andra makthavare. De frågar inte hur invandring och åldringsvård ska kopplas samman för att fungera. De gör som vanligt, de bara pratar på och om de själva tycker att det låter bra så är det väl så.

Höjer vi blicken och frågar hur det står till med välståndet i världens länder, relaterat till gamla och unga befolkningar, är det inte så att länder med en påfallande ung befolkning visar upp ett större välstånd än länder med en åldrad befolkning. Det är tvärtom. Jag har skrivit några rader om det tidigare, i blogginlägget ”Varför är där ingen is till punschen?”.

Japan har väldens snabbast åldrande befolkning som till på köpet minskar. Men i Japan är det inget argument för invandring. Det är snarare så att invandringen minskar parallellt med att befolkningen minskar. De invandrare som finns i Japan kommer mest från gamla japanska kolonier som nordöstra Kina och Korea, alltså med förhållandevis näraliggande kulturer och språk. Ändå utgör de mindre än två procent av landets invånare.

Haiti utgör demografiskt den motsatta extremen. 1950 hade Haiti 3,1 miljoner invånare. I dag är haitierna fler än tio miljoner trots naturkatastrofer. Levnadsåldern för män ligger på 61 år och 64 för kvinnor. Hälften av landets invånare är under tjugo år. Med svenska invandringsförespråkares sätt att argumentera borde Haiti med andra ord ha utmärkta villkor för att skapa ett välfärdssamhälle. Många unga människor och glest med medborgare i svensk pensionsålder. Så är emellertid inte fallet. På Haiti kan man titta i månen efter välfärd. Utrikesdepartementet har under de senaste tio åren avrått svenska medborgare från att resa dit:

Vårdkapaciteten är otillräcklig och av mycket låg standard, särskilt utanför huvudstaden Port-au-Prince. Den hygieniska standarden är också mycket låg och risk för utbrott av smittsamma sjukdomar föreligger. Malaria och tuberkulos förekommer och för närvarande även kolera. Utöver gott grundskydd mot stelkramp, difteri etc. bör man absolut ha tagit koleravaccin (Dukoral) samt vaccination mot hepatit A. Vid längre besök behövs också skydd mot hepatit B och vid besök utanför huvudstaden även profylax mot malaria. Ute på landet bör man skydda sig mot myggor som kan ge både malaria och denguefeber. Vid sjukdomsfall eller olyckor blir evakuering ofta nödvändig. Endast vatten på flaska bör drickas.

Det finns med andra ord inget självklart samband mellan ett lands välstånd och befolkningens ålder. Det blir helt enkelt inte bra när utgångspunkten är att invandringen är positiv och man därefter med ljus och lykta söker efter argumenten.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.