Barnuppfostran

Om man intresserar sig för hur makteliten beskriver de människor som importeras till Sverige, blir man förvånad över likgiltigheten och ointresset för skillnader. De sinovietnamesiska båtflyktingar som efter ett regeringsbeslut 1979 fick chansen till ett nytt liv i Sverige är givetvis inte på något sätt lika de somalier som kommer i dag. Ändå ryms de under samma invandringspolitiska foliehatt. Det påstås att de alla behövs på den framtida svenska arbetsmarknaden, de föryngrar den svenska befolkningen och på sikt kommer de givetvis att vara ”lönsamma”. De är nödvändiga för välfärdssamhället och vilka annars ska ta hand om ”våra gamla”? De skillnader som eventuellt finns är individuella.

Tar vi de romska tiggarna, som avhandlas både på tvären och längden, på grund av att de ofta bedriver sin näringsverksamhet i de välbeställdas bostadskvarter, så finns de över hela Europa och integrationsproblemen är i grunden desamma, om än värre i vissa länder. I svenskt maktmedvetande handlar det alltid om majoritetsbefolkningarnas förtryck och romerna som offer. Att den romska kulturen rymmer de avgörande förklaringarna får inte sägas. Det är ett intellektuellt Terra Incognita. Man får därför exempelvis inte skriva som en bloggläsare gör i en text som egentligen handlar om Zambia:

Det viktiga budskapet är att den kultur vi bär på betyder mycket och att den är mer eller mindre lämplig för det liv vi försöker leva i skilda majoritetskulturer. Det finns ”toxiska” (giftiga) kulturer, som skadar dem som ”drabbats”. Och om vi tror att ”åtgärder” skall lösa allt blir vi grymt besvikna. /…/ Det är lätt att kasta pengar på problem, men svårt att ändra en inre kompass. Det tar tid. Ibland flera generationer. Och dessutom måste man erkänna att vissa kulturer är bättre på att ge sina ”anhängare” det som vi i vår värld ser som ett gott liv, vilket i stort sett är omöjligt i nuvarande debatt. 

Detta med alla människors likhet är så stötande lögnaktigt. Om man säger att det finns raser, så är man rasist. Men visst finns det raser! Om man säger att olika kapaciteter ser olika ut för olika raser så är man ännu mera rasist. Men så är det ju! Om man sedan säger att det finns olika kulturer, ja då är man också rasist … kulturrasist. Men vafan?! Om man säger att det finns etnicitet, exempelvis att det finns etniska svenskar. Gissa, vad är man då?

Istället för att börja från scratch och fördomsfritt (just det!) frilägga mänsklig variation, så anser den svenska eliten att man ska börja med axiomet att vi alla är lika och att alla kulturer är lika mycket värda. Sedan kanske man tvingas backa men då gör man det med motvilliga myrsteg.

Barnuppfostran är ett viktigt fokus för kulturforskare. Olika slags barnuppfostran ger olika slag vuxna individer. I Sverige, trots alla försäkringar om att vi har ett öppet sinnelag, är toleranta för avvikelser och goda kulturrelativister, så är vi övertygade om att svensk barnuppfostran ligger i frontlinjen, det vill säga vi har trosuppfattningar av samma slag som evolutionister från 1800-talet. Vi kopplar inte samman vår typ av barnuppfostran, som vi kallar för fri, med de problembilder som exempelvis finns i skolan. Vi skulle aldrig drömma om att återinföra fysiska bestraffningar hur många bevis det än finns på att sådana kan vara av godo. Missförstå mig inte. Jag propagerar inte för att ungar ska ha stryk – jag är ju svensk och vet vad som är rätt och fel i barnuppfostran. För säkerhets skull trosbekännelsen: Jag har aldrig slagit mina barn och anser heller inte att jag borde ha gjort det.

Nedan ges exempel på fyra olika slags barnuppfostran och dess konsekvenser. Det första har jag tidigare varit inne på i blogginlägget ”Miljöpartiets bedrägliga charm” (september 2014). Det handlar om de tibetanska Sherpas, som är ett harmoniskt folk, med ett öppet och fredligt socialt liv. När den amerikanska antropologen Sherry Ortner bedrev sitt fältarbete bland dem upptäckte hon emellertid att de hade avsevärda svårigheter att hantera ilska och inbördes konflikter.

När en konflikt uppstår är en sherpa så gott som alltid övertygad om att det är han eller hon som har gjort fel. Det är således inte den andre som är skuld till konflikten. När två personer råkar i krakel med varandra och båda börjar klandra sig själva, så bryts kontakten. Om de är berusade kan det bli ganska dramatiskt med vredesutbrott, som dock aldrig riktar sig mot ”den andre”.

Sherpas är med andra ord inte särskilt bra på att vare sig förstå sig på konflikter eller att lösa dem genom inbördes överenskommelser. På så sätt kan vuxna heller inte lära barnen att begripa konflikter och oförmågan förs vidare till nästa generation. Ortners huvudfråga är varför detta problem finns kvar bland sherpas. Om nu konflikter är problematiska, vilket de är, varför lär sig inte Sherpas att hantera dem?

Hon söker svaret inom ett helt annat område än det vardagliga sociala livet: religionen. I likhet med andra nepalesiska folkgrupper har Sherpas en imponerande och månghövdad gudavärld, som ständigt är närvarande i deras vardag. Ortners ambition är emellertid inte att visa att sherpas släpper taget om vardagskonflikter och istället söker sin tillflykt till en andlig värld utan det hon vill visa är hur konflikter förs över till en av sherpas religiösa ritualer och löses där. Det finns en säkerhetsventil till gudavärlden, men det hjälper ju inte Sherpas att utveckla tekniker för att hantera inbördes konflikter.

Ett annat exempel på konflikthantering kan hämtas hos den engelska socialantropologen Barbara Ward som gjorde fältarbete i en liten kinesisk fiskeby och på femtiotalet skrev en berömd uppsats: ”Temper Tantrums in Kau Sai

Barbara Ward frågar hur det kommer sig att kineser klarar av ett intensivt kollektivt liv utan att kraschlanda i sina sociala relationer. Hon intresserade sig för hur de vuxna och barn hanterade andra barns vredesutbrott. Det var exempelvis ganska vanligt att pojkar i åldern fem till tio år låg på något golv eller trottoaren, skrek och sparkade för att få igenom sin vilja. Det var inte framgångsrikt utan slutade med att ungen lugnade ner sig och snyftande lade av. Kanske han då blev upplockad av något äldre syskon. Hon urskilde följande tre slag av vredesutbrott (temper tantrums):

  1. Ungarna hade blivit på efterkälken och/eller kände sig övergivna av sina föräldrar eller andra närstående. De skrek för att visa att de fanns och var de fanns. Det här var ganska lika för pojkar och flickor från ungefär tre till åtta år.
  2. Ungar som blev rasande när de inte fick det som de begärde. Exempelvis en liten flicka som skrek och stampade för att av sin pappa få en slant till godis. Denna typ av utbrott var inte särskilt vanliga.
  3. Det här är den typ av vredesutbrott som intresserar Barbara Ward mest. Tänk er en liten kille som får en slant att köpa kakor för. Han gör det men på väg ut ur affären kolliderar han med en annan unge och tappar en av kakorna. Killen tappar självkontrollen och skriker och gapar men får inget stöd från någon vuxen. Så kommer hans äldre syster och tar två av kakorna ifrån honom. Han protesterar inte. Tjugo minuter senare leker han med några andra ungar och verkar ha glömt sitt vredesutbrott. Barbara Ward ger fler exempel, bland andra ett där äldre barn tar ifrån ett yngre en boll han leker med. De äldre bara skrattar istället för att ingripa. Poängen är att den som söker konflikt får inget stöd. Det är helt enkelt ingen framgångsrik metod att mista tålamodet och bli förbannad. De vuxna tycker att barnens inbördes kontroverser inte är särskilt viktiga och tror inte de lämnar just några skador, det är ju bara barn det handlar om. Man kan säga att barnen lär sig att aldrig förlora kontrollen (ansiktet).

Att detta är ett sätt att tänka bland kineser fick jag bekräftat i en intervju jag gjorde för många år sedan med en svensk affärsman i Manilla. Han hade blivit lurad av två kineser i en ganska stor affär, far och son. Inför sonen kritiserade han fadern. Senare fortsatte han att ha affärskontakt med sonen. Denne ansåg att den svenske affärsmannens kritik av hans far var en större synd än det lurendrejeri som fadern hade utsatt svensken för. Detta trots att svensken nästan gick i bankrutt på grund av pappan. Man utsätter inte en kines för risken att förlora ansiktet offentligt, i synnerhet inte inför dennes son.

Om vi fortsätter med svensk barnuppfostran, så drar ett svenskt barn genom att skrika och gapa över minsta missöde till sig de vuxnas uppmärksamhet. Det som sedan vanligen sker är att den vuxne försöker klara ut vad det är som har hänt och vem som är skyldig. Skulden kan mycket väl landa på det egna barnet som då får en reprimand eller en förklaring av vilket fel han eller hon begått. Här gäller det alltså för barnet att lära sig se sin egen roll i skeendet. Det finns både bra och dåliga sidor i denna typ av barnuppfostran. Den som är bra är givetvis att man tränar barnen att möta svårigheter förutsättningslöst. Den dåliga är att man därmed triggar igång intresset för den egna personen. Jag tror inte någon annan kulturkrets kan tävla med den västerländska i ”egoboosting”. Det är ingen tillfällighet att Facebook med sitt ”likes-system” är en västerländsk uppfinning.

Muslimska barn lär sig inte att den som blir upprörd och ilsken begår ett fel. Blir man förolämpad eller illa behandlad, så är aggression det rätta svaret. En man ska hellre ta strid än att låta sig förolämpas. Som det heter i ett somaliskt talesätt så är det bättre för en man att bli ihjälslagen än förolämpad. På vardagssvenska kan man säga att man som muslim lär sig att vara lyhörd för förolämpningar och om man vill vara en riktig man så ska man aldrig ta skit. Ett sådant samhälle blir inte bara fyllt med konflikter utan kriget finns ständigt där som ett alternativ, när klaner, trosfränder och andra grupperingar hamnar i konflikt med varandra.

Det är emellertid inte alltid möjligt att reagera med aggression. Alternativet är offerrollen. Ser man till hur olika muslimska organisationer relaterar till svenska myndigheter, så är offerrollen ständigt relevant. Muslimer är så gott som alltid orättvist behandlade och förfördelade. Den som är ett offer är inte ansvarig, utan skulden ligger hos den andre. Den som är ett offer bygger också upp en fientlig bild av dem som gjort honom eller henne till offer. Detta är en grogrund för terrorism. Den som odlar offerrollen tillräckligt intensivt kan också få nog och slå tillbaka mot dem som gjort/gör henne/honom så illa.
Hur ska konflikter hanteras? Ovan har jag skissat på fyra olika system, som alla ger olika konsekvenser.

1. Man låter gudarna lösa dem (sherpas)
2. Man förnekar dem, ingenting av vikt har hänt (kineser)
3. Man bejakar dem och söker förklaringen också hos sig själv (kristet-västerländskt)
4. Man bejakar dem och söker förklaringen hos omgivningen (muslimer)

Detta är förhållandevis enkla iakttagelser. Det problematiska är att den här typen av viktiga skillnader må diskuteras inom den akademiska världen men de slipper alltför sällan ut därifrån så att de kan påverka den offentliga debatten. Konsekvenserna är tydliga för envar. Svenska debattörer blir ungefär lika (o)skickliga som Sherpas i att hantera konflikter. De skyller alltid på svenskarnas rasism och främlingsfientlighet. Emellertid, det är inte automatiskt svenskarnas fel när det skär sig mellan dem och andra folkgrupper i det mångkulturella Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.