Lönsam invandring

De första mynten präglades under antiken i silver och guld och metallinnehållet bestämde värdet. Eftersom Sverige med Falu koppargruva hade gott om koppar så blev det Sveriges viktigaste myntmetall under 1600-talet. Det svenska tiodalermyntet från 1644 är världens största och tyngsta, det vägde 19,7 kg. Sveriges Riksbank grundades sexton år senare och är värdens äldsta fortfarande existerande centralbank. De gav ut världens första banksedel, som alltså är en svensk uppfinning. Snart fick de konkurrens från privatbanker som också gav ut sedlar. Riksbanken blev ensam om att ge ut svenska sedlar först år 1904.

När sedlarna uppfanns måste en stat garantera att de gick att växla in i motsvarande guldvärde, den så kallade guldmyntfoten. 1931 fick depressionen Sverige att överge guldmyntfoten och istället tog staten på sig att garantera penningvärdet mot en fast växelkurs.

1990 inleddes en bankkris som förvärrades av att regeringen genom en skattereform minskade ränteavdragen för fastigheter från 50 till 30 procent. Den svenska kronans värde garanterades av staten genom en fast växelkurs i relation till en ”korg” av andra valutor. När värdet försvagades såg ett antal spekulanter sin chans, bland dem den amerikanske finansmannen George Soros. Han spekulerade i derivatpapper att den svenska kronan ska förlora i värde. Detta skapade ett tryck på den svenska valutan som riksbanken, enligt reglerna för den fasta växelkursen, måste försvara genom att köpa utländsk valuta till sin valutareserv. Situationen blev ohållbar och Sverige tvingades släppa sin valuta fri.

Under åren 1991 till 1993 gick nära tvåtusen fastighetsbolag i konkurs. De drog med sig cirka tvåhundra finansbolag som hade sina investeringar i fastigheter och aktier. De totala kreditförlusterna i den svenska bankkrisen åren 1990 till 1993 uppskattas till cirka 200 miljarder kronor.

För att återvända till den grundskolenivå där jag känner mig mest hemma: Pengar var först liktydigt med mynt, därefter sedlar och huvudfrågan blev hur dessa sedlars värde ska kunna garanteras. Det som i dag har hänt är att mynten näst intill försvunnit och att sedlarna blivit något av ett andra rangens betalningsmedel. Vi använder våra plastkort istället. Vi får lön och vi betalar våra räkningar med pengar som vi aldrig ser. Kontantlösa bankkontor blir allt vanligare och den som av en eller annan orsak har en större summa pengar i kontanter och vill sätta in den på en bank kan få problem med det. Varifrån kommer dessa oregistrerade kontanter? Är det något skumt med dem?

Kontrollen över pengarna har därmed förskjutits. Först från medborgare, som kunde spara sina pengar i madrassen (eller kanske i en skottkärra), till stater som kunde trycka upp de pengar som de behövde, till bankerna. Pengar har på så sätt gjort en historisk resa från något synnerligen konkret till något väldigt abstrakt.

Detta är bakgrunden till ett spår som en bloggläsare skissat på. Bland annat citerar han ekonomen Adair Turner som på ett seminarium 2013 i tankesmedjan ”Global Utmaning” konstaterade att den traditionella definitionen av banken som institutioner som lånar ut pengar andra har satt in, numera är vilseledande. Banker är inte längre mellanhänder.

I själva verket skapar bankerna pengar i samma sekund som de beviljar nya lån. Därmed uppstår också ny köpkraft. Detta sker Ex nihilo, ur tomma intet.

Kontrollen över pengarna ligger som sagt numera hos bankerna. Det är till dessa senare som stater vänder sig när de behöver pengar, dels för att klara ”oförutsedda utgifter” dels för att öka tillväxten och på så sätt inte bara upprätthålla medborgarnas välstånd utan också minska beroendet av bankerna. Tyvärr verkar det som om det senare receptet inte riktigt fungerar. Många länder har försatt sig i en situation med ständigt stigande skuldsättning utan att det leder till att tillväxten tar fart. I Sverige stod BNP stilla mellan åren 2007 och 2012. Under samma period steg de totala skulderna enligt Statistiska Centralbyrån från 429 procent av BNP till 490 procent. Det stämmer med den bild som nationalekonomen Tino Sanandaji nyligen gett:

Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014. Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. /…/ Den verklighetsbild som Nya Moderaterna använder för att försvara sin migrationspolitik liknar mest fria fantasier. Shulte pratar exempelvis om den “högsta produktivitetsökningen” bland jämförbara länder trots att produktivitetsökningen låg på patetiska 0.2% och var under OECD-snittet.

När pengar pumpas in i ett lands ekonomiska system växer risken för hyperinflation. Meningen är att denna ska bromsas genom tillväxt. När tillväxten inte inträffar finns en risk för bubblor och krascher, se vad som hände med Sverige under början av 1990-talet. Risken för bubblor, i synnerhet en bostadsbubbla, är ett återkommande tema också i mediernas nutida ekonomirapportering.

Nu släpper jag detta spår och övergår till invandringens storlek, för att sedan med bloggläsarens hjälp komma fram till vad som kanske kan betecknas som en kvalificerad gissning. Först två citat, det första från Jens Kittel:

Mellan 1984 och 2014 har Sverige beviljat uppehållstillstånd för 1 867 953 personer. 56 326 (2,9 %) av dessa uppfyller FN:s flyktingkonvention, samma konvention som alla andra länder följer. 16 år efter kommunplacering har vi lyckats ordna arbete åt 63 % av de nyanlända, vi kan alltså utgå ifrån att de övriga 37 % inte kommer att få något arbete utan tvingas leva på bistånd fram till sin ofinansierade pension efter 20-40 år.

Och detta som Johan Westerholm konstaterar i samma artikel:

Definitionen ”I arbete” är enligt SCB att personen i fråga arbetar minst en timme per vecka. Det finns inga villkor kring om detta arbete sker med lönebidrag eller inte. Konkret innebär det att det räcker med 4,3 timmars arbete per månad för att kvalificera sig till att tillhöra ”i sysselsättning”.

Nu tillbaka till bloggläsaren:

De som investerar i invandringen får pengar till detta genom lån från bankerna. Vilka investerar? Alla de olika företag som sedan får betalt av staten via de bidragsförsörjda invandrarnas konsumtion, bostäder, utbildning etc. Varje invandrad individ representerar således en summa pengar som härrör ur intet, ex nihilo, utbetalad i form av lån till invandringsindustrin.

Den statliga och kommunala arbetsstyrka som engageras för att hantera invandringen betalas med skattepengar. Dessa skatter har inkommit från företag som betalat sina anställda löner. Dessa företag har också lånat pengar i bankerna för att kunna bedriva sina verksamheter. Även där kan invandringen ses driva fram pengar ex nihilo. 

Förenklat blir bilden således att varje invandrad individ framkallar en summa pengar. Detta kan slutligen vara vad som dväljs underst i talet om den lönsamma invandringen. Mängden pengar i rörelse i den svenska ekonomin ökar.

Nu piggnar det konspiratoriska sinnet till hos mig – jag övade upp det i ett tidigare blogginlägg, ”Maktens män”. Så här:

Det internationella banksystemet behöver inte äga de pengar som de öser in i invandringsindustrin. De skapar dessa efter behov. Problemet är om de öser in för mycket pengar, då uppstår bubblor. Men om dessa pengar de öser in förbrukas av invandrarna, så blir inflödet inget problem. Dessutom, trots att invandrare har lägre sysselsättning och lägre löner, vitaliserar de genom såväl produktion som konsumtion Sveriges ekonomi. Invandringen blir lönsam.

Men! I bakgrunden lurar det monster som ger energi åt systemet, nämligen det eller de maktcentra som äger bankerna. Europas och världens stater blir alltmer skuldsatta och som till exempel förre statsministern Göran Persson alldeles på egen hand kom fram till är ”den som är satt i skuld icke fri”. Skulder kan knäcka vem som helst, också stater.
I en studie som den globala konsultfirman McKinsey gjort (de har kontor också i Sverige, både i Stockholm och Göteborg) och som bland annat presenteras på Europaportalen konstaterades i februari i år att Europas skuldberg växer

Studien är ovanlig i sitt slag eftersom den inte bara tar med staternas skulder utan även hushållens, företagens och finanssektorns skulder vilket ger en bredare bild över hur landets finanser ser ut. Den slår fast att de sammanlagda skulderna i 22 utvecklade länder och 25 utvecklingsländer sedan 2007, året innan finanskrisen, växt med motsvarande 470 biljoner kronor till att under andra kvartalet 2014 sammanlagt uppgå till drygt 1,6 biljarder kronor. Det motsvarar 286 procent av de 47 ländernas samlade bruttonationalprodukt, BNP./…/
I Sverige har de totala skulderna ökat med 50 procent – långt efter krisande euroländer som Irland och Grekland som mer än fördubblat sina skulder. Den största ökningen av skuldsättning i Sverige står företagen för, näst högst av de 20 länderna. Även de svenska hushållens och finanssektorns skuldsättning har ökat näst mest i Europa.

Det kan ju vara så att bankernas enda idé med det växande skuldberget är att bli rikare och rikare. Det kanske inte spelar dem någon roll att risken att de inte får tillbaka sina pengar växer, eftersom det inte handlar om ”riktiga pengar”? Eller finns det en helt annan agenda? Det som händer är ju att Sverige i en snabbare takt än politikerna vill erkänna fyller på och byter ut en högproduktiv och samhällslojal befolkning mot en lågproduktiv som inte kan förväntas ha nationens bästa som målsättning. Med särskild adress till alla som ogillar konspirationsteorier: Varför vill dom det?

Hur som helst, för välfärdsstaten verkar bidragsförsörjningen av nya och gamla invandrare inte vara en så dyrbar affär som det ter sig, om man använder sig av ett privatekonomiskt perspektiv. Tvärtom, kortsiktigt sett kan det vara sant att det är lönsamt. Är det så här de som behärskar ekonomisk teori resonerar? Eftersom det dessutom för mångkultursivrarna är det enda rätta så finns det inget politiskt motstånd från vänster. Som annan bloggläsare skriver:

Dessa resonemang är på något sätt förhållandevis logiska och ”lätta att svälja” just för personer som undervisats både i liberal ekonomisk teori och kulturmarxismens reduktionistiska syn på kulturell identitet.

Nog tycker jag mig med bloggläsares hjälp lyckats sätta samman ett resonemang som hänger ihop. Men det kanske bara betyder att mina nationalekonomiska kunskaper inte ens räcker till för att jag ska förstå att jag cyklat väldigt långt ute på den hala och tunna isen. Jag är därför denna gång extra angelägen om att få kommentarer från bloggläsare som bättre än jag vet hur det ekonomiska tänkandet fungerar på hög nivå.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.