Totalitära verktyg

Som forskare är jag fostrad till att göra noggranna avgränsningar av såväl forskningsobjekt som frågeställningar. Detta är svårare att göra inom samhällsforskning än inom naturvetenskap, som med vetenskapens krav på exakthet landat i olika slags ”specialspråk”, ofta oläsliga för utomstående. Samhällsforskningen är föga avancerad därför att den är så svår. Och motsatt, naturvetenskapen är avancerad därför att den är så lätt. Matematik är lättast av allt och svårast är kvalitativ forskning, som inte bara vänder sig till andra forskare utan också – som det heter – till en bildad allmänhet.

Tyvärr är den bildade allmänheten inte lika bra på att läsa texter, som forskare vanligtvis är. Det gäller särskilt för debattörer och kulturskribenter. Om de ogillar en text, så är de ofta inriktade på att dräpa skribenten, men de gör det inte genom att gå in i en kritisk sakdiskussion – vanligen därför att de inte klarar av en sådan – utan med hjälp av tillmälen. Första gången jag minns att jag blev utsatt för detta var 1998 då Jackie Jakubowski (kanske) hade läst ”Svenskar och zigenare”. I en stort uppslagen kulturartikel i Dagens Nyheter kallade han mig för en ”övervintrad nazist”. Jag hade då en forskarprofessur på Södertörns högskola och satt i en korridor med diverse mångkulturalister. Det var inte så väldans kul att vara den ”övervintrade nazisten”. Vad skulle jag säga till mina kollegor? Flera av dem var förresten judar.

Mig veterligt fanns det inte en enda passage i min bok som kunde föra tankarna till nazism. Inte heller var det så att jag hade några politiska lik i garderoben. Jag hade inga kampradiska ungdomssynder, inga tveksamma diskussionsförlöpningar. Den enda orsaken till denna skändande etikett var att jag utifrån eget fältarbete skrivit om romer. Resultatet var inte precis till fördel för romerna. Så fick man förmodligen inte göra, eftersom många romer hamnat i nazisternas koncentrationsläger. Det blev legitimt att kalla mig nazist. Löjligt? Javisst, men det är den enda förklaring jag kan komma på till Jackie Jakubowskis påstående.

Naturligtvis borde jag ha stämt DN för förtal och krävt upprättelse och skadestånd. Men det var kanske bra att jag nöjde mig med att vara förbannad/förtvivlad. En vän som är jurist och verkligen vet vad han talar om, säger att det är helt utsiktslöst att vinna ett sådant mål. Man kan ha hur rätt som helst, det spelar ingen roll. Inte i Sverige.

Några år senare gjorde journalisten Jonas Hållen och jag en intervjuundersökning med avhoppade skinnskallar/nynazister. Det var Fryshuset och Anders Carlberg som ordnade fram pengar från Skandia. Fint och en stark medvind. Vi fick till och med träffa prinsessan Christina. När rapporten var klar var det inget problem alls med att få in en stor sammanfattande artikel på DN Debatt. Applåder från diverse håll. De före detta nynazistiska vildingarna och deras förlöpningar var visserligen politiskt av perifert intresse, men det var sådant som media gillade att blåsa upp.

Jag borde naturligtvis lärt mig läxan och fortsatt att skriva så att det behagade etablissemanget. Men så gick det ju inte. Nästa gång jag minns att media demonstrerade sin skändningskapacitet var när Gunnar och jag gav ut första delen av ”Invandring och mörkläggning”. Aftonbladet illustrerade en totalsågande och föraktfull recension – det framgick att recensenten inte ens brytt sig om att läsa boken – med en bild på marscherande nynazister. Det var en närmare tio år gammal bild och vi hade inte skrivit om nynazism. Tidningen ville givetvis ge sken av att det var vi som var nynazister. Återigen var glappet totalt, såväl mellan vilka vi var samt det vi hade skrivit och det som Aftonbladet med sin bild ville få läsarna att tro.

Nu senast för en vecka sedan hände ungefär samma sak, i liten skala och på Facebook (där jag inte är med). Blogginläggen ”Maktens män” och ”Ingens hund” fick en Barbro Bergner dels att påstå att det var ”klassisk antisemitism” och att den bärande idén var ”en judisk konspiration”. En Kenneth Karlsson skrev:

/…/ det där är en gammal ”lek” som blivande och varande antisemiter håller på med; man framlägger hypoteser om ”judisk konspiration”, fast man skriver kanske inte rakt ut så, utan ungefär som Arnstberg gör i sin artikel – ”kosmopolitisk” är ett bra ord i sammanhanget – och så kan man när kritik kommer, vilket det gjorde mot Arnstbergs förra artikel, säga att man inte vet, man bara testar en tanke. Vilken uselhet.

Jaha, så var man antisemit och dessutom usel som inte vågade tala om att det förhåller sig på det sättet. Att jag inte skrivit om någon judisk konspiration och att jag med kosmopolitisk menade just det och inget annat, vad spelade det för roll? Barbro Bergner och Kenneth Karlsson, som jag inte känner, hade ingenting att tillföra i sak. Men eftersom de ogillade texterna, så var det OK att skända mig så grovt som de bara förmådde. Jag antar att de kände sig som goda och ansvarstagande medborgare.

Så går det till i Sverige.

Detta handlar inte främst om Barbro Bergner och Kenneth Karlsson utan det handlar om debattetik och respekt för meningsmotståndare. Eftersom jag – så gott det nu går – är en vän av det exakta och strävar efter att skriva på och inte mellan raderna, så är det kanske bäst att fästa några kommentarer på pränt om antisemitism och nazism, dessa obehagliga och onda ord.

Jag börjar med det enkla ordet antisemitism, som egentligen betyder att man ogillar både judar och araber, men i praktiken blivit ett begrepp för judefientlighet. Det borde väl vara så att det handlade om just det, att man ogillar judar för att de är judar. Men att ställa frågor om judar är att röra sig på ett verbalt minfält.

  • Varför finns det så många judar på Wall Street?
  • Usch det var en antisemitisk fråga!
  • Vad betyder det att de svenska mediahusen i så hög utsträckning ägs av judar?
  • Nej men så får man väl inte fråga. Det är ju antisemitism.
  • Det som beskrivs som ”den judiska lobbyn” är ju i realiteten en mycket väl organiserad och aggressiv lobby för Israels ockupationspolitik.
  • Antisemitism!
  • Det är vänsterpartiets partiledare som påstår det.

När det gäller judar så är bara ett slags vetgirighet tillåten, nämligen den som handlar om hur denna folkgrupp förföljts under olika tider. Plus förintelsen givetvis. Förlåt, den senare ska stavas med stor bokstav, Förintelsen. Ja, så där håller det på.

Går vi vidare till nazism, så är det för mig en tysk politisk ideologi som dog 1945, när Hitler begick självmord och andra världskriget slutade. Mig veterligt finns det nu inget land med en nazistisk ledning och inte heller något betydande politiskt parti som kallar sig självt för nazistiskt. Inte någonstans i världen. Nazismen är historia och de som har egna minnen av dess förbrytelser försvinner också de snabbt in i historien.

Varför är då nazism ett så levande begrepp i vår egen tid? Svaret är att det handlar om tillskriven nazism. Den vänsterpolitiska blicken naglar nazister och nazistiska partier runt om i Europa. Också Sverigedemokraterna beskrivs som nazistiskt – åtminstone anses det ha nazistiska rötter trots att det är ett präktigt tidsglapp mellan nazismens död och Sverigedemokraternas födelse som parti. Misshaglig politik benämns nazism.

Att kalla dem som med besvärliga frågor gräver i hyckleriet och förljugenheten för antisemiter och nazister är ingenting mindre än ett angrepp på det västerländska förnuftet. Såvitt jag vet finns det exempelvis inga svenska kulturforskare efter mig som valt romer och romsk kultur som specialisering. Risken för att skändas är för hög. Som en följd är kunskapen om denna folkgrupp skrämmande låg. Kostsamma och verkningslösa politiska beslut blir följden.

Och hur många har inte med naziststämpelns hjälp förhindrats från att förutsättningslöst bekanta sig med Sverigedemokraternas politiska program? De tror att Sverigedemokraterna är nazister och röstar därför inte på dem. De ser inte att det välfärdssverige som de vill behålla håller på att gå under, på grund av de övriga riksdagspartiernas invandringspolitik. De röstar hellre på partier som inte tillvaratar deras intressen än de röstar på nazister. Det skadar Sverige men är inte så svårt att förstå.

Visst finns det antisemiter, i synnerhet bland muslimer. Visst finns det människor som tycker att Hitler borde ha vunnit. Det finns alla möjliga åsikter i de breda folklagren. Men om vi håller oss till Sveriges offentliga debatt så är inte begreppen antisemitism och nazism onda på det sätt som påstås. De är onda ord därför att de sätter stopp för den vetgirighet och det rationella och logiska tänkande som ligger till grund för Europas exempellösa framgångar alltsedan 1700-talet. De är onda och farliga ord, på samma linje som islamofobi. Tänk inte, var inte förutsättningslös, ställ inte besvärande frågor. Var tyst! Lyd!

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.