På vems uppdrag?

Tänk er att ett gäng svenska politiker sitter i en konferenslokal i Västerbotten. Det är vinter och termometern kryper ner mot minus trettio. I den stora öppna spisen brinner torr björkved och det är gott att vara där inne i det vackra rummet. Men precis när de ska hugga in på sillen, löjrommen och nubben börjar en av politikerna bekymra sig över alla småfåglar som ”lever i utanförskap” (politikerspråk) där ute i kylan. En annan politiker förslår då att de ska öppna ett fönster, så att de stackars bevingade vännerna får det lika varmt och skönt som de själva har. Sagt och gjort. Det största fönstret öppnas, för ingen vill ju knussla med värmen åt småfåglarna. Efter en stund säger en av politikerna att ”hörni, det blir djävligt kallt, det här är bestämt ingen bra idé”. Då stirrar småfågelspolitikern på honom och säger: ”Du är bestämt en ond människa som inte vill att småfåglarna ska få en drägligare tillvaro”.

En bloggläsare skickar mig en länk som går till Gotiska Klubben. Han skickar också med följande kommentar:

I ett friskt land hade den här nyheten stått på löpet eftersom den så tydligt åskådliggör att vår styrande elit drivs av lojalitet mot något annat än just Sverige.

Jag öppnar länken och läser följande under rubriken ”Sverige tar över Israels afrikaner – på vems order?

I en artikel i Fria Tider berättas att Sverige tar emot de afrikanska migranter som Israel inte vill ha. Att svensk media ignorerar nyheten förvånar tyvärr inte. Att tro att Fredrik Reinfeldt är annat än en marionett åt starkare krafter är naivt. De som inte reagerar med avsky på dessa nyheter förtjänar inte att ha ett eget land. Bäst info om denna nyhet hittar ni antagligen på Twitter och Flashback.

Eftersom Fredrik Reinfeldt tydligen fortfarande sitter vid makten letar jag efter en datering. Av ett inlägg i kommentatorsfältet framgår att den är från den 8:e januari 2014. Där kunde jag givetvis ha stoppat. Det här är visserligen nyhetsmaterial, men eftersom det är en gammal nyhet så kan man släppa det hela. Det gör jag emellertid inte utan googlar Gotiska Klubben, som jag aldrig har hört talas om tidigare. Jag hittar en länk från juni 2007 och får veta att Gotiska klubbens mål för åtta år sedan var att bilda en ny götisk stat, Gotia. Om det fortfarande är klubbens mål får jag inte klart för mig. Däremot är det tydligt att den ser sig som en fortsättning på Götiska förbundet. De stackars göterna hade först tvingats att avskaffa sig själva och bli svenskar. De fick till och med ge sitt land till, svenskarna som skapade Sverige.

För att bryta ned göternas identitet och motståndsvilja använde sig centralmakten i Stockholm av kristendomens klassiska metodik: urgamla götiska former av kult och naturdyrkan förbjöds eller omvandlades till kristna plagiattraditioner, vilka styrdes med järnhand från Stockholm.
I vår tid, när 08-makten är på väg att byta ut invånarna och avskaffa ”svenskar” som ett avgränsat folk med egen historia och egna traditioner, då anser sig göterna naturligtvis dubbelt lurade: De tvingas att bli avskaffade ännu en gång, nu i ett annat folks namn, ett folk utan historia, ett folk som knappt ens vill finnas: svenskarna.

Nej, det där är inte ett spår jag vill följa men jag är intresserad av eritreanerna och klickar på den Fria Tider-länk som artikeln refererar till. Där finns en saklig och informativ artikel från den 7 januari 2014. Det framgår att den svenska regeringen slutit en överenskommelse med Israel om att ta emot afrikaner som kastas ut ur Israel. Ett dussintal eritreaner har fått betalt med 3.500 dollar var för att flytta till Sverige. Det visar sig att de eritreaner som Sverige förbundit sig att ta emot bara är en rännil. I Tel Aviv har det varit stora demonstrationer och det handlar om 50.000 afrikaner som ska deporteras.

Enligt det israeliska inrikesdepartementet innebär det bara början på ”en pågående process av frivillig deportation av infiltratörer till Sverige”, rapporterar Jerusalem Post.
”Detta är första gången som infiltratörer har skickats till Sverige. Avresan har koordinerats med den svenska regeringen efter ett avtal med inrikesminister Saar och UNHCR”, skriver departementet i ett uttalande.
Den svenska ambassaden vägrade att ge en kommentar till Haaretz.
I Sverige får medborgare i Eritrea automatiskt uppehållstillstånd och flyktingstatus, enligt ett beslut av Migrationsverket.

Jag läser om eritreanerna i de båda engelskspråkiga israeliska tidningar som Fria Tider hänvisar till och nyheten är helt korrekt återgiven. Eftersom jag vill veta vad som hänt sedan dess googlar jag ”Israel eritreaner Sverige” och hittar först en artikel i Expressen från den 13 januari 2014 där man kan läsa att femtio kvinnor kommit, efter en begäran från UNHCR. Jag vill veta lite mer, om det bara är kvinnor och hur den formella motiveringen ser ut, men nu har vi ju flyttat över till svensk press och här prioriteras offerperspektivet. Vi får veta att eritreanerna har torterats av utpressare i Egypten, vilket låter lite konstigt eftersom de ju kommer från Israel. Vi får också veta att 27-åriga Asmeret Merach skakar av vrede när hon tänker på Israel, ”den där omänskliga apartheidstaten”.

Om jag vill skriva om detta i något sammanhang och inte bli ifrågasatt, så får jag inte referera till Fria Tiders sakliga artikel. Det är en i mainstreammedia förbjuden källa. Däremot är det helt OK att hänvisa till Expressen, vars artikel journalistiskt sett är ren smörja.

Jag fortsätter att söka efter färskare material och hittar en artikel i Göteborgs-Posten från den 9 september samma år. Det är en TT-notis och där står just inte något nytt utom att 79 eritreaner under 2013 och 2014 klassats som kvotflyktingar och ”fått en fristad här”. Något nyare material hittar jag inte. Däremot en del äldre, som har tortyren i Egypten som bärande tema.

Hur har det gått för dessa eritreaner? Är de med eller mot regimen i Eritrea? Kanske är de verkligen infiltratörer, som de kallades i israelisk press. Har de fått bostäder och arbete? Har de släktingar här som de kan relatera till? Hur fungerar integrationen? Om sådant får man inget veta. Det känns som om svenska journalister numera mest häckar på sina redaktioner, varifrån de ägnar sig åt att söka trigga sina läsare känslomässigt så att de inte ska ställa besvärliga frågor om invandringspolitiken. Här hade journalisterna chansen att följa en grupp där skälen för att fly inte behövde ifrågasättas, även om man kan undra varför just Sverige ska axla ansvaret. De hade kunnat gå direkt till följdfrågorna och tala om inte bara hur det hittills har gått utan också varför det gått bra (om det nu gjort det) eller om det inte var så lyckat. Gillar dessa eritreaner bättre att vara i Sverige? I så fall varför? Beror det på att de är glada över att vara bidragsförsörjda (om de nu är det) eller på att de fått goda och nära relationer till andra invandrare respektive svenskar? Vad gör de? Och om de är arbetslösa: vad gör de?

Sådana frågor är inte viktiga för svenska journalister. Kanske kan det väcka aningens intresse om dessa eritraner klarat sig rätt bra. Då går det att tota ihop en solskenhistoria. Men om det inte blev så bra? Nej, sådant vill ingen journalist rota i.

Jag fortsätter med att fundera lite över de politiker som tog beslutet att dessa eritreaner skulle få komma till Sverige. Fanns detta som ett politiskt uppdrag, något som de gjorde för att bejaka sina väljares önskemål? Fanns det med i något av de borgerliga och regerande partiernas program? Och om det inte gjorde det, fanns det någon reflektion över hur mottagandet kunde gagna Sverige? Detta med tanke på att eritreaner är den näst största gruppen av asylsökande, efter syrierna. Ja, jag vet att det anses cyniskt att ställa en sådan fråga, liksom att fråga vad mottagandet av eritreanerna kostar. Men ingen har på ett godtagbart sätt förklarat varför det är Sveriges uppgift att ta ansvar för människor som flytt till Israel från Eritrea, ett land som inte ens ligger i samma världsdel som Sverige.

Eritrea beskrivs som Afrikas Nordkorea. Det är säkert för djävligt där men för mig räcker det inte som argument att de har haft det svårt. Det svenska oskicket att transformera ner frågor som gäller hur landet styrs på bästa sätt till att det gäller att minska på lidandet runt om i världen är ett svårt politiskt misstag. Det är som att öppna ett fönster så att småfåglarna ska få det lite varmare.

Förlåt att det blir lite tjatigt men ännu så länge är världen uppdelad i nationalstater. Medborgarnas betalar sina skatter till nationalstaten, inte någon annanstans. Demokratin som styrelseform är också knuten till nationalstaten. Därför gäller alltid svenska politikers ansvar i första hand Sverige, svenska medborgare och svenska skattebetalare.

Med tanke på att välfärdsstaten Sverige inte bara släpper in människor från andra länder utan också tar ekonomiskt ansvar för dem, så är det nödvändigt med en ständigt pågående diskussion om vad som är nyttigt respektive skadligt för landet, liksom vad som är ekonomiskt försvarbart. Jag tror inte ett ögonblick att svenska folket får det bättre av att svenska politiker tänker med hjärtat (läs: på sina karriärer). Min rekommendation är att de tänker med hjärnan.

Självklart? Ja, i många länder. Men inte i Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.