Romer och rituell renhet

Julia Caesar (snaphanen.dk) skrev ett mail och tyckte att jag på bloggen borde förklara hur romer tänker om renhet. Då gör jag väl det. En lydig man är en lycklig man.

Jag stirrar på en bild av ett läger som tiggande romer byggt upp. Kommunen har placerat en bajamaja där, men tydligen har romerna inte använt den utan föredragit mindre lämpliga ställen att förrätta sina behov på. Om någon frågat mig, så hade jag kunnat tala om att det förmodligen skulle gå så. På grund av renhetsreglerna får inte romer besöka en toalett så att andra romer ser det. Nedan ges en liten översikt.

Alla folk har regler för vad som är rent och orent. I moderna västerländska samhällen brukar vi inhägna dessa system med ett rationellt och medicinskt tänkande, vilket gör att reglerna inte är särskilt synliga. Och när de syns är de vanligen lätta att försvara. Vi skall hålla våra kroppar rena, annars blir vi sjuka. Det vi äter ska vara rätt komponerat utifrån kostcirkeln eller någon annan ideologi, som presenteras som vetenskapligt underbyggd. När vi tvättar kläder, gör vi det med referens till de gradtal som textilierna tål. Men vi har också föreställningar, som vi kan förstå som kulturellt grundade. Exempelvis att menstruationsblod är mera orent än näsblod, och att svett är mera orent än tårar.

Vissa folk har enkla och förhandlingsbara regler för rent och orent. Jag vill t.ex. tro att det förhåller sig så i moderna och urbana livsformer. Med avseende på hur folk väljer att leva medger reglerna en stor variationsbredd. Och motsatt finns det exempel på folkgrupper med omfattande, ovillkorliga och näst intill förslavande system. Vilket inte innebär att de är oföränderliga eller eviga.

Utan undantag anpassas alla system efter vad som är möjligt att leva med. Blir det för besvärligt kan folkgrupper göra revolution mot sina egna tabusystem. Det gjorde exempelvis polynesier på Hawaii år 1819, efter att de upptäckt att européer som bröt mot tabun inte blev straffade av de lokala gudarna. Det förefaller ha varit ett mycket krävande system som polynesierna övergav. Kvinnorna fick varken äta bananer eller föda gjord på kokosnöt. Män och kvinnor fick absolut inte äta tillsammans. Kungen måste bäras över andras ägor, eftersom han med sina fötter hade kraft att göra marken tabu. Under vissa religiösa högtider måste befolkningen stanna inomhus.

Romer har ett eget regelsystem för vad som är rent respektive orent. Enkelt uttryckt, så får det som befinner sig nedanför livremmen inte beblandas med det som är ovanför. Man får t.ex. inte luta ändan mot ett bord, därför att bordet är en plats där man sitter och äter. Bordet, porslinet, kokkärlen, ätredskapen, maten och övrigt som ingår i ”matens sfär” kan också förorenas på andra sätt. Om en hund nosar på en skål blir denna oren och kan inte användas av människor längre. Frånsett hästar är djur orena. Om man tappar en kniv, så måste man göra sig av med den. Vidare kan inte grytor, bunkar och baljor blandas hur som helst. Diskbaljan kan t ex inte användas för att tvätta kläder i.

När det gäller mat är praktiskt taget allt som har att göra med kroppen orent. Att få ett hårstrå i en maträtt fördärvar den. Likaså är allt tabu som har med sexualitet och kroppens utsöndringar att göra. Det får aldrig nämnas eller ens snuddas vid i social samvaro. Den som behöver gå på toaletten bör t.ex. inte tala om det för de övriga, vilket ju svenskar gärna gör. Så informativa är inte romerna. Den som besöker ett romskt hem, behöver gå på toaletten och måste fråga var den finns, bör göra det diskret och helst rikta sig till en person av samma ålder och kön. Det kan finnas fler toaletter i bostaden, varvid en är för de äldre och en för de yngre. Att till exempel fråga var man kan få tvätta händerna gör att man blir visad till rätt ställe. När man sedan stänger dörren om sig bör man göra detta diskret. Att smälla igen den och låsa så det hörs, innebär en annonsering av att man minsann inte alls bara tänker tvätta händerna. Inte för att det är någon dödssynd när gadjo gör det, men det är ändå att onödigtvis dra uppmärksamheten till orena handlingar.

Romerna tabuförklarar allt som har med sexualia att göra i en utsträckning som kan te sig hart när obegriplig för gadjo. Det är till exempel fel att fråga en rom eller romni hur många barn han eller hon har eller när ett barn är fött, därför att det vet man ju, hur barn kommer till. Det är likaledes fel att fråga vem någon är gift eller tillsammans med, i synnerhet bland finska romer, där barn inte ens kallar sina föräldrar för mor och far. Graviditeter låtsas man inte om och den som fått barn gratuleras inte. När barnet är tillräckligt gammalt, bortåt ett halvår eller mer, så finns det helt plötsligt, som ett naturligt inslag i den större gemenskapen. Då, men inte gärna förr, kan man rituellt bekräfta medlemskapet, exempelvis genom att samla till något klädesplagg eller de första skorna.

På grund av sitt kön har kvinnor större kraft att orena än män har. Därför måste en kvinna vara både tvättad och klädd när hon går in i köket på morgonen. Hon får inte lägga strumpor eller byxor på bordet, även om de är nya och oanvända. Hennes förmåga att ”göra orent” är starkare än mannens. Hon får t ex inte kliva över olika saker. Männen däremot kan kliva över. Ligger det en sladd på golvet och en kvinna kliver över den istället för att gå under eller runt den, så blir den oren och den som tar i sladden därefter blir också oren. Den som är oren kan smitta andra. När t.ex. en man misstänks för att ha druckit från samma mugg som en oren kvinna, är romerna rädda för att denna smitta kan spridas vidare.

Många av reglerna rörande rituell renhet avser att reglera förhållandet mellan romska män och kvinnor. I stort sett gäller de därför inte för kvinnor som inte är rom. Dessa faller – liksom gadjo överhuvud – utanför reglerna för rituell renhet. Om exempelvis en romsk kvinna passerar framför en man får han otur. Hon måste gå bakom honom. Denna regel gäller emellertid knappast för svenska kvinnor. Däremot, om en svensk kvinna tappar ett hårstrå i maten, så blir den lika oren som om en romni skulle göra det. Den avgörande skillnaden kanske kan beskrivas som att såväl romer som gadjo har förmåga att ”göra orent” och skapa otur, men det får inte några sociala konsekvenser när gadjo gjort orent.

Att respektera renhetsreglerna blir till ett slags eget språk, som bidrar till att upprätthålla gränsen mot gadjo, samtidigt som det vidmakthåller interna gränsdragningar mellan såväl könen som mellan olika grupperingar.

Renhetssystemet är sammanflätat med ett system för vördnad, som har en viss betydelse för boendet, i synnerhet i lägenhet. Sociala myndigheter som ordnar med bostäder bör tänka på att romer inte gärna bor staplade på höjden, i synnerhet bör inte någon som är yngre hamna ovanför en äldre.

Reglerna för att upprätthålla renhet styr romerna i deras vardag. Vissa grupper är mer rigida än andra. Till exempel är finska romer mycket strikta, vilket brukar förklaras med att de inte har ett eget språk utan talar finska och således inte är ”språkligt” skyddade. När en romsk symbol är svag, så kan man försöka väga upp detta genom att göra en annan stark.

Den rom eller romni som avsiktligt eller oavsiktligt bryter mot renhetsregler riskerar att bli förklarad marimé, oren, och domen ska idealt sett utdelas vid en kris, ett slags romsk domstol. En person som är marimé kallas magerdo, vilket betyder oberörbar. Den här smittan betraktas som epidemisk, i den meningen att varje rom som berör en magerdo eller något som han/hon har berört, automatiskt blir marimé själv. Det strängaste straffet är att bli förklarad för marimé på livstid. Det är liktydigt med att vara ”levande död”, och längre tillbaka slutade sådana fall vanligen med självmord.

När de är för sig själva kan varje romsk familj hantera renhetssystemet som de själva finner gott. Det finns säkert romer som betraktar renhetsreglerna som besvärliga och föråldrade och struntar i dem. Det finns också ungdomsgrupper där man kan ta lätt på dem. Men detta är inte detsamma som att det rituella regelsystemet håller på att lösas upp. I socialt umgänge där vuxna romer är närvarande fungerar de närmast som ett socialt diktat. Risken för orenhet hänger över samtligas huvuden.

Dessa renhetsföreställningar har inte sin kraft från någon Gud därovan, utan uppstod som ett slags ordningsinstruktioner, för att undvika kaos bland nomadiserande romer. Vid sidan av språket utgör renhetsreglerna det viktigaste instrumentet för att dra en gräns mot omvärlden. Gadjo kan inte tala romani chib, sanningens språk, och känner inte heller till renhetsreglerna. Även om gadjo på grund av sitt utanförskap inte har kraft att besudla romerna, så är de ändå såväl riskabla som ibland rent äckliga.

Samhällsfunktionärer som gjort sin hemläxa lyfter gärna fram renhetssystemet som något gadjo bör lära sig att respektera och helst också behärska (kulturkompetens). Därigenom blir systemet sakrosankt, vilket knappast varit romernas avsikt. En av poängerna med renhetsreglerna är ju att de skiljer ut gadjo. Dessutom finns det en glidning i uppfattningen av hur detta system fungerar. Det blir till något som romerna aldrig kan välja bort, vilket får det att framstå som samtidigt såväl stelnat som mera eroderat än det i verkligheten är. Tag t.ex. lägenhetsboendet som närmast blir till en fråga för experter. Med tanke på hur romer bott under olika tider blir det närmast kuriöst.

Katrin Goldstein-Kyaga har skrivit om ”Rituell renhet bland zigenare i Sverige” (Botkyrka 1990). Hon konstaterar att sedan romerna bosatt sig i lägenhet har de förändrat sina regler och anpassat dem till livet i ett urbaniserat samhälle.

Numera dricker man vattenledningsvatten, och inom familjen använder man samma toalett, om det inte finns mer än en. Man kastar sällan föremål som ramlat ner på golvet, om det inte är fråga om mat, och orenhetsperioden efter födsel och död har förkortats resp. förenklats (s. 58).

Det som Katrin Goldstein inte nämner är att reglerna för renhet har olika betydelse i olika sammanhang. För att ge endast ett exempel: Två finska romer, en man och en kvinna, blir bjudna till ”Den Gyldene Freden”, en trots sin enkla inredning i gadjos ögon mycket fin och traditionstyngd restaurang i Stockholm. De anvisas att sitta på samma bänk, något som skulle varit otänkbart tillsammans med andra romer. De ger varandra en blick. Inga andra romer är närvarande, så de riskerar ingen förkastelse. Alltså kan de denna gång överse med renhetsreglerna.

På detta sätt spelar romer oavbrutet med regelsystemet, såväl i förhållande till varandra som i förhållande till gadjo. Renhetsreglerna är ingen döende, ärvd och till nöds anpassad sedvänja, utan ett fenomen som ser olika ut i olika situationer. I vissa hårda tider kan det leva sitt liv ”under ytan”, medan det i andra tider, som i vår egen, kan tillåtas att blomma upp.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.