Den ideologiska offermaskinen

De flesta människor lever sina liv utan att krångla till det och utan att låta det styras av någon särskild ideologi. Efter en arbetsdag som inte kräver några större djupsinnigheter kan de gå hem och koppla av på det sätt som de flesta gör. Ta en öl och snacka fotboll med kompisarna, läsa läxor med ungarna, gå på bio, ligga med någon, titta teve, kolla FB, läsa en deckare. ”Så gör folk”, på samma sätt som ”Så gör djur”.

Det är detta förhållningssätt som det för länge sedan avsomnade ”Ny Demokrati” ville komma åt när de myntade begreppet ”Verklighetens folk”. På samma sätt med KD-ledaren och socialministern Göran Hägglund när han prövade att väcka liv i begreppet. Det borde han inte ha gjort. Så här skriver Wikipedia:

Hägglunds utspel gav upphov till en debatt om det verkligen existerade en skillnad mellan verklighetens folk och den av honom påstådda kultureliten. Begreppet verklighetens folk bemöttes på många kulturredaktioner med misstro och bland andra Helle Klein och Anders Johansson frågade retoriskt vilka som var verklighetens folk och även vilka som då var ”overklighetens folk”. Begreppet gavs av vissa kritiker i det närmaste en förlöjligad innebörd och bland andra Anders Johansson anklagade Hägglund för populism.

När Ny Demokrati och Göran Hägglund tog upp begreppet ”verklighetens folk” blinkade de lite mot väljarna men framför allt vände de sig till andra politiker och opinionsbildare. De försökte säga att det finns folk som lever i andra och mer direkta verkligheter än de som silats och tolkats genom en politisk ideologi.

Jag och många med mig förstår omedelbart vad som avses med ”Verklighetens folk”. Har man en färdig ideologi för att tolka verkligheten kan det vara svårare, kanske rentav omöjligt. Helle Klein et alii insåg att det handlade om en kritik som riktades mot dem, men de kunde inte ta den till sig, därför att då skulle de vara tvingade att pröva en annan förståelseform än den ideologiska, kanske ”tänka på riktigt”. Det ville de inte. Därför avvisade de begreppet. De begrep inte att de trampade i klaveret när de sarkastiskt frågade vilka som var ”overklighetens folk”. Det var ju de själva! Däremot hade de bättre kläm på begreppet när de anklagade Hägglund för populism, eftersom populistiska politiker med sin politik vänder sig just till verklighetens folk.

Ideologier fungerar som förklaringar, men de är inte resultatet av ett förutsättningslöst tankearbete. Forskare och filosofer lär sig (i bästa fall) ett systematiskt tänkande. Det betyder att de ständigt ifrågasätter inte bara varandras utan också sina egna analyser och tolkningar. De vrider och vänder på sina hypoteser och teorier. När det är möjligt så experimenterar de. Detta gör de i syfte att kunna formulera lagar och hållbara påståenden: ”Jag vet visserligen inte mer än någon annan vad verkligheten är, men så här fungerar den”.

De som processar sina upplevelser genom en ideologi ägnar sig däremot åt ett slags pseudotänkande. Ideologin är en maskin som de stoppar in data i, och så kommer det ut standardiserade tolkningar på andra sidan. Färdiga och rätt förpackade. Har man exempelvis en ideologisk offermaskin så producerar den offer.

Det är viktigt att skilja forskning och ideologi åt. På ytan kan de se ut som alternativa tolkningar, där det inte är så lätt att säga vilken som har högst förklaringsvärde. Att det inte förhåller sig så ser vi när de hamnar i konflikt med varandra. I Sverige vinner ideologin alldeles för ofta över forskningen.

Under samlingsbegreppet ”sanning” försöker jag begripa vad människor av olika slag håller på med. Det har resulterat i att jag med åren blivit alltmer allergisk mot ideologier – dessa medvetet deformerande filter som makthavare och opinionsbildare är så förtjusta i. Varje dag stönar jag över mediernas ideologiserade verklighetsbeskrivningar, de flödar som mjölk som kokar över. Ett färskt exempel är Jackie Jakubowskis inlägg den 18 maj i DNs debatt om ”Det förödmjukande tiggeriet” (redan det en ideologisk formulering). Under rubriken ”Dags att romerna får ’leva stående’ i Europa” skriver han bland annat:

På många sätt kan den romska identiteten, som värnar om sin kulturella särart men inte bryr sig om territoriell hemvist, ses som en förebild för andra européer. De är ju, i ordets rätta betydelse, sanna kosmopoliter, ”de som känner sig hemma i hela världen”.

För inskränkta nationalister är denna gränsöverskridandets filosofi den mest hotande och hatade tanken. För dessa enfaldens ideologer är mångfald likvärdig med hot och oreda, kosmopolitism lika med rotlöshet.

Detta gränsöverskridandets folk förtjänar respekt för deras (språkfel: sin) ihärdiga överlevnadskamp – både på den rumänska landsbygden och i svenska städer – där de tigger i brist på arbete eller släpar sina svarta säckar fyllda med ölburkar att panta och klädgåvor till sina barn i utfattiga byar på Balkan.

”Kosmopolit” är ett smickrande och positivt begrepp. Vi tycker om att läsa författare som är kosmopoliter. Också för utrikeskorrespondenter är det ett attraktivt förhållningssätt. Emellertid, samhälleligt sett är kosmopoliter inga lämpliga förebilder. Det är ständiga främlingar, människor som kommer i dag och reser i morgon, människor som betraktar världen men knappast axlar ett ansvar och deltar i den. Ett bra samhälle behöver väldigt få kosmopoliter men desto fler platsbundna människor som förhåller sig ansvarsfullt till sitt eget samhälle. Det gäller såväl för medborgarna som för makthavarna.

Samma dag som jag läser Jakubowskis artikel om romerna har jag ett längre samtal med en polis, som är medlem av en elva man stark polisiär enhet i Vårgårda utanför Alingsås. De sysslar enbart med stölder och rån som begås mot åldringar. Jag har dessförinnan läst ett tjugotal domar i ämnet. Leif G.W. Persson sa i något sammanhang att åttio procent av åldringsbrotten begås av romer. Det stämmer inte här. Samtliga gärningsmän är romer. Domarna är inte utvalda för att det är brott som romer begått, utan så ser verkligheten ut. Brott mot åldringar är en romsk specialitet.

Utan att det finns något samband läser jag samma dag i min lokaltidning ”Mitt i Söderort Skärholmen” om att sju äldre personer svindlats i Skärholmen och Hägersten – Liljeholmen.

Den 8 maj ringde det på hos en 94-årig man i Bredäng. Utanför stod en man som sa att han skulle kontrollera balkongdörren.
-Det lät ju inte så otroligt, så jag släppte in honom. Han var väldigt förtroendeingivande, säger 94-åringen.
De gick ut på balkongen och mannen kontrollerade dörren, sedan slog de sig ner vid köksbordet. När mannen hade gått upptäckte 94-åringen att plånboken var borta.
-Det kändes väldigt obehagligt, säger han.
Medan han letade fick han ett samtal från ”banken”. En man sa att någon hade försökt ta ut pengar på hans kort och att han behövde koden för att spärra det. Dessvärre var samtalet inte från banken. En stund senare försvann 7.000 kronor från kontot.
Polisen misstänker att en kumpan var inne i lägenheten medan de var ute på balkongen.

Enbart i Sverige begås varje år flera tusen brott mot äldre. Polisen jag talar med säger att det inte bara är Sverige som är drabbat utan så här ser det ut i större delen av Europa. Lägger man ut brottsplatserna på en karta kan man se hur gärningarna följer det svenska vägnätet. Det verkar sträcka sig över Sveriges gränser också. Gärningsmännen (och kvinnorna) kan beskrivas som kosmopoliter. Dessa seriebrott är av två slag och i båda fallen handlar det om resande romer som förövare.

Det ena slaget är när man låtas vara ett blomsterbud, en fastighetsskötare, ett barnbarn och tar sig innanför den äldre personens dörr och stjäl pengar, smycken etc. Sådana rån begås bara av personer som talar bra svenska, annars lyckas de inte. Det andra slaget är när man står i köer i affärer och kollar in när äldre personer slår in sina koder vid köp. Därefter stjäl man plånboken med bankkort och tar ut så mycket man kan från bankomaten. Detta är verkligheten och verkliga brott. Här är frågorna om romerna som offer frånvarande. Också svenskarna. Offermaskinen är inte byggd för att processa svenskar.

Jag frågar polisen om Niklas Orrenius har hört av sig någon gång, den hyllade DN-journalist som drog igång mediadrevet mot polisregistret med romer. Men nej. Inte heller Maria Leissner, Erik Ullenhag eller Thomas Hammarberg. Dessa i frågor om förtrycket av romer så högljudda aktivister har inget intresse av att få sin ideologiska bild av verkligheten hotad. De kör hellre verkligheten genom offermaskinen. För dem är romerna alltid offer. Det är ju på det sättet de tjänar sitt levebröd. Jag kan undra om de förstår att de därmed också ger en beskrivning av romerna som enfaldiga.

Jackie Jakubowski skriver om romer som förebilder för andra européer. Han döljer inte sitt förakt för vanliga människor, sådana som gillar sin hembygd och sitt land och lever i sina platsbundna gemenskaper. Han skriver om romerna som förtjänar respekt och i brist på arbete släpar på sina säckar med ölburkar och klädgåvor. ”I brist på arbete?” Han vet ingenting om romers motstånd mot att bli gadjos ”slavar”. Det är så demagogiskt att man storknar.

Låt mig ge en ”oideologisk” bild från det kosmopolitiska livets konsekvenser. Den är hämtad från Högdalen för ett drygt år sedan.

I februari hade romerna lämnat ett läger i Högdalen, en förort till Stockholm. Projektledare Ulf Erikson från Hifab, det bolag som anlitades för att röja upp, intervjuades i april av lokaltidningen ”Mitt i Stockholm”. Han berättade att de ännu efter sju arbetsdagar inte var klara. Då hade de samlat ihop och fraktat bort 121 ton skräp. Där fanns cyklar, soffor, byggmaterial och bildäck. Kostnaden var då en halv miljon, men mer skulle det kosta att slutföra jobbet.

Det Jackie Jakubowski skriver har föga med verkligheten att göra. Han är inte bara okunnig, hans bild av romer är totalt förljugen. Med offermaskinens hjälp skapar han en fantasivärld. Om han har en dold agenda lär jag aldrig få veta. Oavsett hur det förhåller sig faller skammen inte bara på honom utan också på DNs kulturredaktion som publicerat denna ideologiskt oklanderliga text, denna smörja.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.