Sverige som det borde vara

På den tiden jag undervisade studenter om hur man gör fältarbete började jag ofta med att säga att ”ert jobb är att beskriva verkligheten som den är. Det är första steget. Nästa steg är att söka frilägga det regelverk som styr människor.” Det är samma förhållande som mellan det språk folk använder och den grammatik som de inte är särskilt medvetna om, men som inte desto mindre finns där.

Den klassiska antropologiska metoden, deltagarobservation, består i att under lång tid leva med den grupp av människor man studerar. Det gäller att se i kraft av sitt utanförskap. När man har ”sett” tillräckligt för att begripa sammanhangen åker man hem och berättar om sina erfarenheter för sin egen stam, antropologerna. Det handlar inte bara om att studera och upptäcka ”de andra” utan också om att via kontrasten upptäcka vilka vi själva är.

Detta med att man är seende i kraft av sitt utanförskap vet de flesta som har åkt på semester till någon exotisk ort. De första dagarna springer man runt med sin kamera, gör upptäckter och funderar mycket på hur livet fungerar i detta nya hörn av verkligheten. Men stannar man kvar så blir man så småningom hemmablind. Livet på den exotiska platsen blir alltmer normalt.

Processen kan också löpa åt andra hållet. Man är kär som en klockarkatt och följaktligen blind som en mullvad. Den man är förälskad i är alldeles alldeles underbar, helt perfekt! Men så tar kärleken slut och man får syn på den andres brister. Fy fan att jag inte såg vem han/hon var! Den här växlingen mellan att vara blind respektive seende misstänker jag att de flesta av bloggens läsare är bekanta med.

Den norske författaren Karl Ove Knausgård förundrar sig över Sveriges offentliga debatt. Han har bott här i tretton år och kan sägas ha gjort ett ovanligt gediget antropologiskt fältarbete. I en lång artikel i DN skriver han kritiskt om de enögda svenskarna, cykloperna.

Observera DNs freudianska rubrik: ”Karl Ove Knausgårds rasande attack på Sverige”. Det är så medieetablissemanget upplever sig själva. De är Sverige. Men nu var det ju inte Sverige utan mediernas kulturkritik som Knausgård sköt skarpt mot.

Eftersom Knausgård är en lysande författare kan han ge ord åt sina upptäckter. Naturligtvis svarar cykloperna. Inte är väl den svenska debatten enögd! Och det var värst så känslig man kan vara. Om kulturkritiker läser in drag av pedofili och homoerotik i Knausgårds romankonst, det får han väl tåla. Skriver man som han gör så … Och repressalierna, inte är det väl så farligt. Till exempel kan en ledarskribent som DN:s Erik Helmersson formulera sig på följande sätt:

Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. Det jämra PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet. Konfliktskräcken är dubbelt beklaglig eftersom den ofta saknar grund. Det är oss själva som vi skrämmer livet ur: ”Om jag skulle säga eller skriva X kommer de andra, de mäktiga, att kalla mig för Y och anklaga mig för Z.”
Och det är det en och annan som gör, visst, eftersom de inte håller med och vill ta enkla poäng i stället för svåra. Men ofta får man mycket medhåll, många ryggdunkar – och kommentarer som ”att du bara vågar…”
Men det är ju inte farligt. Det värsta som kan hända är att Lars Ohly twittrar att du är en SD-anstruken bracka och stavar ditt namn fel. Sedan går solen ned och nästa dag vaknar du och tänker att det vore gott med frukost.

Erik Helmerson har förmodligen aldrig utmanat det svenska medieetablissemanget och förstår följaktigen inte styrkan i de repressalier som drabbar den som sviker. Kanske syftar han på att inget Gestapo, Stasi eller Securitate hotar dissidenterna? Inte heller skickas de till Gulag. Men den som tror att Sverige är vaccinerat mot en sådan utveckling har fel. Det är fullt möjligt att också Sverige hamnar där en dag, om Expo, Robert Aschberg och kvällsblaskorna får fortsätta att ange färdriktningen.

Hur som helst är det allvarligt nog att förlora sitt jobb eller att inte få något (fel värdegrund), förlora sina vänner (fascistiska åsikter) och kanske också bli uthängd i medierna (rasist/nazist). Som Marcus Birro bittert skriver på Facebook:

Knausgård undrar varför det är så tyst i cyklopernas land. Det kan jag svara på. Du binds vid bygatans enda träd och förses med munkavel, sedan hånas, hatas och hotas du och till sist snor cykloperna ditt jobb ifrån dig, och sedan jobb nummer två och till sist jobb nummer tre.
Det är vad som sker.
Detta pågår tills hela den offentliga scenen är kliniskt rensad från alla skribenter, författare eller poeter som vågar ha en enda avvikande tanke eller uppfattning i en enda sakfråga.
Till sist vaggas allting in i en stelbent, korrekt klang som har som enda mål att lura folk att landet i fråga faktiskt inte rymmer några inre stridigheter alls.

Vad var det då som Knausgård sa, som utlöste dessa reaktioner? Visserligen, det är en lång artikel och man kan saxa efter behag, men jag tror att kärnan i Knausgårds provokation var följande:

Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara. Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående.
Cykloperna blir arga och kastar stora stenar efter de som säger något de inte gillar eller inte förstår. Detta skrämmer andra cykloper, för de vet att om de säger något som andra inte gillar eller inte förstår, så kommer de arga cykloperna att börja kasta sten på dem också. Cykloperna är därför antingen arga eller tysta.
Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?

Den avslutande frågan sitter som en spik i ett sår. Svenska opinionsbildare och makthavare utgår från att livet som det borde vara är mycket viktigare än att se livet som det faktiskt är. När kungen eller någon betydande politiker gör ett statsbesök, så får de alltid ett medskick av uppfostran. Det gäller att passa på att tala om för dessa andra av världens ledare hur de borde styra sitt land. Även på lägre nivåer kan det gå till på det sättet:

Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson har tillsammans med ett antal kolleger från den svenska regeringen under flera månader haft hemliga möten med företrädare för den rumänska regeringen. Under mötena har den svenska sidan ”uppmanat” den rumänska regeringen att använda mer EU-pengar för att hjälpa landets fattigaste medborgare, det vill säga zigenarna.
Till sist blev Rumänien så irriterade på hennes skenheliga, nedlåtande, vänsterliberala skitstövelsattityd, att de avbröt samtalen och Birgitta Ohlsson fyllde därefter svenska och rumänska medier med hur ”skymfad” hon var över beslutet. /…/
… för att vara pragmatisk så är det så att Birgitta Ohlssons förslag varken kan eller kommer att kunna fungera. Politikerna vet det, 95 procent av den rumänska befolkningen (det vill säga icke-zigenarna) vet det och en del av de ideella organisationer som arbetar med romerna vet det – om än de sistnämnda väljer att inte låtsas om det. Hur kan vi veta det? Eftersom det har hänt förut.
Vad många människor (inklusive Ohlsson) vägrar att erkänna, är att den nuvarande situationen är ett resultat av den politik som tvingades på Rumänien av en annan ideolog – baronessan Emma Nicholson. När Lady Nicholson var EU-parlamentets särskilda Rumänienobservatör då landet ville komma in i EU, arbetade hon för lagstiftning som garanterade särskilda förmåner för rumänska zigenare: garanterad avgiftsfri och examensfri högskoleutbildning, garanterade platser på elitskolor (oavsett betyg), jobbmässor för enbart zigenare och så vidare och så vidare.

Ett okänt antal miljoner dollar från de rumänska skattebetalarna (detta var innan Rumänien blev EU-medlem) lades på dessa godsaker. Och i dag ser vi resultaten. Det gjorde inte minsta lilla skillnad.
Och nu kommer Birgitta Ohlsson farandes och berättar för rumänerna att de ska göra mer av samma sak. Inte undra på att de korrupta tjänstemännen i Bukarest bad henne fara och flyga. Att göra samma sak gång på gång och samtidigt förvänta sig ett annat resultat är själva definitionen på galenskap. De rumänska politikerna må vara korrupta och cyniska, men de är definitivt inte allihop galna.

Artikeln är skriven av en anonym författare. Antagligen är det en person som förstått det som Marcus Birro på ett smärtsamt sätt lärt sig, och som Erik Helmerson, som den förståndige ledarskribent han är, aldrig kommer att lära sig, nämligen att i Sverige diskuterar vi inte samhället som det faktiskt är utan hur det borde vara.

Avslutningsvis: Sverige

som det borde vara:
Asylinvandringen är lönsam
Sverige är mångkulturellt
Mångkulturen är berikande
Sverige är en humanitär stormakt
Sverige klarar av bostadssituationen
Sverige hjälper flyktingar
Svenskar gillar olika
Alla är lika mycket värda
Svenskar skiljer inte på vi och dem
som det är:
Asylinvandringen är ekonomiskt förödande
Sverige är segregerat
Mångkulturen skapar konflikter
Sverige har ett självskadebeteende
Sverige har en bostadskris
Sverige sätter svenskar i andra hand
Svenskar gillar lika
Alla är inte lika mycket värda
Svenskar skiljer på vi och dem
 

Kära bloggläsare, fyll på efter behag. Listan går att göra lång, väldigt lång.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.