Tryggare kan ingen vara

Det är dags att börja blogga igen. Men först vill jag tala om att nu är jag färdig med mitt feriejobb: ”Romer i Sverige”, en bok på 345 sidor. Den kommer att finnas ute på marknaden om en månad. Är du intresserad så hör av dig till koa[@]arnstberg.se.

I ett mail får jag statistik över brottsligheten i Sverige, hämtad ur Rättsstatistisk årsbok och Statistisk årsbok. Eftersom Rättsstatistisk årsbok inte längre finns och BRÅ har samhällets uppdrag att föra statistik över kriminaliteten, så är källorna oklara. Men om jag utgår från att det inte är en ren fantasi så tror jag att det handlar om anmälda brott, något som jag vet att Brottsförebyggande Rådet inte gillar. Folk kan ju anmäla vad som helst så de gillar bara riktiga brott. Nu vet ju inte heller de så mycket om verkliga brott utan de riktiga brotten vaskar de fram från en rad olika källor, kompletterat med en enkätundersökning som är rätt lös i köttet. Det blir inte bättre av att BRÅ:s huvuduppgift inte är att föra statistik utan det brottsförebyggande arbete som de bedriver. Det gör trovärdigheten problematisk, eftersom statistiken därmed blir ett slags redovisning av hur väl de lyckas; lite som att uppdra till den skurk som gjort något fuffens att leda brottsplatsundersökningen.

Varje år mellan 1990 och 2014 finns med och brottsutvecklingen är solklar, enligt Rättsstatistisk årsbok och Statistisk årsbok. Nedan några årtal. Man kan naturligtvis säga att vi har blivit fler i Sverige och då går siffrorna upp. Men om vi tar den första kolumnen, så har vi ju inte på ett kvartssekel blivit nära tre gånger fler. Dessutom är det väl så att läkarvetenskapen har gått framåt och räddar fler liv i dag än år 1990. Ändå tycker jag siffran är konstig. 317, det är ungefär tre gånger så många som i andra redovisningar jag sett. En bloggläsare påpekar att siffran avser antalet anmälningar om dödligt våld. Ser vi på nästa kolumn så kan inte ökningen av misshandelsfall förklaras med att vi blivit dubbelt så många. Och när det gäller våldtäkter har siffrorna fyrdubblats.

 

Fullbordade mord, dråp,
misshandel med dödlig utgång

Misshandel, grov
misshandel

Våldtäkt inkl. grov

1990

121
 
 
40.690
 
 
1.410

2000

175
 
 
58.846
 
 
2.024

2014

317
 
 
83.324
 
 
6.697

Går jag till Brottsförebyggandet Rådets (BRÅ) statistik för anmälda brott mot liv och hälsa, omfattar den alla nivåer av misshandel, mord, dråp och vållande till annans död. Där har det skett en fördubbling sedan 1990. Ser man sedan på statistiken över narkotikabrott och organiserad brottslighet är bilden ännu mörkare. När det gäller våldtäkter visar statistiken på en fyrdubbling. Här har BRÅ slagit samman våldtäktsförsök och fullbordade våldtäkter och kallar det för våldtäkt inkl. grov. Men då trenderna är uppseendeväckande olika är det ohederligt att göra så. Det hade varit bättre att redovisa fullbordade våldtäkter för sig, trots att det ser illa ut. Då handlar det nämligen inte om en fyrdubbling utan om en sexdubbling.

Det går att få fram fler ”positiva” bilder med BRÅ:s statistik, om man vill:

  • 2014 dödades ”bara” 87 personer.
  • allt färre misshandlas eller drabbas av övrigt våld
  • sexualbrotten ökade visserligen år 2013 men har i övrigt legat still sedan 2005

Det senare är den statistiska bild som Brottsforskaren Staffan Landin lyfter fram på sin blogg. Han kommenterar på följande sätt:

Samtliga brott visar en stabil eller minskande trend utom bedrägeri som tycks öka. Brottsofferundersökningar är som regel betydligt mer pålitliga för att bedöma den verkliga brottsligheten än till exempel antal anmälningar som polisen upprättar. Tillsammans med andra datakällor, (som ex. SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF), sjukvårdens data om vårdade pga våld) visar de att brottsligheten inte skenar på det sätt som den allmänna debatten ibland ger sken av. Tvärtom är sannolikt de senaste 7 – 8 åren på många sätt de tryggaste som Sverige har upplevt.

Det här är den typ av forskningsresultat som etablerade nyhetsmedia älskar. Får jag tro Dagens Nyheter så är jag lurad, om jag känner mig otrygg. Då är jag lika korkad som klimatförnekarna. Förnekelse är annars något som jag kopplar samman med de etablerade mediernas rapportering om invandringen och dess konsekvenser. Ändå fram till att Fredrik Reinfeldt sa att den svenska kassakistan var tömd, så förnekade de att invandringen kostar pengar. De förnekar att islam är våldsamt och den som har en annan uppfattning kallas för islamofob. De förnekar att människor har olika värde. Alla sägs vara lika mycket värda, vilket på något konstigt sätt bör tolkas som att svenska skattebetalare har ansvar för människor som aldrig ens har varit i närheten av att bygga upp den svenska välfärden. Ja, vi har till och med ansvar för människor som nekats permanent uppehållstillstånd, men stannar kvar illegalt i landet.

Ställer man nyhetsrapporteringen mot opinionsbildarnas försäkran om att landet är tryggt, blir bilden rent schizofren. I en anonym kommentar till den ovan citerade Staffan Landins påstående om ett tryggare Sverige, ges en lista över sommarens våldsbrott, med upplysningen att våldtäkter, misshandel och knivskärningar har sållats bort, eftersom uppgiftslämnaren annars antagligen inte skulle ha varit klar innan årsskiftet. Så här ser det trygga Sverige ut, om man går efter nyhetsrapporteringen:

1 juni: En privatperson skadas när skott avlossas mot entrédörren till polisstationen i Borås.
3 juni: En man skottskadas i huvudet i Rosengård i Malmö sedan någon skjutit mot hans bil.
7 juni: Ett bostadshus i Rosengård i Malmö beskjuts.
8 juni: Skottlossning bryter ut i Rosengård i Malmö. Allt inleds med beskjutning av en lägenhet och sedan sker flera separata skjutningar.
11 juni: En person avlossar skott mot en annan person vid Hässelby torg i Stockholms kommun. Två utomstående kvinnor skadas lindrigt.
11 juni: En person skottskadas i benet vid en skottlossning i Tensta i Stockholms kommun.
12 juni: Ett fyraårigt barn och tre vuxna dör i en bilexplosion i Torslanda i Göteborg. En av de vuxna har koppling till gängstrider.
12 juni: Två förbipasserande män skadas lindring vid en detonation i Seved i Malmö.
13 juni: Fyra unga män skottskadas i Seved i Malmö.
15 juni: En person skjuts i benet i närheten av en skola i Alby i Botkyrka kommun utanför Stockholm.
20 juni: En man i 20-årsåldern träffas i benet vid en skottlossning på Söderkulla torg i Malmö.
20 juni: Två skarpa handgranater kastas mot ett hyreshus i bostadsområdet Kroksbäck i Malmö. De detonerar inte.
20 juni: I Vivalla i Örebro vittnar flera personer om hur en man jagar och skjuter mot en annan man.
22 juni: Vid skottlossning i Rosengård i Malmö avlossas skott mot en lägenhet.
23 juni: En man i 20-årsåldern i centrala Södertälje skjuts i båda benen.
24 juni: En handgranat hittas i ett garage i Kroksbäck i Malmö. Samma fastighet attackerades den 20 juni.
26 juni: En sprängladdning orsakar en kraftig explosion utanför ett flerfamiljshus i Helsingborg.
27 juni: En kvinna i Skiftinge i Eskilstuna skottskadas i huvudet.
3 juli: En man i 30-årsåldern skottskadas i Hästveda utanför Hässleholm.
5 juli: En 20-årig man skjuts till döds i Arlöv utanför Malmö.
5 juli: En 21-åring skottskadas vid en skjutning i Vivalla i Örebro och avlider senare av sina skador. Två andra män skottskadas vid samma tillfälle
8 juli: En 62-årig man skjuts i benet i Skinnskatteberg.
8 juli: En man i 25-årsåldern med skottskador kommer in till akuten i Malmö.
10 juli: En 21-årig man skjuts i knäet på Möllevången i Malmö.
13 juli: En entrédörr till en hyresfastighet i Augustenborg i Malmö sprängs bort. Delar av en handgranat hittas på plats.
14 juli: Skott avlossas från en mc mot en bil i Arlöv.
15 juli: En kraftig explosion orsakad av en handgranat sker nattetid vid ett bostadshus i Arlöv.
18 juli: En man skottskadas på Möllevången i Malmö. Senare skadas en man vid skottlossning i Slottsstaden.
21 juli: En explosion sker utanför en föreningslokal i Malmö. En person får splitter i benen.
22 juli: En 19-årig man skjuts i ett grönområde mellan Rinkeby och Bromsten i Stockholm. Han dör på sjukhus.
23 juli: En detonation, förmodligen från en handgranat, sker under en parkerad bil i Limhamn i Malmö.
24 juli: En handgranat detonerar utanför entrén till Malmö stads kontor för individ- och familjeomsorg.
24 juli: En 16-årig pojke dör på sjukhus efter att ha skjutits vid en bensinstation på Brommaplan i Stockholm.
26 juli: Skott avlossas mot en bil i Eskilstuna.
26 juli: En handgranat detonerar på en parkering i Värnhem i Malmö.
29 juli: Flera skott avlossas i ett bostadsområde i Falkenberg. En kula går in genom ett lägenhetsfönster.
4 augusti: En skottskadad person i Bredäng i Stockholm förs till sjukhus.
4 augusti: En man i Rosengård i Malmö beskjuts med flera skott från en bil men träffas inte.
5 augusti: En bil misstänks ha blivit beskjuten i Brickebacken i Örebro.
5 augusti: En handgranat kastas in i ett socialkontor i Trelleborg.
6 augusti: Sprängdåd mot lägenhet i Trelleborg.
6 augusti: Flera bilar beskjuts på en parkering i Boden. I en av dem låg två hemlösa och sov.
8 augusti: Buss beskjuten i Umeå.
8 augusti: En man misshandlas och blir därefter beskjuten i Borås.
9 augusti: En handgranat detonerar på Möllevången i Malmö.
10 augusti: två personer knivmördas på ett Ikeavaruhus i Västerås.

Det borde vara lätt att göra brottsstatistik. Brott anmäls, brott utreds, brott lagförs, brottslingar döms. Allt detta är händelser som registreras löpande. Varför har det då blivit så svårt och rörigt?

Jag kan inte förstå annat än att politiker, myndighetsföreträdare, forskare och journalister missköter sitt jobb. De politiska partierna liknar alltmer sekter med medlemmar, som belönas frikostigt under förutsättning att de smeker partiledaren medhårs. Deras bristande verklighetsförankring smittar av sig på forskarna, som för sin finansiering är beroende inte bara av att ställa det som politikerna anser vara rätt frågor, utan också av att leverera politiskt acceptabla svar. Detta gör att forskare av mitt eget slag inte får vara med i leken. På likartat sätt förhåller det sig med journalisterna, i synnerhet de som sysslar med opinionsbildning. De måste hålla sig väl med makthavarna för att få tillgång till journalistiskt material. De är också mer intresserade av det idealsamhälle de vill leva i, än av det samhälle som de faktiskt lever i. På sina segregerade boplatser odlar de kärleken till globalisering och mångkultur, gärna över en cross-over-lunch på någon bättre restaurang. ”Va, saknas det exempel på väl fungerande mångkulturella samhällen? Nå, så låt då Sverige bli det första!”

Verkligheten får stryka på foten och det blir mer angeläget att ta spjärn mot politiska motståndare än att relatera till verkligheten. Om exempelvis Sverigedemokraterna anser att Sverige inte klarar den massinvandring som nu pågår, så tabueras begreppet massinvandring. När Sverigedemokraterna trots den konstanta mobbningen från samtliga etablerade media ändå växer så det knakar, lyder förklaringen i de ideologiska kuvöserna att svenskarnas rasism växer. Då måste värdegrunderna och det normkritiska arbetet stärkas. Ideologiska barrikadorganisationer som Expo får ökade anslag och allt fler uppdrag. Agendajournalisterna trycker på gasen så att turbosarna vrålar igång. Åsikter lever och levereras, insikter dör.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.