Dum, dummare, lojal

Det roligaste med att börja blogga igen är de kommentarer som strömmar in. Litteraturtips, inblickar, små berättelser. Ett och annat felfinnande men aldrig några hatmejl. Den pensionerade filosofiprofessorn Bertil Rolf har skrivit dagens inlägg. Han har tidigare förekommit på bloggen, men om jag minns rätt så har jag då citerat honom anonymt. Ofta består hans kommentarer av en yrkesfilosofs invändningar, alternativt kompletteringar. Det händer också att han tycker att jag skrivit bra. Den här gången fick jag godkänt. Så här skriver han:

Utmärkt blogginlägg om politikers dumhet den 25 augusti.

Jag håller helt med om att Löfven – med nedanstående reservationer – visar dumhet. Men jag skulle tillägga att dumhet är närmast ett tjänstekrav som måste uppfyllas för att han ska kunna inta den position han har. Och i det mediaklimat som råder i Sverige är dumhet ett tjänsteåliggande i många av riksdagens partier. Det är dock en selektiv dumhet, som främst gäller de frågor som Du ägnar Din blogg.

För att behålla sitt jobb kan det vara smart att vara dum.

Om dumhet har jag haft anledning att tänka en hel del under mina 30 år i staten. Dumhet är ju baksidan av sådan kunskap och kompetens som jag hela min yrkesbana forskat och undervisat om.

Så till en yrkesfilosofs synpunkt på Din definition, särskilt ”Den som påstår något som inte är sant är okunnig. Den som mot bättre vetande håller fast vid sin version är dum.”

Jag skulle precisera det till att dumhet består i ovilja eller oförmåga att enligt bästa praxis i viktiga ärenden inhämta information, att begreppsligen ordna den eller att dra slutsatser för bedömningar och beslut.

Så min definition kommer nära Din. Min definition av dumhet är så att säga motsatsen till vad Kant avser med upplysning, alltså en självförvållad oförmåga eller ovilja att bruka sitt förstånd.

Jag vill inte använda dumhet om småbarn, senila eller förståndshandikappade, utan dumhet är alltså ens alldeles egna ansvar. Det är därför man med gott samvete skrattar åt de dumma men beklagar dem som utan egen förskyllan inte kan bruka sitt förstånd.

Ett frapperande och förvånande forskningsrön inom källorna bakom modern kompetensforskning är upptäckten av den energi och systematik som ligger bakom yrkesmässig dumhet. Det fordrar en kraftansträngning att uthålligt kunna tänka i strid med uppenbara fakta. Ofta fordras särskild utbildning, inskolning, socialisering eller on-the-job-training för att man ska orka att framgångsrikt framhärda i sin självförvållade okunnighet. Lågutbildade grupper har därför sällan någon chans att uppnå högre grader av systematisk, verklighetsförnekande dumhet.

I systematik och energi ligger därför de dumma ofta hästlängder före de kloka. De dumma har ofta någon mindre krävande akademisk utbildning som låter dem svarva fantasifulla fraser som oinvigda inte kan skilja från äkta kunskap. Det är i många avseenden närliggande att beundra de dumma och sätta in dem som ledare eller opinionsbildare i samhällets nyckelpositioner.

Dumhet är avgörande för att politiska system ska fungera i vissa kritiska lägen. Hur annars kan man veta vem man ska lita på? Om folk följer sitt eget förstånd, så hotar de att bli illojala så snart som faktaunderlaget för en politik viker.

Ett av de tydligaste exemplen på hur viktig dumhet kan vara är ordförande Maos simtur i Yangtze. Kort före kulturrevolutionen tog Mao enligt kinesiska medier denna simtur som varade cirka 1 timme under vilken han avverkade cirka 15 km. Den då 73-årige ordföranden uppnådde en hastighet cirka 3 gånger olympiska rekordtider. Vågorna i floden gick också höga, vilket gör prestationen än mer imponerande.

Rapporteringen i kinesiska medier har rimligen haft till syfte att identifiera illojala element som inte okritiskt, fullt ut litade på den offentliga versionen. Bara de som sväljer den grova offentliga lögnen kan man helt lita på.

Receptet att hantera kritiska situationer för en politisk ledare är att servera en uppenbar, väsentlig lögn rakt i ansiktet på anhängarna. Därigenom kan han få veta vilka av dem som är fullt ut lojala. De dumma är dem han tryggt kan förlita sig på.

Utan detta slags dumhet skulle antagligen politisk verksamhet avstanna i vissa kritiska lägen. Som i Kulturrevolutionens Kina eller i Invandringspolitikens Sverige. De dumma är pålitliga, de kloka opålitliga.

De som gapflabbar åt Maos simtur eller åt Löfven bland flyktingbarnen får politikerna se upp med. Eller de som i likhet med Dig upprörs av den fräcka, uppenbara lögnen.

Så Löfvens visade dumhet är kanske smart i den politiska verklighet som är Sveriges. Själva avsaknaden av offentlig indignation och offentliga gapflabb inför bilden av Löfven visar att dumheten fungerar som tänkt, även i Sverige. Och att mediafolk i stort sett är mycket lojala, det vill säga antingen så kan de inte tänka eller så vill/vågar de inte.

Bertil Rolf

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.