Sekten

För fem-sex år sedan var jag involverad i ett rättsfall, där Bertil, en drygt 60 års man häktades och i tingsrätten dömdes för ett 24 år gammalt mord. Han överklagade till hovrätten och anlitade Rättskonsulterna och juristen Trond Sefastsson, som försåg advokaterna med material som smulade sönder bevisningen. Den åtalade blev frikänd och för oss som var djupt involverade råder det ingen tvekan om att Bertil var oskyldig. Tillsammans med Trond Sefastsson skrev jag en bok om fallet (Papillarlinjerna. Debattförlaget 2011).

Från mina möten med Bertil och hans fru Gärd minns jag särskilt deras avsky för Aftonbladets journalist Pelle Tagesson som, efter att ha ringt såväl Gärd som en granne, snart stod med en fotograf i deras trädgård. Hon vägrade att prata med honom. Det ledde till att han åkte runt i det lilla samhället och tog kontakt med dem som kunde tänkas känna Gärd och Bertil. Det kan inte bevisas, men han måste också ha betalat polisen för att komma över material. Sådant kan journalister göra, därför att de har rätt att skydda sina källor. Sådant kan också poliser ställa upp på. De vet att de inte tar någon risk, utan kan få en slant extra. Korrupt? Nejdå, bara renodlad kommers mellan proffs.

Gärd och Bertil var inga makthavare. De var inte heller kriminella utan två vanliga medborgare som hade råkat bli indragna i rättsmaskineriet. Det var ett övergrepp, men det var inte övergreppet som intresserade Aftonbladet. De samlade material om en mördare, att sälja till läsekretsen. De ägnade sig inte bara åt renodlad kommers utan också åt renodlade trakasserier. Gärds känslor går inte att ta fel på:

Den där jävla, förbannade Pelle Tagesson, hans förbannade tidning Aftonbladet och den förbannande läckan i allt detta – jag hatar dem allihop och min tid kommer. Jag kommer inte att ge upp – den glädjen ska dom inte få! Min och vår tid kommer, var så säker!

Pelle Tagesson på Aftonbladet slutade inte med att trakassera Gärd. En polis som engagerat sig i fallet påpekade att hon kunde polisanmäla honom för ofredande. Gärd sa:

Med tanke på det svar jag fick tidigare från åklagarämbetet när det gäller den information som publiceras från utredningar och även brev så inser jag ju att det är ganska meningslöst att försöka agera mot honom med hjälp av rättsväsendet. Ett är dock säkert – och det vet han mycket väl eftersom jag noga informerat honom om detta – om han kliver in på vår tomt så får hundarna sköta resten.

Gärd och Bertil hade två stora hundar, sällskapsdjur som troligtvis inte skulle ha attackerat Pelle Tagesson och heller inte någon annan. Men det var en tanke som Gärd i sin vanmakt kunde spinna på.

För mig som inte är journalist, är det inte svårt att förstå Gärds vrede. Men så tänker inte journalister. Jag är ganska säker på att Pelle Tagesson bara ansåg att han gjorde sitt jobb. Journalister arbetar på det här sättet och det får medborgarna lov att tåla.

Fråga: Vilka säger det?
Svar: Andra journalister.

Journalister kan gå inte bara ett utan flera steg längre än vi andra. De kan ta sig rätten att såväl trakassera som hänga ut folk, om det finns pengar att tjäna. Gärd visste det och vanligt folk vet det. Också poliser, jurister, politiker och andra makthavare vet det. Journalister har helt andra möjligheter, som de utnyttjar – inte i första hand för att fungera som en tredje statsmakt och granskare av makten – utan för att kunna producera säljbart material.

Jag påminns om detta händelseförlopp när den vassa och mycket lästa nätskribenten och etablissemangskritikern Julia Caesar i nättidningen Snaphanen berättar att hon två gånger fått besök av DN:s agendajournalist Niklas Orrenius, med vidhängande fotograf. Hon vill absolut inte tala med honom. Julia Caesar bor avsides och ganska långt från Malmö, där Niklas Orrenius bor. Hon skriver dessutom under pseudonym, för att skydda inte bara sig själv utan också sin familj. Det känns därför inte särskilt trovärdigt, när Niklas Orrenius säger att han hade vägarna förbi och att han gärna vill tala med Julia Caesar. Hon säger:

Första gången öppnade jag dörren, för jag trodde att det var en väninna som knackade på, men jag stängde den omedelbart sedan jag svarat nej på frågan om jag hade tid att prata. Andra gången öppnade jag inte, sedan jag sett fotografen genom köksfönstret.

Niklas Orrenius egen förklaring till att han söker upp Julia Caesar är att han tycker det är intressant med alternativa medier och eftersom Julia Caesar är en av de mest lästa nätskribenterna vill han prata med henne. Om vad får vi inte veta. Inte heller ger han någon rimlig förklaring till att han tagit med sig en fotograf vid sina båda besök. Granskning Sverige har gjort en radiopod med en intervju med Niklas Orrenius. Där frågar de:

– Du har stått och tittat in genom fönstret och skrikit. Är det sant eller är det inte sant?

– Ja, jag var där. Jag knackade på och så såg vi att någon var hemma. Det satt någon därinne och då ville jag ha kontakt med den personen. Hon visste ju vem jag var också. Vi hade haft kontakt tidigare. För ett år sedan var jag där. Då ville hon inte prata och då gick jag därifrån och respekterade det. Sedan var jag där igen, ett år senare. Jag hade andra ärenden i dom trakterna och så tänkte jag att jag skulle titta förbi. Så det var helt enkelt så.

– Mmm, du råkade ha en fotograf med dig också?

– Nej … om hon hade velat prata, öppet och berätta, så hade vi kunnat fota henne då.

Varför skulle Julia Caesar vilja prata med Niklas Orrenius? Bara att han lyckats knäcka hennes pseudonym gjorde honom till en person som trängde sig på henne, en person som dessutom hade Sveriges mäktigaste och mest utstuderat lögnaktiga morgontidning bakom sig. Till saken hör att Julia Caesar själv i mer än tjugo år varit journalist på DN. Hon vet hur journalister fungerar och skriver i ett mail till mig att journalister har mycket svårt att tåla att de numera får sin publicistiska makt ifrågasatt på nätet. I ett mail skickar hon mig ett utdrag ur en ledare som Ingrid Carlqvist skrivit på Dispatch International. Ingrid Carlqvist konstaterar att den mediakonsument som de på redaktionsmötena föraktfullt kallar för ”Nisse i Hökarängen” kan blogga, läsa alternativa medier och samla in all den kunskap han behöver, för att förstå vad som händer i Sverige och vilket parti han som en konsekvens vill rösta på. Det är därför journalisterna numera inte bara ser på Nisse lite von oben, utan faktiskt hatar honom. Men, skriver Ingrid Carlqvist:

Allra mest hatar journalisterna oss som varit bland dem. Att journalister som Gunnar Sandelin, Marika Formgren, Julia Caesar och jag själv angriper dem inifrån gör dem rosenrasande. Vanliga bloggare kan de alltid avfärda med att de inte vet vad de talar om, men ingen kan påstå det om oss. Vi vet precis vad vi talar om.

Julia Caesar konstaterar att leden sluts, när journalister blir ifrågasatta av sina egna. De är beredda att försvara sig med nästan vilka medel som helst, så att inga fler journalister ska komma på idén att bryta mot grupplojaliteten. På en debatt anordnad av Publicistklubben försvarar utan undantag alla journalister Niklas Orrenius´ agerande mot Julia Caesar: Anna Dahlberg, Expressen, Per Gudmundson, SvD, Per Svensson, Sydsvenskan, och Åsa Linderborg, Aftonbladet. Niklas Orrenius gör bara det som journalister gör. Det är helt normala journalistiska arbetsmetoder.

I sin försvarsskrivelse mot Niklas Orrenius och hans ”journalistiska arbetsmetoder” lämnar Julia Caesar ut numret till Niklas Orrenius´ tjänstetelefon, den som DN betalar. Det blir ett par jobbiga dygn för stjärnjournalisten. I det tidigare citerade samtalet med Granskning Sverige säger Niklas Orrenius:

– Två nätter i rad har folk ringt oavbrutet och hotat och hatat. Jag har ju inte hängt ut någon person. Det är ju hon som har hetsat folk mot mig.
– Jag är väldigt ledsen för att det har blivit så. Vad är det folk har ringt och sagt?
– Svin och att jag ska passa mig och det är kört för mig och, ja, allt du kan tänka dig.

Journalister tycks inte förstå att den folkets vrede som de råkar ut för, är ett resultat av hur de uppfattar och beskriver verkligheten. Jag har flera gånger själv känt av denna maktlöshet och frustration inför medias övergrepp. Inte en utan flera gånger har av DN anlitade skribenter kallat mig nazist, för att jag skrivit på ett sätt som de inte gillar. När det gäller nazism är jag vit som snö, men vad hjälper det. Det är en av de skändningar som DN anser sig ha rätt att göra, bara för att jag som utbildad forskare försöker få reda på sanningar, också inom förbjudna områden. När Gunnar Sandelin och jag gav ut första delen av ”Invandring och mörkläggning” illustrerade Aftonbladet sin anmälan med en bild av marscherande nynazister från år 2006. Jag frågade en juristvän om man inte kunde stämma Aftonbladet för detta och han svarade som jag befarade:

Det kan du glömma. I Sverige går det inte att vinna ett förtalsmål mot en stor dagstidning. De kan göra precis som de har lust.

Så här skriver Julia Caesar i Snaphanen, en nättidning som Aftonbladets journalistpolitruk Oisin Cantwell kallar för ”en av nätets rasistiska kloaksajter” (”apropå näthat”):

Jag bedriver samhällskritisk journalistik. Jag gör ett journalistiskt arbete som mina yngre och friskare kolleger borde göra men som de högaktningsfullt skiter i. Journalistikens uppgift är att granska makthavarna och hur de använder makten. På den tid jag har till mitt förfogande granskar jag makten inom två världar som har smält ihop till en enda: media och politik. Till skillnad från mina kolleger i gammelmedia arbetar jag helt ideellt, utan ett öre i ersättning.

Efter att ha försvarat Julia Caesar fick Marika Formgren avgå ur tidskriften NEO:s redaktionsråd. Julia Caesar själv blev uthängd med namn och bild i Expressen den 2 september.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.