Det sura seendet

grodor
Vintern 2013 började jag skriva på en text som jag inte visste riktigt var den skulle landa. Det var ett slags dagbok med kommentarer över en svensk offentlighet som jag inte längre var helt säker på att jag gillade. Men jag kom inte så långt. Efter ett fyrtiotal sidor rann projektet ut i sanden. I dag, när jag letade efter en formulering, så hamnade jag på denna snart tre år gamla text och blev förbluffad över hur aktuell den fortfarande var. Jag har nedan saxat en passus om näthat, det som överheten i dag diskuterar, därför att de vill ha någon form av förbud. Det är alltid något som misshagar dem som förfinat sina tankar. Är det inte jazzmusik, så är det videovåld. Och är det inte videovåld så är det näthat. Ungefär som att har man en hammare så är det väldigt mycket som liknar spikar. Men först en liten passus ur inledningen:

I Odalbonden skriver Geijer ”Var plåga har sitt skri för sig men hälsan tiger still”. Ungefär så kommer väl den här texten att ta form. Ett antal daterade skrik, oftast rätt ilskna. Och vem är det som skriver? En gubbe som går omkring med skallen insvept i ett surmoln? Ja, jag måste erkänna att så är det väl ibland … ganska ofta … lite för ofta. När jag prövar att skriva om sådant som gläder mig blir det så märkvärdigt likgiltigt. Det positiva har ett drag av enfald. Det är ett annat slags moln än surmolnet. Inte precis ett dummoln och inte ett sötmoln heller, men något slag av hybrid.

Kan man bli glad av att läsa sura texter? Ja, faktiskt tror jag det. Man förstår att också andra ser sådant som man själv ser. Ibland får man också hjälp på traven i sin förståelse av samhället. Det är kanske där sura texter fungerar bäst. Medan kärleken är blind så är kärlekslösheten och surheten seende.

2013.03.04
Den 6 februari 2013 när jag kom hem på kvällen så var min livskamrat tyst och allvarlig. Jag undrade om det hänt något. Det som hänt var att hon hade sett Uppdrag Gransknings program om det näthat som riktas mot kvinnor, i synnerhet vänsterpolitiskt engagerade kvinnor. Den som gjort kanske starkt intryck på henne var Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Åsa Linderborg påstod i Uppdrag Granskning samma sak som hon har fört fram flera gånger tidigare, såväl i kampanjer i sin egen tidning som på nätet, nämligen att näthatet kommer från Sverigedemokraterna och debattsajten Avpixlat. Robert Aschberg lovade att betala tiotusen kronor till den som avslöjar en ”näthatare”. Jan Guillou har framfört samma åsikt som Åsa Linderborg i en TV-sändning från Aftonbladet:

Jag påstår inte att alla sverigedemokrater är sexuellt frustrerade näthatare. Det tror jag absolut inte. Däremot tror jag att alla sådana näthatare är sverigedemokrater … De sexuellt frustrerade näthatare som ger sig på kvinnliga journalister – de är Sverigedemokrater.

Såväl SVT som Aftonbladet och ett antal andra media gjorde med andra ord sitt bästa för att få svenska folket att tro att näthatet har sin grund i att Avpixlat existerar. Det har väl inte sagts rätt ut men nog anser många att Sverige blev ett bättre land om Axpixlat tvingades att stänga.

Det är skandalöst men nu kommer det ännu mer skandalösa: när Sveriges journalister drog igång sin kampanj mot näthatet så avstod de från att tala om att polisen redan tagit fast Sveriges störste näthatare, just den person som för övrigt skrivit en del av hotelser som gavs stort utrymme i media (Det fanns givetvis ett kommersiellt värde i att återge dessa. Ytterst handlar det alltid om att kränga tidningar). Inte SVT och heller inte Aftonbladet berättade sanningen, eftersom den inte passade samman med deras dramaturgi.

Den värste näthataren var som sagt avslöjad och uthängd på ett antal av de sajter som journalisterna bekämpar. Som sägs på en av dessa sajter i en kommentar riktad direkt till Åsa Linderborg:

Din och dina kollegors tystnad avslöjar er inte bara som hycklare utan som riktiga skitstövlar. Ni har inget intresse av att komma åt något ”näthat”, ni vill bara visa hur mycket ni hatar Sverigedemokrater och alternativa medier.

Redan i oktober 2012 greps en man efter att han skickat hundratals hotbrev och mail till människor i hela landet. Polisen kunde gripa honom efter långt tids arbete och spaning. Han knöts bland annat till breven via DNA. Efter att ha fått brev från honom vågade exempelvis Blondinbella (Isabella Löwengrip) inte bo kvar hemma och fick sömnsvårigheter. Dessutom måste hon gå i terapi. Även kvinnor i Sverigedemokraterna har fått brev och mail från honom.

Ett brev till bloggerskan Tyra Sjöstedt var undertecknat med ”Jonas Ransgård”, kommunalråd för Moderaterna i Göteborg. Men den riktige Ransgård hade inte skrivit breven.

Mannen som erkänt att han skrivit alla dessa sjuka brev och näthatat kvinnor sedan 2009 heter Marcus Arnesson. Han är svart (hudfärgen är relevant därför att bland annat Jan Guillou påstod att det var unga vita rasister som stod bakom hoten), född i Lissabon, adopterad till Sverige som treåring och efter att först varit moderat bytte han partifärg och blev socialdemokrat. På sin facebooksida är han med i grupperna ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack!”, ”Inga rasister i våra parlament!” och ”Rör inte min kompis”. Han har en blogg, han är aktiv på twitter och han har en facebooksida. Samma källa som ovan citerats skriver:

Redaktionen på Uppdrag Granskning kan inte ha varit ovetande om den här mannens identitet. Dessutom har de med största sannolikhet känt till hans politiska uppdrag, först i moderaterna och sedan som kampanjarbetare för socialdemokraterna. Inte heller redaktionen på Aftonbladet kan ha varit ovetande om mannens identitet. Frågan är hur mycket Åsa Linderborg visste om detta. Det vore mycket obehagligt om Linderborg, när hon medverkade i kampanjen mot ”näthatet”, kände till vem som låg bakom hotbreven som de medverkande kvinnor läste upp. Den här händelsen visar att förtroendet för journalister inte bara är lågt, det borde vara ännu lägre, det borde vara obefintligt.

Varför tog varken Janne Josefsson, Jan Guillou eller Åsa Linderborg upp att den person som skrivit flera av de sjuka brev som lästes upp i TV redan var infångad av polisen och hade erkänt? Var det möjligen därför att han inte alls passade samman med deras politiska agenda? Var det kanske därför att denna mediakampanj inte handlade om näthatet utan om att attackera de fora som finns på nätet och som lever upp till det publicistiska ansvar som numera endast är retoriska blaffor för Sveriges journalister? Alla dessa mediakonsumenter som inte söker efter andra ”sanningar” än de som journalisterna servererar: ni blir lurade!

Läser en tidning. Fastnar i en hyllningsartikel till journalisten och ledarskribenten i Sydsvenskan, Per T. Ohlsson. Han fyller 55 år och artikeln är naturligtvis devot. Det är ju en journalist som hyllar en annan journalist. Jag läser ingressen där Per T. Ohlsson kallar Sverige ”den politiska besinningens land, där det aldrig går helt över styr”. Kul med särskrivningen av överstyr bland skrivarproffs, tänker jag och sedan sätter jag påståendet i halsen. Sverige, den politiska besinningens land? Vore det så väl!

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.