Oemotståndligt

struts
Jag läser i Trelleborgs Allehanda att det nu kommer 170 barn och ungdomar om dygnet med färjorna och att 1.195 anlänt under den senaste månaden.
Av dem har 163 registrerats. 685 har avvikit eller blivit ”uppgraderade” på grund av sin ålder. Endast tio har blivit anvisade en ny kommunplats. Enhetschefen Catharina Lilja på Migrationsverket i Malmö konstaterar att registreringen är problematisk, eftersom det är svårt att hitta tolkar och man inte förstår vad ”barnen” säger. Hon tillägger:

Man har lyckats rekrytera fantastisk personal och lyckats göra en bra tillvaro för barnen. Jag uppfattar inte att ett enda barn far illa. På denna korta tid har man gjort ett oerhört professionellt arbete.

Jaha?

Morten Uhrskov Jensen skrev i går i Jyllandsposten om hur den svenska eliten nu genomför det sammanbrott som annars kunde ha tagit årtionden:

Sverige sjunker ned i ett fullständigt oöverskådligt kaos av olösliga kulturella, etniska och religiösa konflikter, det hela toppat med att den svenska välfärdsstaten avvecklas, något som garanterat leder till att konflikterna mångdubblas. När det är tomt i krubban börjar hästarna som bekant att bitas.

Samtidigt som jag läser det får jag ett mail från en svensk forskare som skriver:

I övrigt kan jag med förfäran konstatera att min spådom om att Sverige kommer att gå en väg som liknar Nazitysklands 1944-45 (beskriven i Kershaws The End) tycks besannas. Alla resurser mobiliseras för massinvandringen trots att slutet är oundvikligt, och propagandan har skruvats upp ännu en nivå. Från de ”ledande” tycks man fast besluten att låta landet förödas. Hitler lär ju ha ansett att tyskarna svikit honom och därför förtjänade att gå under. Undrar ibland om det är samma sentiment bland ”kultureliten” på Södermalm. I vilket fall, vansinnet tycks komplett. På min arbetsplats på universitetet arbetar vi på som vanligt, och de flesta tycks helt omedvetna om att vår västerländska kultur nu går under framför ögonen på oss. För egen del gör jag vad som fordras för att få min lön (så länge det nu varar) och inget mera. Mitt fokus är nu på hur jag bäst ska kunna skydda min familj inför det som komma skall.

I ett annat mail frågar en förtvivlad bloggläsare, med referens till invandringspolitiken: ”Varför blir det inte revolution i Sverige?” Jag svarar henne att i Sverige finns det inte några revolutionärer.

Några timmar dessförinnan åt Gunnar och jag lunch med vänner, ett gift par som också var helt på det klara med att systemkollapsen har inletts. Under lunchen sa mannen upprepade gånger att svenskarna är idioter som finner sig i att på det här sättet bli berövade sin välfärd, sitt land och sitt kulturarv.

Jag höll med, men utan riktig glöd, eftersom jag har svårt för ”idiot-teorin”. Det är ju det överheten tycker om oss vanliga människor, att vi är idioter. Folkförakt är inget jag vill ägna mig åt. Inte heller vill jag lägga skulden för den accelererande invandringskatastrofen på svenska folket. Visst är det idiotiskt att inte bygga upp en motståndsrörelse, att inte revoltera mot makthavarna, men det är ju inte det svenska folket som står för den destruktiva politiken. De är de drabbade, de som föses över stupet. Till skillnad från makthavarna så har de allra flesta inga fallskärmar.

Emellertid, även jag är ju förtvivlad över att Sverige förstörs så motståndslöst. Frågan hänger kvar: Varför är så många idioter? Eller med en något annan formulering: Vilka är skälen till att vi inte har en motståndsrörelse? Mitt svar i tio punkter (det finns fler):

  1. Historiskt sett har svenska folket en extremt hög tillit till sina valda ledare. Internationellt har Sverige länge legat i topp. Statsvetaren Bo Rothstein är den svenska forskare som mer än andra ägnat sig åt forskning om tillit. Han menar att förklaringen är den svenska välfärdsmodellen, okorrumperade myndigheter och att Sverige länge varit etniskt homogent. Sverigedemokraternas framgångar är det tydligaste tecknet på hur tilliten eroderar. Ännu har dock en majoritet av invånarna förtroende för det politikerna säger, liksom för medias redovisning. De förstår inte att de blir lurade.
  2. Agendajournalistiken och propagandan blommar i media. En av journalistikens metoder är språkförvanskning. Media kallar exempelvis massinvandringen som, om den fortsätter snarare bör betecknas som en invasion, konsekvent för en flyktingkris. Därmed säger man att det handlar om flyktingar, trots att majoriteten av dem som söker asyl mer rättvisande bör betecknas som välfärdsmigranter. Med begreppet kris säger journalisterna också att det handlar om en akut situation som kräver en extraordinär insats.
  3. En annan av medias metoder är att spela på våra känslor. Journalisterna visar inte unga muslimska män som med alla medel, våld inbegripet, försöker ta sig in i Europa. Istället visar de bilder och filmer på barn och familjer som är av samma slag som vi själva. Budskapet kan ingen missa: nu måste alla hjälpa till! Det är också vad jag nyss hörde statsministern säga i radion, med aningen av desperation i rösten.
  4. Journalister och politiker säger unisont att Sveriges demografiska situation gör det nödvändigt med ”påfyllning”. När svenskarna åldras, vilka ska då jobba och upprätthålla välfärden? Det är ett budskap som bara är sant till tio procent men media levererar ingen kritik.
  5. Journalisterna spelar ner den nationella avgränsningen. De påpekar aldrig att det kan vara etiskt problematiskt att spendera svenska skattebetalares pengar på insatser som ligger långt utanför det svenska ansvarsområdet. En bloggläsare påpekar att i tidskriften Sans 4/2015 finns en artikel av den klarseende misantropen Niklas Anderberg om “Den ljusa medeltiden”. Han tar bland annat upp begreppet teleskopisk filantropi, ett uttryck som lär ha myntats av Charles Dickens. I dåtidens England var det inne att hjälpa fattiga i Afrika men inte att se eller bry sig om de fattiga i den egna slummen: ”… genom ett teleskop riktade man sin blick mot de fattiga i Afrika”. Anderberg fyller på med ett parallelluttryck: Teleskopisk rädsla. Det skulle innebära att vi skapar oro och insatser för människor långt borta, t ex i Syrien, Libanon, Afghanistan etc., utan att se eländet vi skapar i våra egna förorter. Vad han också lyfter in i sin text är funderingar kring begreppet “mänskliga rättigheter” som Jeremy Bentham lär ha förklarat som “nonsens på styltor”.
  6. Journalister och opinionsbildare hävdar att alla som behöver hjälp måste få det. Politikerna talar om att Sverige klarar att spela rollen av en humanitär stormakt. Få verkar uppmärksamma den bristande logiken. När det gäller att hjälpa, så handlar det om gränslösa insatser. Samtidigt bör nationen Sverige vara stolt över sin insats. Det är sympatiskt med fri invandring och att andra människor får del av det svenska välståndet.
  7. Hur mycket man än försäkrar att ”min bästa vän är …” så definieras man i Sverige som rasist, om man kritiserar invandringspolitiken. Det är alltså ett både stort och riskabelt steg. Det betyder inte att man agerar som en ansvarsfull samhällsmedlem utan att man har anslutit sig till samhällets mörka och bruna krafter.
  8. Många välutbildade människor har under sin ungdom och utbildning skaffat sig en solid vänsterpolitisk identitet. Det innebär att de ser verkligheten i en höger-vänsterskala. Att gå emot invandringspolitiken är för dem liktydigt med att liera sig med fiendelägret, ja värre än så, eftersom kritiken inte etiketteras som höger utan som högerextrem. Man skyddar sin identitet med kunskapsresistens, så att man ska slippa byta till en identitet man inte vill ha.
  9. Trots att vi har en historia av starka folkrörelser, så är dagens svenskar extremt individualiserade. För dem som flyter medströms är kollektiva manifestationer möjliga, därför att de därigenom kan bekräfta sin godhet inför varandra. De som är kritiska och vill agera kollektivt, kletas ner med ett antal skamliga beteckningar. Det går att rösta på Sverigedemokraterna och det gör allt fler, därför att det handlar om ett individuellt agerande. En motståndsrörelse däremot, det kräver ett bejakande av kollektivet, med alla de olika slags kostnader det medför.
  10. Eftersom samhället runt oss fortsätter att fungera är tanken på en systemkollaps abstrakt. Tron på att Sverige är osårbart är en slags fredsskada. Det är ju mer än tvåhundra år sedan Sverige var i krig.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.