Komma hem

europe

Färska uppgifter från Migrationsverket:

Över 39 000 asylansökningar bara under oktober!
Fler än 28 000 av de asylsökande är män!
Att jämföra med 5 000 i januari.
112 000 asylansökningar hittills i år. Ett rekordår!
Under hela förra året sökte 81 000 asyl.

Mera:

Det väpnade våldet eskalerar i de svenska storstäderna. Sedan 2010 har fem gånger så många skottskadats, och fyra gånger så många skjutits till döds, i de svenska städerna jämfört med i grannländernas huvudstäder tillsammans. Det visar en granskning som SVT Nyheter gjort.

Zb är hygglig och hämtar oss på Arlanda. Bilradion mal på ettan. En reporter berättar med extra tydlig och gravallvarlig röst om hur eländigt någon familj någonstans har det, och hur mycket de hoppas på att få komma till Sverige. Jag kommenterar inte. Hur ska man bära sig åt för att på ett oproblematiskt sätt förklara för sina medmänniskor att det pågår hjärntvätt i alla medier? När det nu är så synd om folk! Jag ber Zb slå om till tvåan istället.

Snart hemma och uj vilken hög med post, på bara en dryg vecka! Två rek som måste hämtas. Sticker ner till Vårbergs centrum. Mitt på dagen är det fler än hundra personer där, hälften romer, män som kvinnor. Frånsett högst ett tiotal stycken som ser ut som vanliga skattebetalare i det lägre inkomstregistret, så är resten en praktfull samling av karlar som man inte gärna vill möta ensam en mörk kväll. Tänk om man kunde låta byta ut Östermalmstorg mot Vårberg under, säg en vecka, bara för att handgripligen visa upp framtidens Sverige för våra makthavare och opinionsbildare? Så här ser det samhälle ut som ni nu bygger! Vad gillar ni det? Lägg gärna ut texten om att alla är lika värdefulla för Sverige och lika mycket värda! Tala sedan om för oss om ni vill låta era barn hänga i centrum, eller gå i någon av friskolorna här omkring? Va, vill ni inte bo här? Inte för allt smör i Småland?

Dimper jetlagad ner i soffan för att se på Rapport. Långt inslag om en gullig kille i fjortonårsåldern. Han är från Afghanistan och berättar på något för mig okänt språk om sina strapatser och hur nära han var att mista livet när han tog sig till Sverige. Genom en stygg stygg värld till ett snällt snällt Sverige. Jag tänker att reportern kanske ska berätta att kostnaden för enbart unga asylsökande, varav majoriteten kommer från Afghanistan, beräknas att om fyra år uppgå till 23 miljarder. Och då är ändå inte de kommunala kostnaderna medräknade. Eller kanske hon tänker säga att statens direkta kostnader för migrationen beräknas landa på 60 miljarder för nästa år? Och påminna om att det är inte statens pengar, utan våra. Detta är vad staten bestämt att använda våra pengar till. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson skriver:

Som jämförelse kan nämnas att hela rättsväsendet inklusive polis kostar ungefär 40 miljarder kronor per år, eller att biståndet kostar drygt 30 miljarder kronor.

Men sådant kan ju inte sägas i samband med ett reportage om ett ensamkommande flyktingbarn. Om liv ska räddas så kan man ju inte se till kostnaderna! Sverige är ett rikt land. Vi har råd!

Lyssnar till ett radioinslag om romer i Malmö, som riskerar att drivas bort från sin boplats. Polisen ska slå till, men ingen vet riktigt när. De sitter vid sina lägereldar och en rom säger att han bott där i två år. Jag undrar varför han inte har blivit utslängd efter tre månader. Många människor har samlats för att stödja och hjälpa romerna. Dessa vårt hårda samhälles allra svagaste offer! Jag ger mig fan på att de flesta är kvinnor, men vet givetvis inte. Det är det som är allra svårast att ta, att majoriteten av Sveriges medborgare har en god nattsömn och mår förträffligt av att hjälpa till med att skapa framtidens skitsamhälle.

Det är såväl ett lidande som en sorg att komma hem och återigen upptäcka att svenskarna är idioter. Inte bara politiker, akademiker och journalister utan också – hur mycket det än bär mig emot att säga det – en skrämmande mängd vanligt folk. Kan det möjligen vara så att vi har de makthavare som vi förtjänar? Vi röstar ju fram våra politiker, vi läser Dagens Nyheter, Aftonbladet och de övriga stora tidningarna. Vi lagar mat samtidigt som vi lyssnar på nyheterna i P1. Vi bänkar oss framför Rapport och Aktuellt. Vi läser, lyssnar, ser och lär. Vi hjälper folk som har det sämre än vi!

Att skriva på bloggen blir till en smärtans och sorgens dagbok. Det lindrar något att ha en liten skara dissidenter omkring sig, samt de bloggläsare som skriver kommentarer. Till och med om jag missat något eller gått vilse, så är mailen vänliga. Det känns aldrig riskabelt att öppna och ta del av dem. I så fall skulle jag nog sluta skriva. Jag tänker ibland på alla de journalister och författare som klagar över hatmail och oförskämdheter. Kan det möjligen ha en så enkel förklaring som att deras åsikter och formuleringar är förtryckarspråk och därför provocerande? Makten över media förpliktar.

Under ett snart halvsekellångt forskarliv har jag sysslat med etnicitets- och invandrarfrågor. Min första bok om Sveriges etniska minoriteter skrev jag med en kollega på sjuttiotalet. Då skrev jag också en bok om romer, baserad på eget fältarbete. Sedan dess har jag läst hektakomber, skrivit ett antal artiklar och fler än tio böcker om etnicitet och invandring (håller inte koll), varit på ett stort antal konferenser och hållit många föreläsningar, tillhört och varit ledare av olika forskarlag etc. Det mesta av det jag lärt mig har jag säkert glömt, men kvar finns en bas av kunskaper, som gör att jag när som helst kan ta tag i en fråga inom ämnesområdet och ganska snabbt nysta mig fram till ett svar. Det är också denna bas som gör att jag inte behöver läsa många rader av en text eller höra mer än några ord för att kunna sortera mellan okunnigt pladder, ideologiska utläggningar och äkta kunskaper.

Man skulle kunna tro att jag var en auktoritet inom min egen profession, åtminstone för de journalister som ringer mig, men så är det inte, i varje fall inte om jag säger något som går emot deras vänsterfotade världsbild. Rätt många har under åren ringt mig och frågar om romer och om jag levererat svar som inte passat samman med deras ”offerperspektiv”, så har de klassat mig efter den politiska måttstock där vänster inte ligger till vänster utan är en självklar normalitet, utgångspunkten. Framför allt gäller den för dem som gått en journalistutbildning. Utan att de själva alltid riktigt förstår det, är de ideologiskt totalmarinerade. Det betyder att den som säger emot dem eller något annat än det ”korrekta”, måste befinna sig till höger. Om det gäller romer och jag levererar fel svar, så vips är jag högerextrem. Antagligen rasist också.

En vanlig fråga från journalister är om det är sant att romer stjäl. Om jag då svarar att kriminaliteten är mer utbredd bland romer än exempelvis bland svenskar, så har många journalister vädrat fara och sett sig föranlåtna att upplysa mig om att det naturligtvis beror på att de har det så dåligt, att de är förtryckta, fattiga, utsatta etc. Att stölder är vanligare bland romer än bland svenskar (etniska), om det nu är sant, så har det sin förklaring. Det handlar om strukturell rasism och bla bla bla bla. Egentligen tycker jag det är väldigt oförskämt av dem att försöka fostra mig i ett ämne de saknar kunskaper i, men det säger jag givetvis inte. Ibland låter jag bara orden forsa förbi och avvaktar ett tillfälle då jag kan avsluta samtalet utan att vara direkt oartig. Men det händer också att jag invänder att det där är en helt felaktig analys. Om romer stjäl mer än svenskar, vilket de gör, så beror det inte på att de är fattiga utan på att de är romer.

Pang, där gjorde jag bort mig! Nu vet journalisten genast att jag har fel. Jag tycker tydligen illa om romer och nu visar jag att jag är rasist genom att säga att romer stjäl. För journalister är den vänsterpolitiska offerförklaringen alltid av högre valör än förklaringar som på något sätt kan misstänkas för att skuldbelägga den minoritet som avhandlas, i det här fallet romer.

Det är just inte bättre i vänkretsen. Om jag skriver en bok om korv, vilket jag gjort tillsammans med en kollega, så anses jag vara en korvexpert – vilket jag inte är. Om jag skriver en avhandling om datering av knuttimrade hus, så anses jag också vara en expert. Det är tveksamt, även om jag nog efter flera års studier och fältarbete har en del kunskaper i ämnet. Om jag tillsammans med en välinformerad journalist som Gunnar Sandelin skriver en bok om ”Invandring och mörkläggning”, då har jag bara demonstrerat att jag utvecklats till en reaktionär och rasistisk person, antagligen en sådan som ägnar sig åt att skriva hatmail (vilket jag inte gör). Att Gunnar och jag hade mage att kalla boken för ”en saklig rapport från en förryckt tid”, var djävligt oförskämt. Det här var ju inte forskning, inte sakligt alls utan politisk propaganda av skadligaste slag. Åtminstone om man får tro en av mina närmaste vänner.

En annan av mina nära vänner, en psykolog, höll efter en liten borgerlig parmiddag ett förhör med mig om mina olämpliga och förmodligen rasistiska åsikter. ”Vi måste ju få prata om det här du håller på med”. Hon sa inte själv att hon ansåg mig vara rasist, men visste att våra gemensamma vänners barn var på det klara med att det förhöll sig så. Ett av barnen lade en stor del av sin fritid och energi på att förse ”illegala flyktingar” med mat. En annan arbetade på Migrationsverket och klassade Merit Wager som en tokig kärring.

En mig närstående kvinna, som vet att jag vet en del om romer och att jag anser att man inte ska ge något till tiggande romer, tycker egentligen att jag har fel. Den här romska kvinnan hon går förbi varje dag, hon har ett så vackert leende. ”Varför ska hon inte få del av mitt överflöd, det betyder ju ingenting för mig! Köper jag en bit choklad åt henne lyser hon upp och blir glad. Jag önskar att jag kunde ordna ett jobb för henne. Då skulle hela hennes liv förändras!”

Några av mina vänner, inte många, är på samma linje som jag. Resten sitter på godhetståget och hurrar för Europas och Sveriges färd mot stupet. Jag tror faktiskt inte att jag lyckats öppna ögonen på en enda en av dem. De som tycker som jag, gör det inte därför att de tagit del av det jag skrivit. Och de som tillhör ”de goda” låter sig inte påverkas. Jag hade förmodligen inte haft större framgång om jag tagit strid med dem. Det hade bara resulterat i att de hade klippt kontakten med mig, som tyvärr blivit ”alldeles omöjlig”. Det är mycket svårt att tro att någon enda av dem läser Gunnars och min blogg. Varför skulle de göra det? De läser Dagens Nyheter och vet ju hur det förhåller sig, vilken värdegrund man ska stå på och vad man ska tycka om de där djävla sverigedemokraterna. Att ta del av det jag skriver och låta sig påverkas är lika otänkbart som att låta sig påverkas av Volkswagens propaganda för sina skitiga dieselbilar.

När jag har läst dissidentskildringar från Östeuropa eller sett filmer från Östtyskland, exempelvis ”De andras liv”, så har uppdelningen i onda och goda varit tveklös. De onda är de som sitter vid köttgrytorna. De har makten, de är totalitära och de förtrycker folket. Dissidenterna är givetvis de goda, de företräder folket och har folkets stöd. De är de djärva – och ibland dumdristiga – som utmanar makten, förtrycket och hyckleriet.

Så är det inte i Sverige. Vi dissidenter är troll inte bara för överheten, utan också för upplysta, bildade och bättre vetande medmänniskor. Därför ligger sådana som jag lågt i vänkretsen. Därför är många som skriver till Gunnar och mig anonyma, som om vi sysslade med något väldigt udda och skamligt.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.