Kollapskallops

kallops
I dagens nummer av Svenska Dagbladet finns en liten intervju med rock/punk/syntbandet ”Könsförrädare”, ursprungligen hemmahörande i Luleå. På de bilder jag sett har jag svårt att se att av bandets fyra medlemmar är två killar, kanske för att alla har smetat på sig rejält med läppstift. Jag har också lite svårt att begripa mig på namnet Könsförrädare, som jag mest associerar med ett uttalande av feministen Tiina Rosenberg. Någon gång klämde hon ur sig att ”kvinnor som har sex med män är könsförrädare”. Eller, det sa hon nog inte, eftersom hon inte tror på kön, förutom som en social och politisk konstruktion. Nå, Könsförrädare, det kanske bara är ett namn som anknyter till den tradition med fantasifulla namn på musikgrupper, som föddes i slutet av sextiotalet? Gärna anarkistiska och på rejält avstånd från den tråkiga vuxenvärlden: Fläsket brinner, Grus i Dojan och Gudibrallan.

Könsförrädarnas egen förklaring är att det handlar om en kamp mot tvåkönssamhället. Det är varken särskilt anarkistiskt eller kul, utan i tidens anda låter det som om de blivit utsatta för någon form av övergrepp.

– Det gör skillnad på människor utifrån skillnader som inte finns eller som är oväsentliga. Jag vill inte bli ifrågasatt när jag har hår på kroppen eller har på mig hockeyskydd. Det kommer så jävla mycket skit ur att förvänta sig olika saker av olika människor som bär på olika könsorgan.

Här kämpar de i motvind. För sanningen är nog att de flesta bland oss förväntar oss olika saker av ”olika människor som bär på olika könsorgan”. Könsförrädare befinner sig väldigt långt från Rolling Stones grabbigt giriga kvinnosyn (Who wants yesterdays girls?). De är också långt ifrån Beatles busiga respektlöshet. På en konsert i London där kungligheter fanns bland åskådarna sa John Lennon först ”Ni på dom billiga platserna kan applådera” och sedan med en nick mot den kungliga logen ”Ni andra behöver bara rassla med juvelerna”.

Bandet Könsförrädare har just släppt sitt andra album, betitlat ”End of History”, för vilket de fått mycket beröm. Om de kopplar till Francis Fukuyamas berömda bok med samma namn, är svårt att veta. Det finns inte precis några signaler om att det här är belästa ungdomar. Svenska Dagbladets Harry Amster ställer följande fråga till bandmedlemmen Janinne Sandström Oja: ”Är det riktigt att ni står för asylrätt, feminism och nationalstatens kollaps?” Han får svaret:

– Det kan det väl vara. Det är svårt att svara på vad som händer när den kollapsar, men man kan se många problem som kommit av nationalstaten. Som hur svenska staten behandlat minoriteter i Norrbotten, synen på vilka som hör till och inte gör det, hur medborgare ska se ut och bete sig. Det är tydligt i dessa tider att man tittar på vilka är vi och vilka är dom.

Harry Amster kommenterar inte deras politiska hållning. Det gör en annan skribent, Joakim Kilman:

Könsförrädare vill låta arga. De politiska texterna spottas och fräses fram med hög, närmast sprucken röst. /…/ Det är lätt att sympatisera med agendan, och bitvis låter det rätt bra om Könsförrädares taggiga sånger. Någon lust att knyta näven själv väcker de dock inte, och musiken som sådan blir snabbt irriterande i större doser.

Lätt att sympatisera med agendan? Är det därför Harry Amster inte ställer några kritiska frågor om bandets politiska hållning? Det tänker jag emellertid göra här och min huvudfråga är varför bandet alls tillfrågas om politik? Gör deras framgång som musiker deras politiska funderingar relevanta? Svaret är givetvis nej, men det finns i dag en starkare trend än kanske någonsin av att det ska vara ”kändisar” som sätter den politiska agendan. När det gäller invandringspolitiken hoppar exempelvis Henrik Schyffert gärna upp på scenen.

Journalister frågar och artister svarar. Könsförrädare kan på så sätt framstå som politiska förebilder för sina fans. Så här säger de i en annan intervju, där de får frågan om det är viktigt för dem att vara politiska:

Alina: Nu har vi ju en plattform att uttala oss och då känns det bra att göra det, när det finns folk som lyssnar.
Robin: Det känns så arrogant att ha en plattform och använda den för att prata om sig själv på ett sätt som inte hjälper andra. Som att prata om att man kör lyxbilar…
Måns: … och inte erkänna att det är en politisk sak att bara prata om att man kör lyxbilar.
Alina: Allting är ju politik. Att spela i ett band med bara killar är politik. Jag blir sur varje gång jag går på en spelning och det bara är killar som spelar. Om jag sätter ihop ett band är det självklart att ta med andra tjejer i det.

I en annan intervju får de frågan vad de tycker om att kallas för ett politiskt band. De svarar:

Vi trivs bra med det, vi får ofta prata om politik och vi trivs bättre med det än att snacka om särskilda synthslingor eller gitarrslingor, säger Alina Björkén.

Den här typen av rebelliska positioneringar bland unga människor föddes i USA på 1950-talet (James Dean, Marlon Brando). Men det är på sextiotalet, när fyrtiotalets stora barnkullar vuxit upp, som samhällsprotesten går i blom. Nu dyker det upp högst diskutabla förebilder som modemedvetna knarkare och amerikanska hippies (LSD-profeten Timothy Leary: Turn on, tune in, drop out). 1973 skar Iggy Pop under en konsert upp sitt bröst med en glasskärva. På scenen halshögg Alice Cooper dockor föreställande småbarn och det hela fick minst sagt en touch av mental ohälsa när sångaren Ozzy Osbourne i Black Sabbath bet huvudet av en vit duva som han hade i fickan (Det smakade Cointreau, fjädrar och lite näbb). New Romantic-gänget Spandau Ballet valde sitt namn efter det nazistiska Spandaufängelsets sadistiskt utdragna hängningar, där de döende ryckte och slängde i galgen.

I den svenska utvecklingen blev det politiska inslaget efterhand allt tydligare. Sjuttiotalsband som Nationalteatern, Röda Bönor och Norrbottens Järn drömde om att samla ungdomsgenerationen till enad kamp för ett bättre samhälle. Där skulle naturligtvis inte kärnkraft finnas. Silence Records gav 1975 ut ett proggalbum: ”Vi kan leva utan kärnkraft”. I Melodifestivalen 1980 föreslog Ted Gärdestad och Annica Boller: ”Låt solen värma dig, så kan du värma mig”. På den yttersta vänsterkanten mötte pop och Brecht varandra, ofta med inslag av ståbas och dragspel och i texterna drog man sig inte för att hylla massmördare. Det revolutionära Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna(r)´s sånggrupp Knutna Nävar såg hela det svenska samhället som ett uttryck för borgarklassens våld och levererade följdriktigt Sången om Stalin på en av sina skivor (”Den stålhårde hjälten, vår vän och kamrat”).

För den som har lite koll på den svenska pophistorien är det tydligt att Könsförrädare inte enbart – kanske inte ens i första hand – med sina uttalanden uttalar sig om vårt eget samhälle. De blir mer begripliga om man ser dem som uppföljare av en rebellisk musikertradition – för deras del uttryckt i en nattsvart samhällssyn som de har påtagliga svårigheter med att göra begriplig.

Och nu till det som jag ville ha sagt: Musikernas samhällskritik är nästan alltid bara skräp. Det gäller för Cornelis Vreeswijk och det gäller för Könsförrädare. Välvilligt formulerat kan man kanske säga att det handlar om en känslomässig relation, att ta tempen på sin egen samtid och – i bästa fall – skapa en kongenial musik. Men faktum kvarstår: det finns inte något som helst samband mellan musikalisk kompetens och politiskt förnuft. Sjuttiotalspunkarna körde säkerhetsnålar genom kinderna och gullade med nazisymboler. Sex Pistols spelade soptunnerock och klättrade på topplistorna. Jimi Hendrix förklarade att han spelade så högt därför att världen ändå höll på att gå under. Det gällde att vrida upp och dista soundet.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.