Det postmoderna folket

postmodern

En bloggläsare skriver:

En sak som upptar mina funderingar är det svenska folkets inställning till totalinvandringen (som det med rätta kan betecknas). Som när den fullständiga invasionen tog fart för några månader sen istället fick en effekt som, jag vill mena, var helt oförutsägbar. Många trodde nog att ”nu får det väl ändå räcka” men istället inträder något av ett masspsykosens tillstånd. Det här är mycket svårt att få ihop och när du skriver ”det är såväl ett lidande som en sorg att komma hem och återigen upptäcka att svenskarna är idioter. Inte bara politiker, akademiker och journalister utan också – hur mycket det än bär mig emot att säga det – en skrämmande mängd vanligt folk” kan jag inte annat än nicka instämmande.

Detta med att idiotförklara svenskarna, när de finner sig i att samhället rasar ihop, på grund av politikernas oförmåga att stoppa strömmen av välfärdsmigranter, har fångat flera läsare. Jag får två mail från en filosofidoktorand i en svensk småstad. Läs dem noga. De är visserligen inte helt lättillgängliga men här finns viktiga iakttagelser och tankegångar som jag inte stött på någon annanstans. Jag önskar att det hade varit jag som skrivit dem.

Första mailet:
Ville bara säga att jag tyckte att ditt senaste blogginlägg fångade något viktigt: ”svenskarna är idioter”. Något som väl stämmer överens med mina egna slutsatser från denna höst. Det monumentala katastrofläge som höstens migrationsströmmar inneburit, vad gäller polis, rättsväsende och ekonomi, borde väl leda till folkliga protester. Protester långt in i medelklassens djupare led.

Men nej. Egentligen har ingenting hänt. Partierna har positionerat sig. Det har hörts röster bland kommunpolitiker, bland poliser och myndighetspositioner, som beklagat sig över läget. Kanske finns där politiska förändringar på gång under ytan, men något folkligt motstånd är inte att tala om.

Min slutsats är, att om svenskarna inte förmår att hävda sig och sina intressen, som land och som etnisk grupp ens nu, så kommer de aldrig att hävda sig. Jag har svårt att tänka mig att svenskar skulle vara beredda att göra något ens om landet blev invaderat av främmande makt, av män med vapen i hand. Visserligen är strömmen av asylanter en slags invasion, men den är åtminstone inte militär.

Det är bara att konstatera: Sverige är dött. Sverige är inget annat än ett geografiskt upptagningsområde för skatt och bidrag, med en befolkning som (ännu) i huvudsak talar det språk vi kallar svenska. En nominell enhet, en enhet till namnet. Men inte en enhet i känsla, anda och sammanhållning.

Sverige är med andra ord numera enbart en konstruktion, helt och hållet i enlighet med postmodernismens principer och europabyråkratins och de liberala globalisternas önskningar och läroboksmanualer. Kultur och lagar skall vara enhetliga i Europa och i förlängningen i världen, som McDonalds, bara med den lilla variationen att menyn står skriven på olika språk.

Hur kunde det bli så? Det är svårt att svara på. Men en förklaring kan vara att organiskt framvuxna sammanhållande institutioner och traditioner, som varit sammanhållande för svenskarna som etnisk grupp, systematiskt ersatts av statliga välfärdsinstitutioner.  Detta gäller åtminstone under perioden 1945-1980. Därefter har en förskjutning skett i riktning mot avreglering och marknadsanpassning – men detta är bara en annan sorts institutioner, låt vara med andra regler än välfärdsstatens.  Medan de första institutionerna förvandlade svenskarna till skatteinbetalare och bidragsmottagare, reducerade de sista institutionerna svenskarna till kalkylerande konsumenter och fondsparare.

Båda dessa rörelser har varit förödande för de tysta, icke-kodifierade och outtalade institutioner, traditioner, kulter och riter som håller samman en nation som nation, ett folk som folk; som ger svenskarna en social identitet som svenskar. Försöken att uttala denna svenska identitet i den borgerliga 1800-talsnationalismens anda dog redan under 50-talet och 60-talet. Den framstod som förlegad och lätt löjlig, med sin storvulenhet och sina referenser till stormaktstiden.  Med sin doft av klassamhälle, Arvid Lindman, militärer och svensk höger.

Du skriver i andra inlägg att postmodernismen är en ideologi påtvingad uppifrån – likt marxismen. Det kan nog stämma att den är en ideologi som, likt alla moderna ideologier, motsätter sig idén om samhället och dess institutioner som organiskt framvuxna, och att uttalade, nedtecknade institutioner, som lagar och liknande, bör kodifiera och återspegla de organiskt framvuxna institutionerna.  Men för mig förefaller det ändå som om denna ideologi passar väl mot den tidsanda som råder bland svenskarna.

Svenskarna är kanske historiens första riktigt postmoderna folk – ett folk blott till namnet.

Det är därför anti-rasisterna vinner – just för att de uttrycker något viktigt, nämligen att det är knäppt att hävda att svenskarna skall ha företräde framför ett annat folk på en viss geografisk yta.  Helt enkelt för att svenskarna inte längre finns. Om vi inte uppfattar oss som ett vi, som svenskar – vem skall då göra det? Det har inget att göra med antirasism i vanlig mening.  Antirasismen är bara en ideologisk reflex av svenskarnas status som postmodernt folk, ett folk blott till namnet.

Det är också därför sådana som Reinfeldt kan utbrista: Vem är svensk – egentligen? Det är ju bara ett ord med oklar definition i det nuvarande läget. Att vara svensk har blivit ett problem – ett svårt definitionsproblem. Trots att det egentligen borde vara väldigt, väldigt enkelt: svensk är den som är född i Sverige eller släkt i rakt nedstigande led till någon född i Sverige före den stora migrationsvågen som började under slutet av 50-talet.  Den gör visserligen inte reda för skillnaden mellan svenskar och de traditionella minoritetsgrupperna i Sverige, men den återspeglar väl hur ordet används i den samtida migrationsdebatten, när det talas om skillnader mellan ”svenskar” och ”invandrare”/”nyanlända”.

Svenskarna är idioter – om man antar att svenskarna finns och uppfattar sig som ett folk, en etnisk grupp i djupare mening. Men om man fattar svenskarna som ett postmodernt folk, så är deras agerande och yttrande rätt så rationellt – eller åtminstone begripligt.

Andra mailet:
Bara ett kort politiskt tillägg. Jag tror det finns en viktig konsekvens som följer av den tidigare tesen om svenskarna som ett postmodernt folk, och den gäller möjligheten att organisera svenskarna politiskt kring sina intressen. Trivialt kommer ett folk, som inte uppfattar sig som folk med ett säreget intresse, inte att finna det meningsfullt att organisera sig för att försvara detta (icke-existerande) intresse. Det vore ju absurt eller närmare bestämt ”rasistiskt” för att använda en term från den samtida ”diskursen”.

Men till detta kommer något som förmodligen hade gjort det svårt för svenskarna att hävda sig, även om vi inte hade varit så långt gångna i vår (till synes?) självpåtagna upplösning av oss själva. Vårt så underbara förvandlingsnummer, i överensstämmelse med de globalistiska eliternas och den postmarxistiska kulturelitens önskemål. Och det är att svenskar, även långt innan den nuvarande mångkulturalistiska utvecklingen, aldrig riktigt kunnat förstå poängen med en nationell rörelse. Politiker har förstås efter förmåga försökt försvara Sveriges intressen gentemot stormakterna – Sovjetunionen, Tredje Riket, USA osv – men dessa intressen har gällt diplomati, ekonomi, militära och säkerhetspolitiska överväganden. Sådant som är rätt palpabelt om man så säger, nästan mätbart.

Men inget av detta har någonsin skett med hänvisning till att Sveriges kultur, språk och etnicitet varit hotat. Det har snarare gällt möjligheten att skydda vårt territorium, säkra import och handelsvägar, politiska och diplomatiska manöverutrymmen i de internationella sammanhangen. Sveriges förhållande till andra folk har just precis gällt diplomati och politik – och närmare bestämt utrikespolitik, politik gentemot andra nationer. Inte nationer eller folk inom vårt territorium. Därför har vi aldrig sett några breda nationalistiska rörelser som de som präglade den Habsburgska monarkin eller mellankrigstidens Polen, Rumänien, Ungern, Jugoslavien eller Bulgarien.

Nationalism är oss djupt främmande. Hur skulle det kunna vara annorlunda, med våra traditionellt tillbakadragna minoriteter? Omgivna av vänligt inställda länder – Danmark, Norge, Finland – som i mångt och mycket delat vår kultur, ja även vårt språk. Som rentav sett upp till oss. Till och med Finland har gett vårt språk och den oss närstående finlandssvenska befolkningsgruppen en särställning. Här finns inga av de element som präglat exempelvis det mellankrigstida Polens förbittrade strider med Ryssland och Tyskland och den tyskspråkiga befolkningsminoriteten.

Våra intresseorganisationer – fackliga, politiska, medborgerliga osv – har alltid uttryckt särintressen mot en svensk bakgrund. De har aldrig uttryckt det svenska som sådant, ty detta har alltid varit underförstått, som ett gemensamt språk, både bildligt och bokstavligt. I dessa organisationers existensberättigande har legat en strävan att uppnå erkännande, att det särintresse man uttrycker kan vinna allmänt gillande. En intresseorganisation i höjden av sin utveckling kan alltid stolt visa att den företräder ett allmänt intresse, att det sammanfaller med eller åtminstone är förenligt med samhällsintresset. Vägen dit kan gå genom demonstrationer, namnlistor osv. Det främsta beviset på framgång är när en intresseorganisation förvandlas till remissinstans.

Till detta finns ytterligare ett element: att en intresseorganisation i Sverige bör stå för något positivt. Den bör inte vara riktad mot något, så mycket som att vara för något. För höjda löner, för viltvård, för öppna landskap, osv.

Häri ligger den s.k. sverigevänliga rörelsens svaga punkt: att den allt för mycket uppfattas som varande MOT något, mot invandrare (snarare än invandring eller ansvarslös invandringspolitik). Ty det positiva, det svenska har i Sverige aldrig varit ett ämne, ett tema. Och i den mån svenskheten uppfattats som ett tema har den tillskrivits aparta, otidsenliga eller till och med chauvinistiska rörelser, sådana som hör hemma i andra trakter än våra – i Balkan, i gränsområdena mellan Tyskland och de slaviska folken, tjecker, polacker osv.

Detta tror jag sammantaget gör, att varje försök att organisera sig politiskt för ett svenskt etniskt intresse, om nu ett sådant längre finns, givet att svenskarna, trots den långt gångna uppluckringen, upplever sig som ett folk, som ett vi, kommer att uppfattas som aggressivt chauvinistiskt – eller åtminstone ytterligt apart. För om vi nu ställer frågan ”Vem är svensk -egentligen” ställde man sig i Sverige tidigare frågan: ”Varför ställa frågan om vem som är svensk?”

Det är mot den bakgrunden märkligt att Sverigedemokraterna ens lyckats nå så stora framgångar de faktiskt nått. Men så har detta partis etablerande kantats av efterkrigstidens kanske största trauma, ett trauma som möjligen till och med överträffar det som rådde i samband med Palmemordet och den dramatiska nedmonteringen av stora delar av välfärdsstaten under 90-talet, i samband med 90-talsdepressionen.

För att sammanfatta: om en sverigevänlig rörelse skall kunna bli framgångsrik måste den bli eller åtminstone framstå som bärare av ett positivt budskap om svenskarnas rätt till sitt land, sin kultur, sin särart – och inte minst sin välfärd. Frågan är om det är möjligt, givet vänsterns totala nederlag i kampen om att försvara välfärden framförallt som ett nationellt projekt, men också givet vår säregna historia av att aldrig behövt försvara vår kultur, vår etnicitet.  Att hoppas på att svenskarna skall föda och ge upphov till en rörelse som försvarar svenskarnas överlevnad är nog att hoppas på för mycket.

Som att kräva av en bofink, att den snarare än att kvittra och snappa småflugor plötsligt skall jaga gnagare som en hök.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.