Konsekvenserna

giraff
I och med att massinvandringen tog fart i somras, skedde en förändring i media. ”Flyktingkrisen”, ett av alla dessa vilseledande begrepp som bitit sig fast, är nu ständigt första nyhet i alla medier. Det är bra för oss som vill veta vad som händer. Samtidigt är det plågsamt, därför att den propaganda och den sekteristiska tankeverksamhet som politiker och journalister ägnar sig åt, har eskalerat. Klyftan mellan verklighetens realiteter och makthavarnas regndanser är nu större än jag minns att den någonsin varit.

Politikerna fortsätter att hantera massinvandringen som om den snart tar slut. Det finns ingenting som tyder på det. Moderaterna säger att gränskontroller måste upprättas tillfälligt. En migrationspolitik som byggs upp som en tillfällig insats är vilse i pannkakan. Dessutom, moderaterna bedriver oppositionspolitik. Den verkliga frågan är vad regerande socialdemokrater och miljöpartister kommer överens om. Tänker de fortsätta med pseudoåtgärder som att söka hjälp hos EU, som att kräva att ansvaret fördelas rättvist bland EU:s medlemsstater? Och de gränskontroller de tänker införa, till att börja med under tio dagar. Betyder det att det blir färre som kommer?

Allting tyder på att asyltrycket på Europa eskalerar och om ingenting drastiskt görs så är det bara en tidsfråga innan EU brakar ihop. Nationerna är ”på riktigt” och tvingas upprätta gränskontroller för att överleva. De som inte gör det, kanske gäller det Sverige, kollapsar. Det finns nämligen inget val. EU har inget geopolitiskt alternativ att erbjuda. Nationen är det som gäller.

Plågsamt är det också att ta del av politikernas hyllningar av sig själva. Det svenska sammanbrottet beskrivs som att ”Sverige är bäst i klassen”, ”Sverige har gjort en fantastisk insats” och ”Sverige har tagit sitt ansvar som inget annat land”. Ansvar är ett skitord i sammanhanget, därför att aldrig någonsin talar svenska politiker om sitt ansvar gentemot väljarna, skattebetalarna och Sveriges medborgare. Det som i verkligheten skett är ju att politikerna totalt tappat bort att deras jobb är att skapa ett bra land för Sveriges medborgare. Det är inte FN och andra överstatliga instanser som finansierar asylindustrin. Det är heller inte EU:s överbetalda funktionärer som får ta smällen, när konsekvenserna av massinvandringen infinner sig.

Fundera lite på de tält som ska smackas upp för asylanter i detta vinterland, därför att bostäderna helt enkelt tagit slut. Under hela efterkrigstiden har bostadsbristen varit en av de största politiska frågorna. Vilka möjligheter har svenska ungdomar att flytta hemifrån, få en egen bostad och bilda familj? Bostaden ingår som en nödvändig komponent i det som är ett av de absolut tyngsta politiska uppdragen. Utan bostad, ingen familj. Ingen familj, inga barn, i varje fall inte så många. Det var bakgrunden till det miljonprogram som förfulade Sverige, men som för några decennier inte bara löste bostadskrisen utan också gav medborgarna bra bostäder med rimliga hyror. Unga människor utan välmatade plånböcker kan i dag titta i månen efter egna bostäder. Gissa varför. Kan det bero på att svenska politiker tagit sitt ansvar?

Obegripligt är också hur svenska politiker hyllar ett migrationsmottagande, där hälften av dem som kommer avviker utan att ens registreras. Det betyder att de hamnar utanför alla bidragssystem. Vad ska de leva på? I bästa fall svartjobb, i sämsta kriminalitet. Vad sägs om bostadsinbrott? Kort sagt, sammanbrottet bankar på Sveriges port och svenska politiker applåderar sig själva. Det är mycket osmakligt.

Den här inledningen blev lite längre än jag tänkt. Huvudinnehållet är nämligen det som följer nedan, några bra texter från skribenter som föredrar att förbli anonyma. Det första är en av flera invändningar mot den defaitistiska bild av den postmoderne svensken, som tecknades i föregående inlägg.

Det var en mycket intressant analys som din bloggläsande filosofidoktorand lade fram. Nu tror jag ändå att etnicitet räknas, också för svenskarna, och jag skulle tro att det kommer att te sig annorlunda den dag, inte allt för avlägsen, när svenskheten, också för medelklassen, verkligen är hotad. /…/ Ännu har inte mångkulturen nått de svenska medelklassområdena, utan i dessa lever man fortfarande i sin trygga, svenska tillvaro. Men man kan enkelt se hur reaktionerna blir när man på ett påtagligt sätt konfronteras med invandringens alla baksidor. Valmyndigheten erbjuder därvidlag intressant studiematerial: I Almgården, ett i huvudsak svenskt arbetarklassbostadsområde, på andra sidan motorvägen till Herrgården i Rosengård, röstade i senaste riksdagsvalet nära 36 % på SD.
Så jag tror nog att reaktionerna och protesterna kommer. Problemet är förstås att då kommer det sannolikt att vara för sent.

Det andra mailet, som är betydligt längre, spinner på samma tema. Någon allvarlig egentlig kritik innehåller dock inget av dessa båda inlägg. Snarare utgör de förhoppningar om att svensken inte är en sådan kvittrande bofink som filosofidoktoranden påstår.

Jag håller med om att de båda mejl från en läsare som du publicerat innehåller en mängd kloka synpunkter. Men jag kan lik förbannat inte instämma i antagandet att ”om svenskarna inte förmår att hävda sig och sina intressen, som land och som etnisk grupp ens nu, så kommer de aldrig att hävda sig”.

Jag håller fortfarande fast vid det jag sagt i flera års tid, nämligen att den stora folkliga reaktionen kommer när större delen av medelklassen på allvar börjar känna av massinvandringens konsekvenser. Och dit har vi – trots det enorma asylhaveri som nu pågår – fortfarande inte kommit.

För att illustrera min poäng kan jag berätta lite om vad jag ser i min egen vardag.
Varken i mitt bostadsområde eller i de andra delar av min hemstad jag regelbundet besöker ser jag några direkta spår av den pågående asylinvasionen. Jag ser inga läger med bostadslösa migranter, jag ser inga gäng av marockanska gatubarn som drar runt på jakt efter rånoffer, jag ser inga islamist-sympatisörer med IS-flaggor, jag ser inga svenska åldringar som tigger på gatorna för att ålderdomshemmet gjorts om till asylboende osv.
För någon vecka sedan var jag tvungen att besöka vårdcentralen för en rutinmässig läkarundersökning. Jag såg inga tecken på att sjukvårdssystemet höll på att haverera. Antalet patienter i väntrummet var inte högre än vanligt, min läkare tycktes ha gott om tid för mig, och kunde utan problem boka in mig för ett återbesök om några månader.

Egentligen ser jag i vardagen bara två konkreta tecken på den pågående asylinvasionen: Om jag går ner till centrum ser jag något fler människor som ser utländska ut än vad jag gjorde för något år sedan. Och när jag passerar den gymnasieskola som ligger i närheten av min bostad får jag intrycket att något fler elever än tidigare ser ut att ha invandrarbakgrund, samt att antalet tonårstjejer med slöja tycks ha ökat.

Mina exempel är förstås triviala, men jag tror att de äger en ganska stor relevans. Det är så här vardagen, än så länge, ser ut för de flesta svenskar. Man hör talas om alla problem med den väldiga asylmottagningen, men man ser egentligen väldigt lite av dem i vardagen.

De som konkret ser problemen i vardagen är vissa grupper, t.ex. följande: Boende på mindre orter på landsbygden, där asylboenden drivs, anställda på Migrationsverket, anställda inom skola, socialtjänst och arbetsförmedling på orter som tagit emot många asylinvandrare, anställda inom sjukvården i invandrartäta områden, poliser, samt åklagare och andra som arbetar inom rättsväsendet.

Men alla vi andra, som inte tillhör någon av ovan nämnda yrkesgrupper, och som inte har oturen att bo grannar med ett boende för ”ensamkommande flyktingbarn” – hur mycket ser vi egentligen av asylinvasionen i vardagen?

Den verkliga katastrofen för den svenska majoritetsbefolkningen har, enligt min bedömning, inte ens börjat. Den kommer att växa fram gradvis under de kommande ett till tre åren. I den längre artikel jag håller på att skriva beskriver jag denna kommande katastrof genom att ställa en rad retoriska frågor. Jag citerar mig själv:

Vad sker när tiotusentals nya asylinvandrare söker sig till redan invandrartäta städer i södra och mellersta Sverige, där det i många fall redan råder akut bostadsbrist?

Vad sker när ännu fler bidragsförsörjda asylinvandrare hamnar i invandrar.dominerade stadsdelar som redan i stor utsträckning präglas av trångboddhet, skyhög arbetslöshet, socialbidragsberoende, gängkriminalitet och islamisering?

Vad sker när stökiga problemskolor, där utarbetade lärare och rektorer redan nu går på knäna, plötsligt får ytterligare hundratals elever att ta hand om; elever som i de flesta fall inte kan svenska?

Vad sker när kommuner som redan har vacklande ekonomi och hög arbetslöshet måste försörja ytterligare tusentals permanent socialbidragsberoende familjer utan utsikter att kunna skaffa egen försörjning?

Vad sker när en kommun inte längre kan uppfylla ens sina mest grundläggande skyldigheter gentemot medborgarna? Vad sker till exempel när en kommun tvingas säga till föräldrar vars barn ska börja skolan: ”Tyvärr får era barn vänta ett år med skolstarten, för vi har varken lärare eller lokaler så det räcker”?

Och vad sker när en kommun tvingas säga till dem som ansöker om försörjnings.stöd att: ”Vi kan bara hjälpa er med hyran. Äta får ni göra på Frälsningsarméns soppkök, och behöver ni hjälp med andra utgifter får ni ansöka hos någon privat välgörenhetsorganisation”?

Vad sker med sjukvården i landsting där tiotusentals nya patienter behöver vård, men där det inte tillkommer några ökade skatteintäkter för att finansiera denna vård?

Vad sker när akutsjukvården tvingas avvisa allvarligt sjuka patienter på grund av resursbrist?

Vad sker med omsorgen om t.ex. äldre, handikappade, missbrukare och hemlösa, när en ständigt ökande del av de offentliga resurserna omfördelas till asylindustrin; framför allt till s.k. ensamkommande flyktingbarn?

Vad sker när kriminaliteten fortsätter öka lavinartat, och polisen i praktiken gett upp sina försök att stävja s.k. vardagsbrottslighet?

Vad sker när gängskjutningarna i förorterna kräver sina första oskyldiga dödsoffer; när exempelvis ett barn av misstag hamnar i vägen för invandrargängens kulor?

Vad sker när allt fler etniska svenskar går samman i medborgargarden, för att de upplever att polisen inte längre tillhandahåller ett rimligt skydd mot brottslighet?

Vad sker den dag ett medborgargarde misshandlar eller t.o.m. dödar en oskyldig som felaktigt misstänkts för ett brott?

Vad sker när upploppen i invandrardominerade ”utanförskapsområden”, med bilbränder och attacker mot polis, växer sig långt större än hittills, och även sprider sig till områden där det i huvudsak bor etniskt svensk medelklass?

När ovanstående sker – och det kommer förstås att ske gradvis under de kommande åren – då kommer asylinvasionen och dess samhälleliga reaktioner att bli tydliga för större delen av den svenska medelklassen. Och då är jag övertygad om att vi kommer att få se kraftiga reaktioner.

Det jag oroar mig för är inte att ”svenskarna inte kan hävda sig som land och etnisk grupp”. Det jag oroar mig för är snarare två andra aspekter: Kommer svenskarnas reaktion att komma alltför sent, när Sverige som stabil, välfungerande, demokratisk välfärdsstat redan är ohjälpligt förlorad? Och kommer svenskarnas reaktion, när den väl kommer, att bli så extrem att den riskerar att urarta i rasistisk terror? (Det sistnämnda är inte otänkbart, med tanke på hur svenskarnas vilja att stå upp för sitt land och sin kultur undertryckts i decennier).

Till det tredje och avslutande bidraget finns det referenser, främst från Statistiska centralbyrån och Migrationsverket. För att öka läsbarheten har jag redigerat det så pass mycket att det inte ska betraktas som ett citat. Är det någon som vill läsa originalet, med referenser, så maila mig.

Det har skrivits mycket om när svenskar kommer att bli en minoritet i Sverige. Begränsar vi intresset till att gälla för 16-åriga pojkar, så kommer det att vara ett faktum inom ett år, om invandringen av unga människor fortsätter att ha samma karaktär som i dag. Det uppstår nämligen en stark snedfördelning mellan könen, vilket nedan ska visas med hjälp av en rätt enkel matematik.

Det är ju mestadels pojkar från Afghanistan (eller som påstår sig komma därifrån) som invandrar som ”ensamkommande barn”. Den som hävdar att det väl snart borde ta slut på 16- och 17-åringar från Afghanistan bör beakta att där bor 33 miljoner människor och att 42 procent av afghanerna är 14 år eller yngre. De som kommer till Sverige och uppger sig vara 16-17 år kommer från ett bredare åldersspann, säg 16 till 35 år. Antalet ”sextonåringar” som söker sig till Sverige kommer därför knappast att ta slut, så länge möjligheten finns att få asyl i Sverige. Det troligaste är, att om denna typ av massinvandring får fortsätta obehindrat, så kommer ryktet att sprida sig ännu mer, samtidigt som konkurrens på smuggelrutten pressar ner priset, för att ta sig till Sverige. Resultatet blir att tillflödet accelererar ytterligare!

Av de ensamkommande är i år 91 procent pojkar. Det totala antalet som anlänt under de senaste sju dagarna är 2.164 barn. Det innebär att det i snitt per dag kommit 309 barn. Fördelat mellan könen ger det 281 pojkar och 28 flickor.

Av ensamkommande flyktingbarn har under tidigare år 20 procent sagt att de är 17 år. 32 procent sagt att de är 16 år gamla. 2. Utslaget per dag ger det 90 sextonåriga ”ensamkommande pojkar” och nio ”ensamkommande flickor”.

Frågar vi oss hur många sextonåriga pojkar det totalt fanns i Sverige förra året så är siffran 52.562 pojkar. Antalet flickor var var 48.627. Utslaget per dag blir det 144 pojkar och 133 flickor. Om vi därefter räknar ut det totala antalet sextonåringar per dag, så får vi:

Pojkar: 144 icke ensamkommande, 90 ensamkommande
Flickor: 133 icke ensamkommande, 9 ensamkommande

Det innebär alltså att redan inom ett år kommer 38 procent av Sveriges 16-åriga pojkar att bestå av ensamkommande barn, om invandringen fortsätter på samma sätt som nu. Vidare, då redan nu 30 % av barnen 13-17 år har invandrarbakgrund blir siffrorna för år 2016:

Pojkar: 101 svenska, 133 invandrare (varav 90 ensamkommande)
Flickor: 93 svenska, 49 invandrare (varav 9 ensamkommande)

I Sverige kommer det alltså att finnas 165 pojkar per 100 flickor redan år 2016 i denna ålderskull! När det gäller könsobalans kommer inte ens Indien och Kina upp i de siffrorna. I Indien föds det 115 pojkar per 100 flickor, och i Kina är siffran 119 pojkar per 100 flickor.

Om massinvandringen fortsätter på samma sätt blir prognosen för 17-åringarna 196 pojkar per hundra flickor:

126 invandrare per 100 svenskar
187 invandrade pojkar per 100 svenska pojkar
145 ensamkommande pojkar per 100 svenska pojkar

Bloggläsaren får sista ordet:

Även om man struntar i att svenskar blir i minoritet i Sverige, så måste man förstå sprängkraften i ett samhälle med 165 (2016) eller 196 (2017) pojkar per 100 flickor. Det är väl känt att könsobalans bidrar till ökade oroligheter i samhället, vilket alltså ska läggas till de integrationsproblem vi redan har i Sverige. Jag saknar ord! Förstår våra politiker verkligen vad som håller på att hända?

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version