Nej, Sverige överlever inte som nation

deathDebatten fortsätter med nedanstående långa mail. Som vanligt anonymt:

För det första skiljer Sverige ut sig, i jämförelse med de flesta länder i Europa, eftersom landet aldrig var inblandat i andra världskriget. Den nationella sammanhållning som uppstod i våra nordiska grannländer, nådde aldrig vårt land. Min gamle kloke far, som växte upp nära den norska gränsen under kriget menade att det ”bästa för Sverige” vore om det inträffade en katastrof. Kanske inte ett krig men en kris där maten riskerade ta slut och där många av oss skulle tvingas leva i tält under flera månaders tid. Detta skulle kunna skapa en nationell sammanhållning.

För det andra har ett långt sossestyre – där staten tagit hand om oss från vaggan till graven – och Sveriges försprång efter andra världskriget, medfört att vi svenskar har blivit väldigt auktoritetsbundna. Även om vi många gånger föraktar politiker, litar vi ändå på att de vill oss väl. Detta trots att de gång efter annan bryter vallöften eller svänger 180 grader. Vi kan aldrig tänka oss att välfärdssamhället skulle kunna mer eller mindre bryta samman i framtiden.

För det tredje ser vi hur många svenskar nästan springer på varandra, i ivern att hjälpa flyktingar med mat och kläder. Detta skulle de dock inte göra för hemlösa svenskar. Visst, en del hemlösa har sig själva att skylla, men det finns förstås de som gått under på grund av någon personlig tragedi etc., efter att ha ”gjort rätt för sig” under många år. Alltför många svenskar saknar denna empati för sina egna medborgare, det vill säga den nationella sammanhållningen saknas.

För det fjärde har det politiska landskapet kraftigt förändrats, vilket merparten av folket dock inte förstått. Den gamla klasskampsvänstern – hela Vänsterpartiet och delar av Socialdemokraterna – har förvandlats till kulturmarxister, eller vi kan kalla dem ”identitetsvänstern”.

Kännetecknande för denna nya vänster är att de gett upp klasskampen och i stället jobbar ”psykologiskt” med att förändra människan inifrån. Det vill säga, i stället för klasskamp betonar man

  • Etnicitet. Vita människor är onda och vita heterosexuella män är jordklotets ondaste människor, medan minoritetsgrupper alltid är offer, hur illa vissa av dem än bär sig åt.
  • Religion. det är nästan värre i dag i Sverige att vara kristen än att vara islamist. Fråga till exempel Marcus Birro.
  • Kön. Här behöver jag knappast nämna vilket kön som är det onda.

Det är fascinerande att se hur identitetsvänstern under de senaste femtio åren lyckats ta över journalistkåren och alltfler statliga och kommunala institutioner, inklusive lärarkåren. När jag gick i grundskolan och gymnasiet före 1980 fanns det säkert betydligt fler lärare som röstade på de tre borgerliga partierna än som röstade på sossar och Vänsterpartiet. Den sistnämnda yrkeskategorin, inklusive förskolärarkåren, är ett viktigt landmärke för identitetsvänstern.

Det dröjde fram till nittiotalet innan identitetsvänstern fick sitt definitiva genombrott. Det var bland annat då som sjuttiotalets ”likhetsfeminism” (lika löner och rättigheter för kvinnor) ersattes av den hatfyllda ”särartsfeminismen” (som i stort sett handlar om att hata den vite heterosexuelle mannen). Jag har svårt att tänka mig att identitetsvänstern har nått så stora framgångar i något annat västland. Ser man på hur yngre människor röstar (även om de kan ändra sig ju äldre de blir) så blir jag riktigt mörkrädd. Skräckexemplet är nog Globala gymnasiet på Södermalm, där 62 procent röstade på Mp och F! i ett skolval. Då ska man dessutom veta att flertalet av eleverna säkert kommer från medel- och överklassmiljöer. Många av dessa elever kommer att bli politiker eller nå höga poster inom den statliga och kommunala förvaltningen.

Men även de borgerliga partierna har förändrats, möjligtvis med undantag för Folkpartiet. De tidigare socialkonservativa Moderaterna och Centern har blivit nyliberaler, där åtminstone ungdomsorganisationerna vill ha fri invandring. Fast efter att Annie Lööf slagit till med att det gott kunde bo 30 miljoner människor i Sverige kan man ju undra vilket av de två blocken som är mest tokigt. Med tanke på att det är svårt att locka välutbildade människor från Västeuropa och Sydostasien till Sverige så skulle det nog kunna handla om 15–20 miljoner människor med rötterna i Mellanöstern och Afrika. Nyliberalerna ser människor som produktionsenheter och ju billigare produktionsenheter man kan importera, desto närmare kommer man drömmen om nattväktarstaten. Kristdemokraterna har också förflyttat sig mot mitten, även om de fortfarande har en bit kvar till Moderaterna och Centern.

Ett femte skäl till svenskens ”utveckling” är den oerhört snabba urbanisering som skedde från andra världskriget och framåt. Det medförde att familje- och släktband slogs sönder. Många tvingades ge upp sina småjordbruk och bli anonyma medborgare i någon förort till våra storstäder. Jag tittade nyligen på det allra första avsnitten av ”Hem till byn” från 1971 och det avsnittet ger en mycket bra bild över hur (sosse)myndigheterna från bland annat Lantbruksnämnden behandlade småbönder.

Någon skrev förresten en intressant betraktelse efter att ha sett flera program om engelska landsbygden: att det spelade nästan ingen roll om byarna bara hade ett hundratal invånare; det fanns ändå minst en pub och minst en matvaruaffär i dem. För några år sedan såg jag ett teveprogram där man beräknade att samhällen med cirka 1500 invånare i mellersta Norrland kommer att ha förvandlats till spöksamhällen inom bara ett trettiotal år. Det kommer förstås att skapa ännu fler rotlösa medborgare, precis som Sju(k)klöverpolitikerna vill ha det. De har med andra ord ingen som helst vilja att rädda landsbygden, inte minst på grund av att människor är mer socialkonservativa på landsbygden och har bättre sammanhållning.

Jag har inga barn, vilket jag på ett sätt är glad för i dag. Ja, så illa är det. Jag är dock inte ensam, eftersom några av mina bästa vänner befinner sig i samma situation och säger samma sak som jag. Ett par av dem röstade dessutom på Sverigedemokraterna, efter att ha fått nog av sjuklöverns behandling av svenskar. Så det har trots allt hänt något.

I ärlighetens namn tycker ändå merparten av mina vänner illa om Sverigedemokraterna, men det beror nog mycket på att de är väletablerade på arbetsmarknaden och har sett sina fastigheter stiga i värde med flera hundra procent under de senaste 20–25 åren. De tillhör med andra ord vinnarna i ränteutvecklingen. Förmodligen är de inte medvetna om att deras välstånd i mångt och mycket beror på händelser utanför deras kontroll. Många unga människor som köper fastigheter i dag i stora städer kommer att bli gigantiska förlorare den dag bostadsbubblan spricker.

Det har nästan gått så långt att jag faktiskt skiter i hur det går för Sverige i framtiden. Jag vill förstås att det ska gå bra för mina yngre nära släktingar, men eftersom de bara hånar mig när jag försöker tala om invandrings- och flyktingpolitiken, islam, det påstådda miljöhotet etc., så orkar jag inte bry mig längre.

Tänk, jag gillar faktiskt en del av det som islamisterna står för. De har en tro, en stolthet och en familjesammanhållning som nästan helt har försvunnit i Sverige. Jag läste att det är en plikt att ta hand om sina gamla släktingar i den libanesiska kulturen. OK, jag hade inte precis jublat över att ha mina föräldrar boende hos mig, men jag tycker ändå att tanken är god. Jämför detta med Sverige, där gamla människor knappt har något existensberättigande. Detta har också att göra med den snabba urbaniseringen.

Man kan också fråga sig om dagens västerländska samhälle är något att sträva efter, där masskonsumtion (gärna på kredit), ytlighet och utseendefixering ständigt firar nya triumfer och där den ena dokusåpan efter den andra har passerat revy. I dag är det nog svårare än någonsin att göra klassresan, då kontakter och en den-som-skriker-högst- vinner- eller den-som-syns-mest-vinner-mentalitet i många fall har blivit viktigare än att vara duktig och arbeta hårt.

Därmed är vi inne på det sjätte skälet som handlar om att ”antirasismen” blivit den nya religionen. Den konflikträdde svensken är nästan mer rädd för att bli kallad rasist än för att ett tredje världskrig ska bryta ut (OK, lite överdrivet förstås men sensmoralen finns där). Detta lär sig våra ”nysvenskar” snabbt, vilket de kommer att utnyttja. Därför borde det bli tämligen lätt för islamisterna att ta över. Det kan räcka med att de har blivit 25–30 procent av befolkningen, för att det ska ske.

Dessa skäl talar för att Sverige knappast kommer att överleva som nation. Vad som kommer att hända är troligtvis att de svenskar, som inser faran i tid kommer att lämna landet, innan det är för sent. Oavsett om de är Sverigedemokrater eller inte, så kommer det till stor del att handla om välutbildade människor vars tjänster efterfrågas i andra länder. Kvar blir i stort sett white trash-svenskarna, identitetsvänstern (vars penningmedel till fortsatt indoktrinering av medborgarna dock kommer att bli mindre och mindre i takt med att välfärdssamhället försvinner) samt en ständigt stigande procentandel socialkonservativa och religiösa människor med rötterna i Mellanöstern och Nordafrika.

Med fortsatt hög invandring från Mellanöstern och Nordafrika är jag rädd för att de rödgröna kommer att gå segrande ur striden, beroende på att en stor merpart av invandrarna röstar på just dessa partier. Jag är dessutom övertygad om att många av de rödgrönas väljare vill ha ett socialistiskt samhälle och att deras yngre väljare är mer radikala. Massinvandringen blir då socialisternas stora chans att tillsammans med företrädesvis muslimska invandrare genomföra sin dröm om det socialistiska lyckoriket. Ett lyckorike som på sikt i stället kan förvandlas till en islamistisk mardröm .

Situationen påminner nämligen lite om det som hände när Shahen av Iran störtades av islamister och andra falanger i slutet av sjuttiotalet. När det kom till kritan visade det sig att islamisterna inte hade någon tanke på att regera tillsammans med de andra falangerna, vilket blev startskottet för en terrorregim. Jag kan tänka mig att något liknande kan hända i Sverige, beroende på om vi får fortsatt hög invandring samt på hur många svenskar som väljer att lämna landet. För bara några månader sedan räknade jag med att detta skulle kunna inträffa om 50–75 år, men efter den gigantiska massinvandringen under denna höst får man kanske minska antalet år till 20–30.

Redigerat och återgivet av

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.