Patologiska förnuft

patologiskt
Karl Ove Knausgård tillhör mina absoluta favoritförfattare. Just nu läser jag hans debutbok ”Ut ur världen”. När huvudpersonen, läraren Henrik, efter att ha förfört sin trettonåriga elev Miriam, råkar somna med henne och de inte vaknar förrän halvtio dagen därpå, är det så obehagligt att jag nästan inte klarar att läsa vidare. Miriam skulle ha varit hemma före elva kvällen innan. Hur ska de klara sig ur det här? Som väl är räddar Knausgård mig från den plågsamma fortsättningen – jag ska inte säga hur.

Knausgård tillhör ett glest garnityr av författare som inte är särskilt beroende av handlingen. Han skriver smälltjocka böcker med detaljerade redogörelser för triviala förlopp (inte enbart förstås) och det är läsbart, gripande och spännande, därför att han klarar att blåsa liv i de personer han skildrar. Det gäller för de flesta han sätter under luppen. I den avslutande del sex av ”Min Kamp” lyckas han förmänskliga Hitler och skildrar denne briljante och skrämmande folktalare som den småaktige, besserwissrige person han förmodligen var.

Knausgård har gjort ett internationellt genombrott och skriver långa artiklar i New York Times. Det är berättigat, han tillhör de stora. Vi borde väl vara stolta över att han bor i Sverige, men här lyckades han länge reta det kulturella etablissemanget, i synnerhet kvinnorna, som misstänkte att han inte var någon äkta feminist. Det måste som bekant alla i Sverige vara, om de vill tillhöra dem som räknas. Ebba Witt-Brattström beskrev honom som kvinnohatare. Hon menade att för Knausgård personifierade kvinnan bara sexualiteten, medan det enda verkligt viktiga var vänskapen mellan män. Geir är Knausgårds bäste vän och

När Karl Ove i andra boken ankommer till Stockholms Central, känner han hjärtat slå fortare vid anblicken av Geir på perrongen. /…/ Just denna magiska förbindelse mellan manlig vänskap och konstskapande kännetecknar relationen mellan Karl Ove och Geir. ”Det jag skriver nu, skulle ha varit otänkbart utan honom”, tänker Karl Ove i sista delen, där det framgår att han ringer sin vän flera gånger om dagen.

Flera kvinnor retar sig på Knausgård och han får axla rollen av kulturman. Den här beskrivningen ger Svenska Dagbladets kolumnist Isabelle Ståhl i en krönika i mars 2014. Maktkampen syns tydligt. Så skriver en feminist som känner sig provocerad av kulturmannen. Porträttet är visserligen inte av Knausgård, men för Isabelle Ståhl kan han räknas in i den här gruppen:

Jag ser män i min egen ålder sitta samlade runt kulturmannen med tindrande ögon och lyssna till hans vishet. Han passerar mig i korridoren och kallar mig ”hjärtat”. Han släpper in mig gratis på sin kulturafton och säger ”du kanske kan betala mig på något annat sätt …” Han kommer fram till mig med sin bok, fattar min hand och säger förtroligt: ”Signeringen får vänta tills nästa gång”.

Knausgård blir förbannad, i synnerhet på Ebba Witt-Brattström, och påminner i en stort uppslagen kulturartikel i DN om att det är romaner han skriver. Han anser sig leva i cyklopernas land. Svenskarna är enögda och klarar inte mer än ett perspektiv i taget. Han är varken pedofil eller kvinnohatare. Man ska inte föra över det en skönlitterär författare skriver om sina romangestalter på honom själv. Sedan tar Knausgård ett steg till. Bestämt, är det inte något fel på Knausgårds värdegrund när han kritiserar Sveriges statsminister för att denne kallat sverigedemokraterna för fascister?

I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.

Att kritisera svensk politik var emellertid inte det starkaste bränslet till Knausgårds cyklopartikel. Det som upprörde honom mest var beskyllningen för att vara kvinnohatare. Han fick spridda manliga applåder för den artikeln men också en del magsur avundsjuka för att han tillåtits breda ut sig. Texten är tre gånger så lång som en ordinär och stort uppslagen kulturartikel. Och en del feminister blir nu jätteförbannade. Så här kommenterade Ellen, en bloggande feminist. Observera att attacken är så känsloladdad att Ellen är gråtfärdig. Hon slår också direkt mot Knausgårds manlighet. Han kan inte få stånd, han är ingen riktig man (språkfelen har fått stå kvar).

Jag orkar inte sammanfatta debatten som lett fram till hans slappa text (jag använder ordet slapp flitigt, för jag tänker mig att Knausgård liksom försökt runka upp sin ku…text till nån slags ståtligt och styvt och piggt, men sen gett upp halvvägs, och låtit den ligga där på magen sådär som en vinballe. Ungefär den bilden vill jag att ni ska ha av hans debattartikel, det är ungefär den ligger textmässigt enligt mig.) men man får en rätt bra bild av att läsa den. Om ni orkar igenom. I alla fall, jag blev gråtfärdig av frustration …

En av orsakerna till att jag gillar Knausgård är just det som dessa kulturkvinnor attackerar honom för. Han håller på sin rätt att vara man, att tänka och skriva som en man. Till skillnad från exempelvis vår statsminister, ja hela hans lågkompetenta regering, så kallar han sig inte feminist. Jag vill tro att han förstått att vår tids svenska feminism inte i första hand handlar om att dela på hushållsgöromålen, att män och kvinnor ska ha lika lön, rättigheter och lika möjligheter. Det är strider som redan är avklarade, i den betydelsen att det finns ingen som argumenterar emot. Det som borde få män att dra öronen åt sig är att feminism i dag handlar om något annat, nämligen kvinnors makt. Männen har haft sin chans och nu är det hög tid att samhället beskrivs och styrs utifrån ett kvinnligt perspektiv. Det manliga, empatilösa och kyligt sakliga förnuftet får se sig besegrat av det kvinnliga empatiska och känslostyrda ”förnuftet” (kan det verkligen beskrivas som ett förnuft?). Ann-Charlotte Marteus är denna kvinnliga känslostyrning på spåret, när hon i en krönika i Expressen skriver:

Män och kvinnor ser flyktingkrisen på lite olika sätt. Ta exempelvis DN/Ipsos oktoberundersökning: en tredjedel av kvinnorna vill ta emot fler flyktingar än i dag; knappt en femtedel av männen håller med. Omvänt vill 51 procent av männen minska mottagandet; bara 34 procent av kvinnorna instämmer. Kvinnornas parti, Feministiskt initiativ, vill ha gränslös invandring – SD, männens parti, not so much. Nog kan man misstänka att migrationspolitiken hade varit annorlunda om riksdagen hade sett ut som på 70-talet. Och om vi hade haft en slipstät regering i stället för ”världens första feministiska”.

Även om det är rättvisande att beskriva känslostyrningen som kvinnlig, så är det viktigt att förstå att det är ett slags förnuft som kapat ankartrossen till kvinnorna. Det är ett förnuft som såväl män som kvinnor kan bejaka, odla och tillämpa. Detta feministiska maktspråk har under de senaste årtiondena varit fantastiskt framgångsrikt och skördat sina segrar inom såväl politik som kultur. Eftersom männen ju inte bara representerar utan är patriarkatet, har de ett initialt underläge i varje strid. Det liknar lite invandringskritiska skribenter, som döms ut som rasister. Den som inte vill vara feminist, därför att det i dag inte betyder detsamma som i går, har en rejäl uppförsbacke. Även om det inte sägs, så blir varje kritiker av feminismen en röst från den tid då patriarkatet satte upp spelreglerna.

Det är förmodligen denna brist på motstånd som gjort att den politiska feminismen spårat ur. En journalist som ser detta bättre än de flesta andra är Helene Bergman, aktiv feminist sedan sjuttiotalet och bland annat en av programledarna bakom Sveriges Radios kvinnoprogram ”Radio Ellen”. Hon menar att Fi och Gudrun Schyman ägnar sig åt förföljelse och förtryck. Ett av de exempel hon ger är Annelie Sjöberg, en 47-årig gymnasielärare som ställt kritiska frågor om Fi:s feminism, bland annat på ett öppet Fi-möte i Norrköping. Därefter blev hon av ledande Fi-anhängare kallad nazist, könsförrädare och våldtäktsförsvarare. De ringde också hennes arbetsgivare och påpekade att hon inte var lämplig som lärare, eftersom hon inte undervisade i rätt slags feminism. Helene Bergman tycker att Fi är ett otäckt parti och skriver:

Min starkaste kritik som feminist är att Fi inte öppet solidariserar sig med de flickor/kvinnor som utsätts för hedersmord och könsstympning, även i vårt land. Att skända kvinnor kroppsligen är nämligen det yttersta tecknet på kvinnoförtryck. Istället vänder Fi åter sitt hat mot kvinnokampens söner, de vita medelålders männen. Absurt! Inte heller bryr sig Fi särskilt mycket om de hundratusentalet kvinnor som är fattigpensionärer i vårt land. Ett feministiskt parti som inte värnar om de svagaste är inte ett feministiskt parti. /…/ Gudryn Schyman har fått rockstjärnestatus tack vare sin karisma och med hjälp av sina groupies på Twitter och Facebook, som jagar och förföljer oliktänkande.

Helene Bergman är inte ensam om detta avståndstagande. Så här skriver Sixten Johansson i ett kommentatorsfält på bloggen ”Det goda samhället”:

Den (delvis) underbara kvinnliga medvetande- och frigörelseprocessen som kom i gång på 70-talet gick i stå och har sedan varit kapad av extremfeminister ända sedan 90-talet. Den hjärntvättande tvångsfeminisering och infantilisering som sedan har följt skadar kanske allra mest dagens unga kvinnor och unga män. Förljugenheten, motstridigheten, aggressiviteten och en liten klicks egenintressen i förening med det stora inflytandet över skolväsendet, kulturen, massmedia och politiken har förvandlat något från början befriande och välkommet till ett ideologiskt monster

Nu blir det mer komplicerat. Jag tänker försöka skilja mellan två olika slags manlighet respektive två olika slag av kvinnlighet. Eller, kanske jag snarare skulle tala om det manliga uppdraget, därför att det handlar om vad som är mannens (och kvinnans) uppgifter i ett väl fungerande västerländskt samhälle av i dag.

För ett par veckor sedan tog Knausgård emot den tyska tidningen ”Die Welts” litteraturpris i Berlin. Han höll då ett tal, som i sin helhet återgavs i Dagens Nyheter. Han sa bland annat:

Efter månader med bilder och reportage om flyktingströmmen över Medelhavet, sjunkande båtar, drunknande människor, som för mig var som ett slags jämnt brus i bakgrunden, inte olikt de kontinuerliga rapporterna om bilbomber i Irak eller om skolmassakrer i USA, såg jag plötsligt en bild av en liten pojke, han kunde inte vara mer än tre år, liggande på magen på en strand, med ansiktet mot sanden. Han var död, och jag förstod plötsligt vad döden innebar. Jag förstod plötsligt att de som kom över havet inte var människor i plural, utan i singular. Det förstod jag för att jag själv har barn. Jag såg deras död i hans död. Därmed trängde bilden igenom försvaret, avbröt bruset och framstod som det var, en bild av verkligheten. Det var en verklig pojke, och hans död var en verklig död. /…/ Jag nämner inte det här för att delta i den debatt som nu äger rum i Europa, om hur flyktingkrisen bäst ska hanteras, om hur de problem som immigrationen skapar bäst ska lösas, utan för att peka på den mekanik i samhället som gör människor till massa, hur vanlig den är, och hur nära förbunden den är med media, vars natur är att upprätta avstånd genom sina berättarstrukturer …
Men det här perspektivet, att vi ser människan som en del av en massa och inte som en enastående individ, kan också vara en strategi, något alla soldater tränas in i för att vara i stånd att döda och en förutsättning för alla massakrer, som till exempel i Tyskland under andra världskriget när judarna fråntogs sin identitet, först den nationella, därefter den individuella, när deras namn ersattes med siffror och de stöttes ut i den namnlösa, ansiktslösa massan där de som får eller kreatur kunde slaktas, som identitetslösa kroppar kunde gasas och brännas. Eller, för den delen, som invånarna i Dresden eller Hiroshima kunde utplånas med bomber från ovan, för vars handhavare de bara var prickar, siffror i en beräkning som därmed avslutades.

Knausgård, som tidigare anklagat Sverige och svenskarna för ett enögt förhållningssätt till stora samhällsfrågor och svenskarna för att vara trångsynta, rädda och tysta, skriver nu in sig i den känslostyrda offentligheten. Det manliga förnuftet, det kyliga intellektet får se sig besegrat. En gång till: Jag förstod plötsligt att de som kom över havet inte var människor i plural, utan i singular.

Båda perspektiven är givetvis sanna. Det handlar om en massinvandring, rentav en invasion – det är nödvändigt att förstå de stora talen, inte bara för dem som söker sig till Europa utan också hur många som kan tänkas göra det i framtiden. Samtidigt är denna massa naturligtvis inte ansiktslös. Den är sammansatt av enskilda människoöden, vart och ett såväl begripligt som gripande.

Nu säger Knausgård visserligen att hans tal inte ska betraktas som ett inlägg i debatten om flyktingkrisen, men det är ändå så det fungerar, därför att det som går att läsa mellan raderna är att medierna gör rätt när de envetet beskriver massinvasionen som en flyktingkris i singular. Detta är människoöden på riktigt, det handlar om död och liv!

Mot det singulära ställer Knausgård faran med att se människan som en ansiktslös massa och inte förvånande exemplifierar han med nazismen och säger att det är en förutsättning för att soldater ska kunna döda, för att en massaker ska kunna genomföras.

Den som, likt jag, funderar på vad han egentligen vill ha sagt, bör man minnas att Knausgård inte är politiker och heller inte journalist. Han är författare och skriver romaner. Han är sysselsatt med det singulära, att beskriva människoöden, riktiga människor. Knausgård gör emellertid ett misstag när han ställer det partikulära mot massan. Precis som det finns en sund feminism, som tyvärr slagit upp porten till en patologisk och skrämmande feminism, så finns det två manliga förhållningssätt. Likaväl som det finns ett manligt och kyligt förnuft, som inte låter sig övermannas av sina känslor, finns det en patologisk version, den som den patologiska feminismen – och Knausgård – lyfter fram på ett sådant sätt att det verkar vara det enda manliga förnuft som existerar, det vill säga det totalitära och nazistiska förnuftet. Knausgård klarar inte att hålla stånd. Som jag förstår det finns det två anledningar. Anledningen är främst att han har egna barn och förstår att Aylan skulle kunnat vara hans eget döda barn.

Knausgård reflekterar inte över om han kan ha fallit offer för propaganda. Berättelsen bakom den gripande bilden är numera känd. Den kurdiska familjen tog sig från Syrien år 2012 och bodde alltså i Turkiet i tre år. Det som ledde till katastrof var inte att familjen flydde för sina liv utan att pappan behövde nya tänder. Han hoppades få sådana gratis och tog med familjen till Grekland i en båt som kapsejsade. Mamman, som inte ville åka därför att hon inte kunde simma, och två barn drunknade. Pappan åkte tillbaka till Kobane i Syrien för att där begrava sina döda.

Nu menar jag inte att det verkliga händelseförloppet förminskar tragedin. Ett dött barn förblir ett dött barn, oavsett om den bild som spränger känslovallen refererar till flyktingöden eller inte. Men det är viktigt att inte förlora sitt kyliga förnuft, i annat fall kan man inte förstå de krafter som spelar på känslorna och på så sätt röjer väg för den massinvandring som utgör det största hotet mot Europa sedan andra världskriget.

I rollen som författare har Knausgård en särskild begåvning och träning i att tänka ”singulärt”. Han ägnar sitt arbetsliv åt att följa och beskriva människoöden i relation till varandra. Jag skulle därför vilja ”rädda” Knausgård och säga att det han visar upp här är inte det kvinnliga förnuftet utan författarens yrkesseende. Men innerst inne tror jag inte det är så. Knausgård bejakar den kvinnligt empatiska inlevelsen och kan alltså för det kvittera ut det hegemoniska patologiska kvinnliga förnuftets hyllningar.

När det kvinnliga och känslostyrda förnuftet tar herraväldet, så resulterar det i att det sunda manliga förnuftet faller i skugga. Istället lyfts den patologiska bilden fram: män är djur, män är nazister etc. Samma mekanik gäller givetvis när det patologiska manliga förnuftet tar herraväldet. Då får vi som resultat kvinnoförtryck och en skrämmande kvinnosyn, mycket påtagligt demonstrerat av IS i vår tid.

Helena Bergman, som citerats ovan, tycks vara helt på det klara med de här språkligt tungrodda distinktionerna. Det är inte bara så att hon klarar att skilja mellan den sunda och den patologiska feminismen utan hon klarar också att skilja mellan det sunda och det patologiska manliga förnuftet. Hon skriver:

Kvinnokampen gjorde kvinnor starka, stolta och modiga. Fi gör kvinnor rädda och utmålar kvinnokampens söner som dess fiender. De vita medelålders männen, som är några av de bästa i världen, när det gäller att respektera kvinnor och dela på familjens börda; barn och hushåll eftersom de flesta kvinnor i Sverige numera jobbar.

Kan vi inte få tillbaka det goda och samhällsbyggande manliga förnuftet i högsätet, blir det svårt att komma tillrätta med den svenska systemkollapsen. I övertydlighetens namn bör det kanske tilläggas att det är inte bara män, som klarar att bejaka denna för regeringsduglighet nödvändiga kvalitet.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.