Sönderfallet

sonderfallet
Jag är en vanlig familjefar. Jag och min hustru arbetar hårt, och har utbildat oss under många år med små inkomster, för att kunna få intressantare och mer välbetalda arbeten. Vi märker nu att en stor del av den trygghet och ekonomiska välstånd som vi och många generationer av svenskar före oss gemensamt har skapat, har försvunnit. Men vart tar det vägen? Har svenskarna blivit lata och bekväma? Har decennier av fri uppfostran och brist på ordning i skolorna fått ungdomar att strunta i att utbilda sig, att leva på bidrag och tycka att snatteri, fiffel och småstölder är rättfärdiga uppror mot etablissemanget? Delvis är det tyvärr så.

Ju färre som använder sin potential och sin arbetskraft till något konstruktivt, desto sämre blir samhället för alla. Men det ingår i samhällskontraktet. Som ett folk har vi oss själva att skylla: Tydligen lyckas vi inte i tillräcklig utsträckning förmedla tidigare generationers framgångsrika värderingar till våra barn och ungdomar, och det är vi alla i någon mån ansvariga för genom våra val av politiker, de krav vi ställer i kontakter med skolor och myndigheter, och vår egen dagliga påverkan i civilsamhället. Därför accepterar jag att en del av mitt arbete genom skatt och försäkringspremier bekostar den vandalism, de rättsprocesser, och alla andra kostnader som detta innebär.

Men även om jag accepterar att betala för dem som inte gör rätt för sig finns det givetvis en gräns för hur mycket vi som arbetar, sköter oss, och betalar skatt kan överföra till dem som inte gör det. Med dagens samhällssystem kan kanske 50 % arbetande på detta sätt ta hand om 15 % bidragsberoende, 30 % pensionärer, och 5 % livsstilskriminella. De exakta proportionerna kan vara annorlunda, men det spelar ingen roll. Under alla omständigheter kollapsar samhällsekonomin när den tärande proportionens kostnader blir större än vad den närande proportionen kan producera.

Det är helt klart att vi snabbt är på väg dit. Den stora orsaken till det är immigrationen. Jag ska inte upprepa siffrorna på hur många första- och andragenerationens invandrare som har ett arbete, deras medelinkomst, och deras överrepresentation inom kriminalitet och bidragsberoende. De är väl kända och finns att ta del av för den som vill. Hur man än tolkar dessa siffror står det klart att de invandrargrupper vi har i Sverige, har betydligt lägre humankapital än infödda svenskar. Det är helt naturligt, eftersom de flesta kommer hit för att få ett bättre liv. Det kan innebära att lämna dysfunktionella samhällen med mycket otrygghet, våld, och till och med krig, och att rent generellt sträva efter en högre levnadsstandard än de lyckats uppnå i sina hemländer. Ett land som Sverige, som schablonmässigt ger försörjningsbidrag till asylsökande, innebär givetvis en särskilt stark lockelse för dem som har låg utbildning och kompetens, och därmed svårt att försörja sig i sina hemländer. De som har högre humankapital tenderar att i stället emigrera till USA och Kanada, där de möter mycket högre krav, men också större potential att nå framgång, tack vare lägre skatter.

Sammanfattningsvis kostar redan dagens proportion av utomeuropeiska invandrare enorma belopp, som jag och andra bidrar till. Dessutom drabbas vi som betalar för detta av invandrarrelaterad brottslighet, eftersom invandrare från framförallt Mellanöstern och Afrika är kraftigt överrepresenterade i kriminalitet. Det gäller alla brott från trafikbrott till droghandel, våldtäkter och grov organiserad kriminalitet. Även detta är väl känt, trots att press och myndigheter märkligt nog tagit till extrema mått för att dölja detta för allmänheten.

Jag och alla andra skötsamma medborgare kan inte betala för detta. Den tärande delen är redan så stor att myndigheterna inte klarar av sina åtaganden. Sjukvårdsköerna blir allt längre, landstingen och kommunerna måste spara, och Sverige lånar stora summor för att försöka fördröja kollapsen. Polisen orkar nätt och jämnt registrera en anmälan om det gäller ”bagateller” som inbrott och stöld, men gör i praktiken inget mer: Inget brottsplatsbesök, ingen spaning, ingen utredning. Exemplen från andra myndigheter är ändlösa.

Inte heller vill skötsamma medborgare betala för detta, eftersom det aldrig ingått i samhällskontraktet. Tvärtom har dessa oerhört dramatiska och avgörande förändringar smugits på oss genom lagändringar, parade med systematisk desinformation. De få framgångsrika invandrarna hyllas i medierna och tar plats i kulturlivet, men omfattningen av invandrares kriminalitet, bidragsberoende och avståndstagande från svensk kultur och värderingar har systematiskt dolts. Det är fullständigt klart att vi förts bakom ljuset, eftersom de flesta blev överraskade när det omkring 2013 började bli allmänt känt att vi har 55 no-go-områden där svensk lag i praktiken inte gäller. Inte en enda gång under det att ca 15 % av Sveriges befolkning har importerats från Mellanöstern har folket blivit tillfrågat om det vill ha det så.

De flesta som fortfarande säger att de vill betala, menar i själva verket att de vill att andra ska betala. Resten vet antagligen inte vad de tar ställning till. De vet kanske inte hur mycket risken att kvinnor våldtas har ökat på grund av invandringen. De vet kanske inte hur många miljarder det kostar att hålla dömda invandrare och utländska medborgare i fängelse. De har kanske inga begrepp om hur mycket dagliga skolbränder, rån och vandalism kostar av våra skattepengar, och hur stor andel av detta som utförs av första och andra generationens invandrare. Eller så har de kanske så höga inkomster att de kan köpa sig de tjänster de behöver utanför statens välfärd, eller är så förblindade av ideologi att de vägrar att dra rimliga slutsatser av vad de kan se. De som är journalister eller politiker är tvungna att tycka så för att behålla sina jobb, eftersom den subkultur där de befinner sig belönar dem som i stenhård konkurrens med andra förefaller vara allra mest altruistiska mot dem som beter sig allra sämst. Så kan man naturligtvis bara göra om man slipper betala själv.

På samma sätt bestraffar denna subkultur alla som vågar ifrågasätta invandringspolitiken, genom avskedanden, social utfrysning och förföljelse i medierna och i hemmet, ibland med hot, våld, mordbrand och sprängdåd. Det är därför jag inte kan underteckna den här texten med mitt fullständiga namn, trots att jag tycker det är självklart att man ska kunna uttrycka sina åsikter utan att bli straffad. Som klimatet är i Sverige idag är det dock tyvärr oansvarigt att utsätta ens nära och kära för dessa risker.

Den svenska politiken och mediavärlden har blivit korrumperad. Politikerna förstår inte att de ska verka för medborgarnas bästa, och medierna förstår inte att de ska bevaka allmänhetens intressen gentemot dessa politiker. I stället tycks politikerna ha fått den befängda idén att överbjuda varandra i att skänka bort medborgarnas gemensamma egendom till människor från andra länder. Det är som om chefen på banken skulle tömma våra konton och dela ut pengarna därför att hon tyckte det kändes så bra att hjälpa. Men mina pengar är inte bankens att göra vad den vill med. Staten omsätter stora belopp som ska gå till våra gamlas pensioner, våra barns skolgång, och vår vård och trygghet om vi blir sjuka. Det är vad vi har betalt världens högsta skatter för, och det är ett skamligt svek mot väljarna att förskingra dem till sådant, som vi inte kommit överens om. Det är väldigt lätt att vara generös med andras tillgångar, men det är just det politiker inte ska vara. De har ett extra stort förtroende att förvalta i ett välfärds- och högskattesamhälle, men har generellt missbrukat detta förtroende i decennier. Enda skälet att de inte blivit påkomna är att de, i symbios med journalisterna, dolt sitt bedrägeri på alla upptänkliga sätt.

Mitt förtroende för svenska politiker är helt förbrukat. Ni har lurat mig och ni har förskingrat det mesta av det land som mina föräldrar byggde upp. Jag kommer inte att rösta på en enda företrädare för något sjuklöverparti förrän alla nu aktiva politiker har lämnat sina uppdrag, och en ny generation har bevisat i både ord och handling att de ser till svenska medborgares intressen framför resten av världen. Var och en som vill hjälpa någon i Sverige eller någon annanstans är givetvis fri att göra det med sina egna personliga tillgångar, men inte med andras. Det är stöld. Som jag har beskrivit har svenska folket inte i praktiken fått ta ställning till den utveckling som Sveriges makt- och mediaelit drivit igenom. Hade alla relevanta fakta lagts på bordet hade folket säkert genom den demokratiska processen avvärjt den nu omedelbart förestående samhällskollapsen redan för 10 – 20 år sedan, och vi hade sluppit ursinnet och politikerföraktet, konflikterna och de personliga lidandena, och kanske värst av allt, medborgarnas förlorade tilltro till samhällskontraktet.

Jag vill inte betala mer till ett samhälle som ger mig och min familj mindre och mindre tillbaka, men som delar ut mer och mer till fler och fler människor från andra delar av världen. Människor som ofta på falska grunder och med falsk identitet tar sig hit, som ofta undgår att själva betala skatt genom skumraskaffärer, och som varje år skickar miljardbelopp av Sveriges pengar till släktingar i sina hemländer, i stället för att använda dem på den svenska marknaden. Det övergår mitt förstånd hur svenska politiker kunnat glömma sitt ansvar gentemot sina egna medborgare och väljare, och dessutom inte fattar att de driver bort dem som utgör grunden för det relativa välstånd som de nu tycker att hela världen ska få tillgång till. Tydligen förstår de sig inte heller på multiplikation och division, för i så fall hade de för länge sedan insett att vårt välstånd räcker snart ingenstans, om man använder det oklokt eller delar ut det till alltför många. På vägen har de importerat värderingar och en våldsbejakande ideologi som jag inte önskar mina värsta fiender, och som jag definitivt inte tänker utsätta mina barn och barnbarn för. Med dagens invandringssituation kommer en majoritet av Sveriges röstberättigade befolkning att vara muslimer inom några decennier, och jag tänker definitivt inte leva under sharia. Om det inte blir en väldigt snabb uppryckning när det gäller att återta och med kraft upprätthålla västerländska värderingar i Sverige, och på livstid utvisa alla som inte delar dessa, så tvingas jag och min familj med sorg i hjärtat att emigrera till ett land som till skillnad från Sverige kan erbjuda ett anständigt samhällskontrakt och hopp om en trygg framtid.

Anders, akademiker och företagsledare

Förmedlat av

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.