Hjärterummet

dans
Feminism har aldrig varit en stor fråga för mig. Inte ens de senaste årens återkommande tokfeministiska utspel har fått mitt blodtryck att rusa i höjden. Utan att göra något projekt av det, har jag alltid vetat att jag, med ett kvinnoperspektiv, är en bra man. Finns det kvinnor som inte håller med, så bryr jag mig inte. Jag vet det i alla fall. ”Bra” betyder att det i samlevnaden är självklart att vara omtänksam, att dela på hushållssysslorna och att ta lika stor del, när det gäller att vara med barnen och ansvaret för deras uppfostran. Allmänt betyder det också att inte ha särskilt många förutfattade meningar om vad kvinnor, respektive män, bör ägna sig åt. Jag har haft några kvinnliga doktorander som varit mer begåvade och framgångsrika än jag. Det är inte störande utan bara roligt. Om chefer tycker jag ingenting särskilt, i varje fall inte med referens till könet. Det hindrar mig inte från att ha ett manligt öga för vackra kvinnor och det händer att jag i ett sällskap där det fungerar kan skämta fördomsfullt om kvinnor. Däremot odlar jag inget kvinnoförakt och det har det aldrig hänt att jag sexuellt har tvingat mig på någon kvinna. Så värst originell är jag inte. De flesta av mina manliga vänner fungerar på samma sätt.

Denna kvinnosyn är inget tillkämpat, ingenting jag tänker särskilt på. En av konsekvenserna är att jag absolut inte vill leva tillsammans med en kvinna, som tänker och agerar traditionellt – enkelt uttryckt: en mindre utvecklad varelse som står vid spisen och föder barn. Min partner måste vara välutbildad, självständig, kreativ och jämbördig. Så förhåller det sig också, sedan mer än trettio år tillbaka.

Detta är emellertid inte liktydigt med att jag sätter likhetstecken mellan denna åtråvärda kvinnoroll och vad som samhälleligt sett är eftersträvansvärt. En första och hårt drabbande kritik av vår tids västerländska kvinnoideal är, att denna kvinna inte är särskilt intresserad av att föda barn. Ett barn, möjligen två, är fullt tillräckligt. Det finns ju så mycket annat meningsfullt att ägna sig åt, under den stund på jorden som tilldelats oss. Det är emellertid inte ett tema jag tänker spinna vidare på här, även om det är nog så allvarligt. Istället höjer jag i den fortsatta texten ett varningens manliga finger för att det kvinnliga förnuftet har utmanat, och också på den offentliga scenen, till en del konkurrerat ut det manliga förnuftet.

Innan jag går vidare med detta tema vill jag markera att manligt respektive kvinnligt förnuft är tillgängligt för såväl män som kvinnor. I dagens Sverige tänker och agerar många män som kvinnor. Det betyder emellertid inte att lika många kvinnor tänker och agerar som män, så att en ny form av jämvikt uppstår. Tvärtom har det skett en förskjutning. På många arenor har det manliga förnuftet sträckt vapen och kapitulerat. Att tänka kvinnligt har blivit både rätt och politiskt korrekt. För att förtydliga ska jag ge tre exempel.

Det första är en konflikt som uppmärksammats i kulturdebatten under den senaste veckan. Konstnären Makode Linde vill göra en utställning i Kulturhusets galleri i Stockholm, med titeln ”Negerkungens återkomst”. Kulturhusets och Stadsteaterns boss Benny Fredriksson säger nej och när detta skrivs verkar det inte bli någon utställning. Ordet ”Negerkung” kan till nöds accepteras inne i utställningsmaterialet, men inte som titel på utställningen, eftersom begreppet är kränkande och medför att Kulturhuset riskerar kritik. Makode Linde själv kommer knappast att drabbas. Hans svarta hud ger honom immunitet. Dessutom kommer det att leda till PR för honom själv som konstnär, vilket han givetvis är medveten om.

Jag diskuterar frågan med en kvinnlig närstående. Min åsikt är att Makode Linde bör ha konstnärens frihet att kalla sin utställning för precis vad han vill. Jag lägger vältaligt ut texten om hur makten vill kontrollera oss och hela tiden begränsar vårt handlingsutrymme. Redan är skjortan alldeles för trång och makthavarna kommer inte att ge sig förrän de också fått kränga på oss den totalitära tvångströjan. Det blir allt svårare att andas och konsten är ett litet lufthål. Där, om någonstans, måste människor få agera ut sina känslor och uppfattningar. En som förstår detta är Kulturhusets konstchef Marianne Lindberg De Geer:

Vi blir ett DDR. Det behövs inga diktaturfasoner i vårt land: vi tystar så snällt varandra. Men det som inte sägs öppet går inte heller att diskutera. Demokrati utan yttrandefrihet är ingen demokrati.

Sedan, att jag inte precis ser Makode Linde som en som slåss på mina barrikader, är irrelevant. I tydlighetens namn bör jag nog tillägga att det inte är Makode Linde respektive Benny Fredriksson som här representerar det kvinnliga och manliga förnuftet, eller vice versa. Det är däremot en tvistefråga som man kan förhålla sig manligt eller kvinnligt till.

Den kvinna jag diskuterar detta med, börjar med att säga att visst förstår hon allt det där med konstens frihet, men nu är det ju så att begreppet ”negerkung” är väldigt obehagligt. Det är inget ord som hör hemma bland upplysta människor i vår tid. Jag håller inte alls med. Vad mig anbelangar kan ordet Negerkung mycket väl användas och att det också gäller för många andra ord som dödskallestämplats, i den politiska korrekthetens namn. Då säger hon att man får väl anpassa sig, man kan inte hålla på och göra uppror. Så här är det och det är bara att gilla läget. Som läsaren av denna text nog kan gissa, håller jag inte alls med.

Den här motsättningen handlar om kvinnligt och manligt. Kvinnor, som under eoner av patriarkal tid, varit underkastade männen, har lärt sig att tåla, att inte göra uppror, att göra det bästa av situationen. Män däremot är just bråkiga (i kvinnligt språk aggressiva). De har på gott och ont lärt sig att deras uppgift inte är att tiga och underkasta sig, utan att protestera och därmed skapa och kontrollera samhället och dess utveckling. Begränsningar och förtryck är inget en man bör acceptera.

Och nu kommer det viktiga: Med ett hegemoniskt kvinnligt förhållningssätt tappar medborgarna kontrollen över samhällsutvecklingen. Sverige är idag ett dåligt samhälle och sämre kommer det att bli framöver. Åsiktskorridoren är trång, kontrollen över invandringen fungerar inte, kriminaliteten är hög etc. Såväl män som kvinnor ser detta. Kvinnor accepterar att det är på det här sättet, som kvinnor brukar göra. Problemet är att också svenska män gör det. De underkastar sig, anpassar sig och gör vad de anser vara det bästa av situationen, vilket också inbegriper att dölja och smita undan de mest plågsamma inslagen. Så gör kvinnor därför att så har de lärt sig agera under många tusen år. Så tänker och agerar också en majoritet av svenska män, vilket gör att vi som protesterar mot den förda invandringspolitiken – agerar som män – är en gles och skändad skara.

Exempel nummer två handlar om att följa hjärtats röst eller förnuftets. Pernilla Ström är journalist, ekonom, finansanalytiker och styrelseproffs. Hon är också kolumnist på Svenska Dagbladets ledarsida. Måndagen den 27 november skrev hon en krönika där hon dels påstod att Sverige är ”ett av världens rikaste länder, med urstarka statsfinanser”, dels menar att det svenska civilsamhället kan ställa upp för flyktingar mer än vad som nu sker:

Varför i all världen ska vi till exempel lägga flyktingar i tält, när vi svenskar bor stort med i snitt 44,5 kvadratmeter bostadsyta per person? Varför fortsätta göda flyktingexploatörer som till höga kostnader tillhandahåller undermåliga, isolerade boenden när det finns så många vanliga svenskar som är beredda att öppna sin dörr för en hjälpsökande medmänniska? /…/

Pernilla Ström skriver om vad civilsamhället borde göra, men krönikan riktar sig till myndigheter och politiker som ”måste göra upp med sin beröringsskräck inför frivilligkrafterna”. Emellertid, det är inte där det svenska samhället hotar att kollapsa. Det handlar för det första om ekonomin. Kommunernas skuldsättning ökar snabbt. Det handlar i dag om mer än 500 miljarder, ett belopp som växer snabbt.

Behoven är så omfattande att det inte går att lösa allt med höjda skatter. Expansiva kommuner och landsting kommer därför att skuldsätta sig ännu högre via det gemensamt ägda bolaget Kommuninvest, affärsbanker och utländska långivare.

Antagligen vet också Pernilla Ström att den svenska ekonomin inte alls är stark och att regeringen försöker åtgärda detta dels genom att skära i välfärden, dels genom att föreslå skattehöjningar. Sedan handlar det ju om mycket som civilsamhället inte kan lösa: socialvård, skolor, sjukvård inbegripet tandvård, pensioner etc. Det är anmärkningsvärt att ett styrelseproffs kan resonera så rätt ut i det blå.

Det tyckte också Håkan Karlberg, en mycket aktiv dissident, som med ålderns rätt funderar på att lägga sitt politiska engagemang åt sidan och ägna sig åt släktforskning. Här blev han emellertid upprörd och skrev ett mail till Pernilla Ström, där han pekade ut ett antal av alla de svårigheter som Sverige står inför, på grund av den förda invandringspolitiken. Det var ett artigt och respektfullt mail. Håkan Karlberg är nog så långt ifrån en ”näthatare” som man kan komma. Han skickade mailet med kopia till bland annat mig och fick ett svar, som också delgavs mig. Där skrev Pernilla Ström bland annat:

Hej Håkan,
jag ser att du har din hejarklack (jag blir inte särskilt imponerad av den) och inser att det nog inte spelar så stor roll vad jag svarar. Det brukar vara tämligen meningslöst att diskutera med människor som anser sig ha funnit Ljuset, har fattat Verkligheten osv.
Men så här: det har hunnit hända en hel del i ekonomin sedan 1990-talet; en rad reformer med bl a EU-medlemskap, oberoende Riksbank, utgiftstak, pensionsreform och mycket annat.
Min artikel – om du orkar läsa den ordentligt – handlar om att det finns ett civilsamhälle som också är berett till insatser för de människor som faktiskt redan har kommit hit.
Jag inser att du och dina kompisar inte kommer att vilja öppna sina hem. Men det spelar ingen roll. (Om jag tänker efter tror jag inte ens att jag vill att du och dina kompisar ska öppna era hem.)

Jag brukar inte engagera mig i den där typen av meningsutbyten men det omotiverat föraktfulla tilltalet retade mig och jag skrev, med kopia till Pernilla Ström:

Håkan,
och nu, efter detta svepande och obehagligt undflyende svar, är den viktiga frågan: kommer Pernilla Ström att öppna sitt hem?
Och följdfrågan: kommer hon personligen att skala av ett till storleken icke försumbart bidrag från sina privata tillgångar? Eller tillhör hon den kategori som under godhetens täckmantel vill skänka bort ännu mer av skattebetalarnas pengar (=stöld)?

Pernilla Ström svarade att hon visst ställde upp personligen och att hon donerat uppemot 55.000 kronor under hösten av sina privata tillgångar. Hon skrev också:

Som kommentar på din avslutande kommentar: du är ju bara pinsam rakt igenom.
Och med detta: end of discussion.
Återgå till Avpixlat och till era näthatande trollklubbar.
Men jag tycker lite synd om er. Vi mår så mycket bättre än ni.
Vänligen
Pernilla Ström

Därefter kom ännu ett mail, den här gången inte undertecknat med ett lögnaktigt ”Vänligen” utan bara ”Hej”. Där skriver hon:

Och vilka små, patetiska människor ni är…
Men det visste vi ju redan.

Jag stannar upp inför formuleringen Vi mår så mycket bättre än ni. Det är svart på vitt. Pernilla Ström ställer helhjärtat upp på migranternas sida, inte därför att hon vill göra en insats för Sverige, absolut inte. Inte heller är hon primärt intresserad av att minimera lidandet för migranterna. Hon ställer upp därför att det får henne att må bra! En stor samhällsfråga hanteras med andra ord inte med förnuftet, utan med hjärtat. Må det sedan gå åt helvete med Sverige, bara Pernilla Ström mår bra. Det kan tilläggas att hon naturligtvis har rätt i att hon mår bättre än vi som har Sverige och Sveriges framtid i fokus. De flesta bland oss mår inte alls bra. Vi är inte bara förtvivlade över det som sker utan också över att det är detta konkursbo och farliga land, som vi ska lämna över till våra barn.

Att vilja må bra och att agera så att man mår bra, är naturligtvis ingenting som är förbehållet kvinnor. Poängen är att kvinnor kan göra på det här sättet, därför att de inte har ansvaret för samhällets framtid. Den som följer sitt manliga förnuft är förhindrad att på detta sätt skapa ett eget välbefinnande. Med vetskap om hur det drabbar Sverige fungerar det helt enkelt inte att ställa sig med en välkommenskylt på Malmö Centralstation och glädja sig över att kunna hjälpa migranter. Fungerar inte … mer än så. Det är helt enkelt omöjligt för de som har sitt manliga förnuft i behåll.

Mitt tredje och avslutande exempel utgår från den stora Kvantumbutiken i Kungens Kurva, söder om Stockholm. En kvinnlig närstående åker dit sent på kvällen för att komplettera det hon tidigare handlat. I kaféet häckar några romska kvinnor, som tidigare på dagens suttit utanför och tiggt. De ser trötta och slitna ut. Snart stänger butiken och vädret ute är inte det bästa. Det är kallt och det blåser. Har de någonstans att sova?

Min närstående berättar för mig om hur hon lider med dessa kvinnor. Det är för djävligt att någon ska behöva ha det så! Hon säger att ibland ger hon dem mat eller en slant, men hon vet ju att det är fel, så hon skänker också en summa till Stadsmissionen. Hon känner till att de bland annat delar ut matpaket.

Det finns en likhet med exemplet Pernilla Ström ovan, i det att givandet får henne att må lite bättre, om än inte bra. Problemet är att hon vet min inställning, att man inte ska ge – också av omtanke om dessa utsatta människor. Ger man dem, så fortsätter de med detta skitliv. Det handlar ju inte om hemlösa som slagits ut. Det handlar om en folkgrupp från Bulgarien och Rumänien, som bedriver ett organiserat tiggeri och kommer att fortsätta med det så länge det är tillräckligt lönsamt. De tycker uppenbarligen att Sverige är ett bra land. Många fler romer kan tycka det, om det vill sig illa. Det finns nästan dubbelt så många romer som svenskar i Europa och en majoritet av dem är ytterst rörliga. Nu finns det ungefär femtusen romska tiggare i landet, även om ingen riktigt vet det exakta antalet. Tänk tanken att en miljon romer lockas till Sverige. Blir det bra då?

  • Om man inte ger är romerna tvungna att hitta på något annat. Gåvorna håller romerna kvar i misären.
  • Det är bara det att det känns hemskt att inte göra något, när man ser hur dom har det.

Jag erkänner gärna att det är svårt att förhärda sig, ignorera tiggarna och bara gå förbi, i synnerhet när vädret är dåligt. Misären och lidandet är verkligt, även om det uppfattas annorlunda av oss som aldrig levt på det sättet, än av människor för vilka detta är normalt. Samtidigt som mina känslor uppmanar mig att hjälpa dem, så säger förnuftet något annat. För det första, det är fel att dessa tiggare kan stanna kvar och leva i Sverige. De konkurrerar med svenska hemlösa och ett land bör först ta hand om egna hemlösa. Det finns många som kan tala om hur svenska hemlösa, på grund av tiggarinvasionen, hamnat på undantag. Myndigheterna vill inte dra på sig massmedial kritik och favoriserar därför ofta i sina hjälpprogram de romska tiggarna.

Känslorna säger: ”Hjälp dessa stackars människor!” Förnuftet säger: ”Ge inte! Dessa människor stannar kvar i såväl Sverige som i sin misär, så länge de klarar att finansiera sin livsform. Med tiggarna följer också romer som ägnar sig åt kriminalitet, exempelvis åldringsrån. Den som tror att detta är ett försumbart problem vet inte hur omfattande och stort det är.

När jag skriver detta anländer ett mail från en bloggläsare jag tidigare citerat under pseudonymen antifeminist. En kommentar i hans mail passar in som avslutningsknorr:

Jag var på adventgudstjänst i Olofström i helgen. Den kvinnliga principens ande låg som ett kväljande täcke över hela föreställningen med barnkörer, kärleksklegg från predikstolen från de kvinnliga prästerna, kombinerat med nödtorftigt förklätt hat mot massinvandringskritikens företrädare, också från predikstolen. Som man blev jag förskräckt över hur förtryckt och osynlig den manliga principen var. Var finns männen, var finns kraften och handlingen som agerar rationellt, logiskt och klart? Om samhället inte återerövrar den manliga principen, är Sverige på kort sikt kört och det västerländska samhället på lång sikt kört.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.