Vetenskap kontra moral

racists
I dessa tider av intensiv vänsterpolitisk propaganda, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora, är det viktigt att frilägga rötterna. Först när man förmår att distansera sig från den ideologiska trumelden och se propagandan som en social konstruktion (sic!), kan man förhålla sig till den. Detta blogginlägg handlar om det statement från Unesco som, tillsammans med FNs två år äldre deklaration om de mänskliga rättigheterna, ligger som grund för den vänsterretorik, som hävdar alla människors lika värde samt det såväl löjeväckande som omöjliga kravet att vi inte ska skilja mellan ”vi och dem”.

När jag i slutet av 1960-talet började läsa etnologi och antropologi var rasbegreppet redan utmönstrat. Vi diskuterade mycket vad kultur var, likaså etnicitet och etniska grupper. Vi studenter noterade att rasbegreppet fortfarande förekom här och var i den anglosaxiska kurslitteraturen, men själva använde vi det inte. Den främsta anledningen var nog att vi sysslade med humaniora och samhällsvetenskap, inte naturvetenskap. Kultur och etnicitet var de centrala begreppen. De beskrev livsformer och värderingar som människor skapade tillsammans. Ras däremot, handlade om ärvda egenskaper, något som vi inte var utbildade till att hantera. Så är det inte överallt i världen. I USA definieras antropologi som två syskon: kulturantropologi och fysisk antropologi.

Jag kan inte minnas att vårt undvikande av rasbegreppet var särskilt laddat. Det var helt enkelt inte relevant för oss. Men det är klart att hade vi blivit tillfrågade, så var vi på det klara med att begreppet var komprometterat genom kolonialism och rasbiologi, men framför allt genom nazismen och folkmordet på judar och romer.

Den brittiske antropologen Israel Ehrenberg emigrerade vid unga år till USA och bytte då namn till Ashley Montagu. Likt de flesta andra antropologer i Amerika under 1920- och 30-talet kom han att följa den tysk-judisk-amerikanske antropologen Franz Boas, som ägnade ett långt forskarliv åt att bekämpa uppfattningen att det finns skillnader mellan olika raser.
Montagu var utbildad i båda de antropologiska grenarna, vilket var en av anledningarna till att han av FN och Unescos generalsekreterare Julian Huxley fick det hedersamma uppdraget att på ett möte i Paris 1950 fungera som rapportör från en grupp forskare, som skulle sätta samman en text om rasism. Tanken var att texten inte bara skulle vara vetenskapligt hållbar – det var självklart – utan också politiskt vägledande. Att rasbegreppet var farligt, och därför nödvändigt att förhålla sig till, det kunde ingen tvivla på. Att det var extra viktigt för Unesco att hitta ett förhållningssätt, hängde samman med att aldrig vare sig förr eller senare har så starka förhoppningar knutits till det överstatliga FN. Ytterligare en anledning var att Montagu mitt under brinnande krig gett ut en bok om rasbegreppet med den laddade titeln: Man’s Most Dangerous Myth: the Fallacy of Race.

Den grupp som Montagu rapporterade från bestod av historiker, sociologer och antropologer, men inga naturvetare. Montagu lyckades, med stöd från Julian Huxley, bli den som formulerade grunddokumentet. Det tog inte mer än fjorton dagar efter parismötet innan han lade fram en text i femton punkter. Förklaringen till att det gick så fort var att texten var en omarbetning av en artikel han tidigare hade publicerat i tidskriften The Saturday Review.

Det statement som Unesco offentliggjorde år 1950 slog fast att raser var en social myt. Det fanns ingenting som i vetenskaplig mening kunde kallas för raser. Rastänkandet hade utlöst andra världskriget. De demokratiska principer som slog fast människors värdighet, jämlikhet och ömsesidiga respekt, hade fått ge vika för okunnighet, fördomar och den lära som säger att människor och raser är olika mycket värda. Montagu ville ersätta rasbegreppet med etnicitet, för att därmed slå fast att det inte var biologin utan den mänskliga kulturen som styrde. Han hävdade också att i den mänskliga karaktären låg att samarbeta, inte att konkurrera med varandra i något slags socialdarwinistisk anda. Dokumentet fick stor betydelse. I såväl brittiska Times som New York Times kunde man läsa att rasismen nu var vetenskapligt motbevisad.

Men så enkelt var det inte. Montagus formuleringar väckte motstånd i det vetenskapliga samhället. Först ut var en grupp brittiska antropologer som snart fick sällskap av amerikanska fysiska antropologer och genetiker. De vände sig mot att det inte fanns några biologer med i Unescogruppen. Det som dessa och andra kritiker tyckte var särskilt problematiskt var påståendet att ras var en social myt. Det rådde visserligen ingen enighet bland naturvetare om hur begreppet skulle definieras, men såväl forskare som ”mannen på gatan” visste att det fanns raser. Det var olyckligt att totalt diskvalificera och till och med förbjuda begreppet. De menade att Montagu, som stod bakom texten, lade ett moraliskt raster över en vetenskaplig fråga. Bara därför att raser inte borde få finnas, så intog Unesco, tack vare Montagu, positionen att de inte fanns. Att på det här sättet rent definitionsmässigt trolla bort rasdistinktionen därför att den var politiskt sprängstoff, var vetenskapligt ohållbart. Den enda rimliga positionen borde ha varit att hålla isär vetenskap och moral.

En grupp fysiska antropologer och genforskare skrev ett nytt dokument ”On the Nature of Race and Race Differences”. Det offentliggjordes i juni 1951. Montagu fick vara med i gruppen men i övrigt blev ”social scientists ” uteslutna. FN antog denna nya text, som i grunden var densamma som den tidigare, även om just påståendet att ras var en social myt hade raderats. Den nya texten var visserligen mer korrekt men det var den första texten som gav politiskt avtryck, eftersom den anslöt bättre till tidsstämningen. Rasbegreppet var helt enkelt förbrukat.

Montagu kritiserades inte bara av andra forskare utan också av antikommunister. I början av 1950-talet härjade senator McCarthy i USA och det pågick regelrätta häxprocesser, där mängder av människor pekades ut som kommunister och sovjetsympatisörer. FBI misstänkte starkt att Montagu hade sådana böjelser och höll koll på honom under femton år. Han fick således både vetenskaplig och politisk kritik för sina formuleringar. Detta inverkade menligt på hans akademiska karriär. Montagu hade en lärostol i antropologi vid Rutgers University i New Jersey, men fick inte ens lön därifrån. Efter sex år gav han upp och började ägna sig åt populärföreläsningar och skriva för tidskrifter som den tidigare nämnda ”The Saturday Review” och ”The Ladies Home Journal”. Han dök också upp i olika teveprogram, exempelvis ”The Johnny Carson Show”. 1952 skrev han en uppmärksammad artikel där han påstod att kvinnor var överlägsna män, ”The Natural Superiority of Women”. I sina många teveframträdanden riktade han sig vanligtvis till kvinnor.

Om vi nu tar ett hopp fram till vår egen tid, så har den moraliska hanteringen av rasbegreppet vunnit. Det pågår som bekant i Sverige förföljelser av ”rasister”, som inte står McCarthytidens jakt på kommunister efter. Det finns också mängder av organisationer och flera politiska partier som har antirasism som första punkt på programmet, trots att de borde premiera andra uppgifter. Jag tänker på Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Det finns till och med en organisation med det pretentiösa namnet Antirasistiska Akademin.

Deras beskrivning av rasbegreppet lyder som nedan:

Ras – ett icke-koncept
En av Förenta Nationernas organisation UNESCO:s främsta bedrifter sedan andra världskriget har varit att vederlägga föreställningen om ras som ett vetenskapligt koncept: därav titeln på detta arbete. Att tala om ras som ett koncept skulle förutsätta att det existerar någonting som liknar en respektabel teori om ras med ‘ras’ som dess centrala koncept. /…/ Under 1950- och 1960-talen samlade UNESCO en grupp internationellt beryktade vetenskapsmän som ombads sammanfatta de vetenskapliga bevisen om ‘rasens’ natur. ‘Vetenskaplig rasism’ förkastades när vetenskapsmännen bevisade att det inte fanns olika raser. Många trodde på rasers existens därför att det var så uppenbart att vi är olika varandra med avseende på hudfärg, hårstruktur, längd etc. Men dessa skillnader i sig har aldrig varit i fokus för olika ‘rasteorier’. Dessa skillnader användes endast som synliga indikatorer för antagna genetiska skillnader som gjorde det möjligt att dela in människor inte endast utifrån olika fenotypiska egenskaper, utan än viktigare, utifrån olika psykologiska egenskaper. Även de som arbetar inom genetikens område förkastar idéen om att man kan dela in människor i olika raser.

Lite kul är det med beteckningen ”beryktade”. Det är naturligtvis en felskrivning men faktiskt passar det rätt bra in på vad som hände när UNESCO 1950 i en första version bestämde sig för hur rasbegreppet skulle uppfattas. I övrigt kan man enkelt konstatera att Antirasistiska Akademins styrelse består av kända antirasistiska aktivister som Tobias Hübinette, Edda Manga och Irene Molina. Där sitter också Juan Velazquez, som jag handledde i hans trebetygsarbete och, i början, som doktorand i kulturgeografi vid Stockholms universitet. Han hade flera kvaliteter, men till dem hörde inte att tänka som en forskare.

Oavsett vad Antirasistiska Akademin hävdar, så har rasbegreppet kommit tillbaka som forskningstema. Kontroversiellt och omstritt visserligen, men relevant, i synnerhet i diskussionen kring olika rasers IQ. Mest känd är ”The Bell Curve”, som Richard J. Herrnstein och Charles Murray gav ut 1994. Mycket övertygande visar författarna på hur ras och intelligens hör samman. Som det konstateras i en recension:

Men den mest explosiva frågan bland argumenten i ‘The Bell Curve’ är att en del av skillnaden i medelvärden för IQ mellan den vita europeiska befolkningen i USA och den afrikansk-amerikanska befolkningen (standardavvikelse om 15 poäng) förmodligen kan hänföras till genetiska faktorer. Ingen i forskningsområdet förnekar detta.

Intelligensforskningen har kommit tillbaka också i Sverige, även om det inte är många som valt den specialiseringen. En forskare som jag har kontakt med förklarar, att en anledning till att ämnet inte växer sig större är, att också bland naturvetare finns det rätt många med en vänsterbias, vilket gör det problematiskt för dem att acceptera genernas betydelse för människors kapacitet. För den forskare jag har kontakt med är det inte svårt att inse att intelligensen varierar mellan olika raser och grupperingar. Hon konstaterar att ”de flesta väl liksom jag känner extra varmt för dem som haft oturen att få lite sämre förutsättningar med sig i livet”.

Det finns fler naturvetare som tycker frågan är oproblematisk, till exempel de forskargrupper som leds av Niklas Långström och Paul Lichtenstein vid Karolinska institutet. De undersöker ärftligheten av drogmissbruk, våldskriminalitet, homosexualitet, psykopatologi och intelligens.

Det som bekymrar ”min” intelligensforskare är att den generella intelligensen sjunker i västvärlden, helt enkelt därför att de som är mer intelligenta tenderar att skaffa färre barn än de som är mindre intelligenta. Hon skriver: Jag har svårt att värja mig mot tanken att detta kan vara anledningen till det intellektuella moras vi har i Sverige idag, inte minst bland offentliga personer. Hon skriver också:

Du har säkert hört talas om argumentet att ”demokrati kan inte upprätthållas då nationell IQ <~90”. Det är givetvis svårt att sätta en sådan gräns, det finns säkert andra faktorer som spelar in och så vidare, men faktum är att det finns ett starkt samband: få demokratiska länder har lägre IQ och få icke-demokratiska länder har högre IQ.

Inte många i Sverige kan något om IQ och förmodligen är ingen av dem journalist eller politiker. Den som vill diskutera intelligens i olika populationer får därför räkna med att kritiker associerar till tredje riket, tvångssteriliseringar, ”mörka krafter” och rent allmänt en felaktig människosyn. Jag frågar intelligensforskaren vad hon anser om detta och hon svarar: Som forskare är det väldigt enkelt: Jag följer data, och om de säger en sak, då är det ”rätt” människosyn. Eller som vetenskapsfilosofen David Stamos har formulerat det: Vi ska inte förledas till att tro att biologi gör oss identiska med varandra. Oavsett om vi gillar det eller inte så är det inte så biologi fungerar. (Citerad efter O.J. Anfindsen: Selvmordsparadigmet. Koloritt förlag, Norge 2010).

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.