De intellektuellas svek

attention
1928 publicerade den franskjudiske författaren Julien Benda en bok med titeln ” La trahison des clercs” (amerikansk titel ”The treason of the intellectuals” och engelsk ”The great betrayal”). ”Clerc” är ett lite udda ord i sammanhanget, men med det ville Benda knyta an till en lång tradition. Medeltidens intellektuella var skrivare, det vill säga ”clercs”. De intellektuellas förräderi var att de övergivit upplysningens ideal, som var just bildning och sökandet efter universell sanning – det som Kant kallade för att förlösa människan från hennes självförvållade omogenhet. Istället exploaterade de för egna politiska syften det förtroende som folk hyste för filosofer och tänkare.

Det svek som Benda lyfte fram var nationalism och etnisk aktivism, av det slag som ledde till första världskriget. Benda förutspådde att de intellektuellas politiska ambitioner skulle leda till ett än större våld i framtiden. Som bekant fick han rätt. Han menade emellertid inte att intellektuella skulle avstå från att engagera sig politiskt. Själv vände han sig tidigt mot nazismen och deltog under tyskarnas ockupation av Frankrike i spridandet av antinazistisk propaganda. Detta gjorde han som ansvarskännande medborgare, det var inte hans intellektuella uppgift.

Som Benda formulerade det, devalverades kunskapssökandet till förmån för handlingen. Att handla, att göra någonting för att förbättra världen, blev det överordnade och största. Han var särskilt kritisk mot att de intellektuella värvade anhängare för antidemokratiska och krigshetsande massrörelser som fascism och kommunism. Visserligen var han död när studentrörelsen drog igång i slutet av 1960-talet, men man kan lugnt säga att en marxistisk intellektuell var för honom en omöjlighet. Idealet för en intellektuell borde vara en upphöjd position, ett oberoende intresse för sanning, rättvisa och skönhet. Det senare var inte minst viktigt.

Ett exempel på de intellektuellas svek var när Marx Horkheimer och Theodor Adorno 1944 publicerade Frankfurtskolans kanske mest centrala verk, den nattsvart pessimistiska ”Upplysningens dialektik”. Där angriper de fascism och kapitalism, utan att skilja dem åt. Eftersom de flytt från det nazistiska Tyskland till en fristad i USA, där de dessutom var våldsamt beundrade, var det inte särskilt hyggligt att likställa fascism och kapitalism. Men så är det vanligen med marxistiska tänkare. De är så upptagna av kampen för att nå det framtida lyckoriket, att de blir dåliga på att förstå sin egen samtid.

Horkheimer och Adorno kritiserade upplysningen för att inte vara progressiv och inte ha den frigörande kraft, som bland andra Hegel och Marx påstod. Upplysningen är för dem en del av repressionen. De menar att eftersom upplysningen inte är kritisk, inte tar politisk ställning för de förtryckta, så öppnar den dörren för kapitalismens degenererade och totalitära kulturindustri.

Efter kriget fortsatte Benda att grilla Frankrikes intellektuella. Han kritiserade tongivande tänkare som Mallarmé, André Gide, Paul Valéry och Jean Giraudoux. De hade förrått bildningen och förnuftet. Som klassicist hade han också ett särskilt horn i sidan till surrealisterna. Nietzsches nihilism avskydde han, liksom den spirande relativismen. För Benda var det självklart att vissa kulturer och civilisationer stod högre än andra.

1988 knöt den unge franske filosofen och kulturkritikern Alain Finkielkraut an till Benda. Hans ”La défaite de la pensée” spinner vidare på samma tanketråd, de intellektuellas svek. Nu handlar det om världen efter kommunismens fall. Den stora skillnaden mellan de båda författarna är fyrtio år och ett världskrig. När Benda skrev sin bok, så fanns det ännu kvar ett upplysningsideal att förråda. När Finkielkraut skrev sin, var detta ideal inte längre begripligt. Den klassiska kulturen har ersatts av modernitet, postmodernitet och popkultur. Men det har också skett en kvalitativ förändring. De intellektuella har naturligtvis alltid varit en liten minoritet, också under upplysningstiden, men de befann sig i en högre division. Finkielkraut menar att i vår tid ligger tänkande och icke-tänkande på samma nivå och kallar därför vår tids intellektuella för barbarer. Det är det som hans boktitel ovan syftar på, tänkandets nederlag. Relativismen är vår tids förräderi av de intellektuella. Exempelvis är historien inte längre ett förflutet verklighetsflöde utan ett antal berättelser. Vad som är sanning kan ingen veta, och – för den delen – vem bryr sig? Språket fungerar inte heller längre som sanningens verktyg. Det är till och med så att ”sanningen” framstår som en av flera ideologiska konstruktioner. Det logiska resonemanget trumfar inte över det ideologiska tänkandet. Vem kan veta vad sanning är och som sagt – vem bryr sig?

Fösta gången jag stötte på denna likgiltighet för sanningen var 1973 då jag tillsammans med min dåvarande etnologiska parhäst Billy Ehn skrev en mycket kritisk recension av psykologen Charles Westins avhandling ”Existens och identitet” i Unga Filosofers tidskrift ”Häften för kritiska studier”. Westin hade gått igenom närmare tvåtusen brev som under ett drygt år hade skickats till Invandrartidningens kuratorsspalt. 350 av dessa brev utsattes för en intensiv analys. Det första problemet var att Westin enbart hade tillgång till dessa brev och inte ens på originalspråk, utan i svensk översättning. När han tolkade breven, blev det ibland trovärdigt och intressant medan tolkningarna i andra fall framstod som orimliga och felaktiga. Problemet var att det fanns ju inget korrektiv. Vad jag och Billy Ehn ansåg och vad Charles Westin ansåg låg på samma nivå. Vad som var rätt och fel, eller kanske mest rätt och mest fel, gick inte att svara på. Med andra ord, Charles Westins avhandling var som vetenskap betraktat inte mycket att hänga i julgran. Vi hittade också ett mycket graverande misstag. Många av breven var översatta till svenska från serbokroatiska, ett språk som Billy Ehn men inte Charles Westin behärskade. I sin tolkning ansåg Charles Westin att det var viktigt vilket tempus breven var skrivna i. Emellertid, svensk perfektum och serbokroatisk perfektum skiljer sig åt. Därmed underminerades ett av avhandlingens viktigaste resultat.

Charles Westin svarade på vår kritik. Det intressanta var att han aldrig bemötte den utan nöjde sig med att avfärda den. Det vi skrivit och mycket detaljerat argumenterat för, saknade betydelse. Det var hans tolkningar som var giltiga och något mer behövde inte sägas i denna fråga. Vi skrev ett slutord, där jag minns att jag formulerade satsen ”Golvet försvinner under Charles Westins fötter, men han står kvar”. Billy Ehn ångrade den där formuleringen därför att den kunde utgöra ett hinder i hans fortsatta akademiska karriär. Den var för elak och man ska inte stöta sig med sina kollegor. Jag tycker fortfarande att formuleringen träffade mitt i prick.

Jag kan inte minnas att forskarsamhället brydde sig om denna lilla kontrovers. Billy Ehn gjorde en strålande forskningskarriär. Det gjorde Charles Westin också. Han blev tidigt professor och mycket anlitad i statligt utredningsarbete. I dag är han styrelseordförande för stiftelsen Expo. Själv är jag persona non grata på det akademiska pingvinberget. Det är ingenting jag är bitter över, jag hade kunnat göra ett annat livsval än att sätta mig på tvären.

Sveket har fortsatt och passerat ett nytt lågvattensmärke – från relativismens träsk till ideologiernas träsk. Också den passagen har jag egna erfarenheter av. För ett knappt decennium sedan gav Henrik Berggren och Lars Trägårdh ut en bok som tryckts om i flera upplagor: ”Är svensken människa?”. Den innehåller ett resonemang som jag i dag betraktar som viktigt, om statsindividualism. Jag har skrivit om det på bloggen. Den tankegången var jag emellertid inte lyhörd för när jag läste boken.

Alltnog, eftersom jag själv skrivit om svenskhet blev jag av historieprofessorn Alf Johansson inbjuden att delta i en diskussion på Södertörns högskola, där jag för övrigt några år tidigare innehade en forskarprofessur på halvtid. Om jag minns rätt befann sig Lars Trägårdh i USA men Henrik Berggren deltog i seminariet. Ytterligare en forskare var inbjuden till att diskutera boken, Uppsala universitets förre rektor, juristen Stig Strömholm. Som jag minns det var det fyrtio eller kanske femtio studenter som lyssnade till en infallsrik debatt. Jag tyckte det blev bra och tänkte inte mer på det. Ännu en dag ”på jobbet”.

Några dagar senare fick jag ett brev från rektorn för Södertörns högskola, Ingela Josefson. Vi var inte nära vänner men kände varandra och hade ett gemensamt forskningsintresse i ”tyst kunskap”. Nu var det formellt som fan. Hon påpekade att två kvinnliga studenter hade klagat på att jag kallat prideparaden för en freak show. Det var alldeles oerhört och jag var absolut inte längre välkommen att föreläsa på Södertörns högskola. Jag kom ihåg det där med freak show, även om det på inget sätt var ett huvudspår i debatten. Det var något som jag trodde var helt okontroversiellt, i synnerhet med tanke på att jag inte moraliserade eller tog avstånd från prideparader. Det var mera en saklig, om än kanske lite nonchalant, karakteristik. Som jag minns det, svarade jag Ingela Josefson att det var märkligt att en högsskola hade så lågt i tak. Hur skulle det vara möjligt att alls diskutera samhällsforskning, om man på detta sätt riskerade att råka ut för ett yrkesförbud? Ingela Josephson var emellertid helt oresonlig. Jag hade gjort ett mycket allvarligt övertramp. När Alf Johansson fick ta del av brevväxlingen blev han väldigt upprörd och ville på något sätt göra sak av det hela, men det hela rann ut i sanden.

Mitt nästa exempel är vad som hände på min egen institution efter att Gunnar och jag år 2013 publicerat ”Invandring och mörkläggning”. När jag skriver att det var ”min egen institution” så betyder det inte att jag deltog i seminarier eller alls längre var aktiv där. Det betydde bara att det var mitt eget ämne – etnologi, vid det universitet där jag undervisat och handlett i många år, disputerat, blivit docent och professor.

Institutionen anordnade ett doktorandseminarium i avsikt att diskutera boken. Man kunde ha trott att jag skulle ha inbjudits att hålla en introduktion – det är ändå en bok som är skriven efter akademiska spelregler. Argumenteringen är saklig och källorna redovisade i många hundra fotnoter. Men nej, jag var inte inbjuden till detta seminarium. Tanken var säkert att boken och jag skulle slaktas, därför att jag gick mot den starka ideologiska strömningen inte bara på ”min” institution, utan i hela universitetsvärlden. Jag hade ingen som helst lust att delta, men en äldre professorskollega, Åke Daun, hade läst boken. Han och jag kände varandra mycket väl, även om vi aldrig blivit nära vänner. Åke Daun förstod vad som var på gång och infann sig till seminariet. Som jag fått veta försvarade han ”Invandring och mörkläggning” – det var antagligen inte så svårt, därför att det visade sig att doktoranderna enbart hade läst ett kapitel som institutionen olagligt kopierat och skickat ut till seminariedeltagarna. Om de ens hade läst det förstås. Så av den ideologiska högmässa, som skulle hållas, blev det just ingenting. Det kan tilläggas att någon inbjudan att diskutera del II av ”Invandring och mörkläggning” har jag givetvis inte fått. Inte heller av den bok som kom ut för ett par månader sedan, ”Romer i Sverige”.

Kan det bero på att jag är en besvärlig person att ha med på ett doktorandseminarium? Nej, det har jag svårt att tro. Det beror på att jag har skrivit böcker som inte kan accepteras ideologiskt. Jag misstänker att jag numera är en av ämnets fiender, någon som svenska etnologer ska skämmas över, om de alls håller rätt på vad jag skriver nu för tiden. Det kan tilläggas att ämnet inte är särskilt framgångsrikt. Det har just förlorat sin av Nordiska museet finansierade professur och är på Stockholms universitet ideologiskt förstärkt genom en sammanslagning med andra ideologiska drivbänkar, som religionshistoria och genusvetenskap.

Den ideologisering som tagit herraväldet över mitt eget ämne, gäller generellt samhällsvetenskap och humaniora vid svenska universitets- och högskolor. Numera är kravet inte längre att tänka fritt utan att tänka rätt och åsiktskorridoren är mycket smal. Följande kommentar i en Flashbackdiskussion är några år gammal. Det har inte blivit bättre sedan dess:

Jag har tagit del av en hel del samhällsvetenskaplig forskning, samt läst en hel del samhällsvetenskapliga ämnen vid Stockholms universitet. Den svenska forskningen jag har tagit del av har varit i bästa fall dålig, men oftast har den varit ren pseudovetenskap. /…/
Allra värst brukade kursdelarna med genusperspektiv vara. Det var inte bara att de helt saknade någon koppling till vetenskaplig verksamhet, i regel brukade det mesta inom det även vara extremt korkat. Det är nog omöjligt för en någorlunda intelligent och vetenskapligt lagd person att inte omedelbart tröttna på studierna inom svensk samhällsvetenskap. Förmodligen är det anledningen till att även de svenska forskare som varken håller på med ren ideologiproduktion och politisk propaganda, eller är politruker för de politiska makthavarna, likväl ofta framför arbeten utan vetenskapligt värde.

En handfull plågade forskare, som jag har mailkontakt med, håller mig uppdaterad. De är samtliga väldigt angelägna om att få förbli anonyma. Det är tragiskt att det har gått så långt, men jag förstår dem. Kostnaden blir för hög, inte minst i form av nobben på ansökningar om forskningsanslag. En doktor i etnologi eller antropologi har väldigt svårt att få jobb utanför universitetsvärlden.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.