Maktens praktik

armbrytning

del I

Tror du att de som anförtros makten är de bästa bland oss?
Tror du att de utvecklar en makten-förpliktar-känsla?
Tror du att de inte bara är de mest kompetenta problemlösarna utan också etiskt mer högstående än vi vanliga plöntknallar?

Det tror inte jag.

Den som i dagens Sverige vill bli politiker eller tjänsteman med makt – kanske myndighetschef – måste utveckla sina manipulativa talanger. Det gäller i synnerhet konsten att ljuga utan att det man säger framstår som en lögn. Minst lika viktigt är att kunna dölja felaktiga beslut bakom en fasad av förtroendegivande öppenhet. Antagligen måste aspiranterna också ha en viss psykopatisk läggning. I annat fall blir de inte tillräckligt bra på det över-lik-klivande, som krävs för att nå en topposition.

Samma krav gäller för mediernas ledande befattningar. Segerstedts, Tingstens och andra tvärviggars tid är sedan länge förbi. Numera är chefredaktörerna visserligen hårdhudade men också maktens lyhörda anpasslingar. Den som har problem med de statliga galoschernas passform kan glömma det där med att bli herre på täppan.

Klyftan är bred och djup mellan statslojala medier på den ena sidan och på den andra sanningssökande bloggar och nättidningar, som Avpixlat och Fria Tider. Det ömsesidiga föraktet och hatet går inte att ta miste på. Den journalist som citerar ”förbjudna” nätmedia bör räkna in risken att mista jobbet. Och den som skriver samhällskritiskt på en egen blogg eller i en nättidning får därefter inte tillgång till den offentliga arenan. Att relationen alltmer liknar den som rådde mellan statliga media och underjordisk samizdatlitteratur i Sovjetunionen och östblocket, är ett varningstecken som svenska makthavare borde ta på allvar. Handlar det om ett alltmer totalitärt Sverige? Den frågan ställer de emellertid inte, utan de gör sitt bästa för att tysta eller ignorera kritik, samtidigt som de helst vill sätta betsel på nätets nyhetsspridning.

På bloggen har flera gånger påpekats att den svenska individualismen är extrem, i jämförelse med andra länder. Att fungera på egen hand är en artegen komposition av frihet att göra som man vill och svaghet, eftersom man inte har kollektivets skydd och uppbackning. Individer har, inte bara i Sverige utan generellt, mikroskopiska möjligheter att hävda medborgerliga intressen gentemot staten.

Det spelar i sammanhanget också roll att Sverige under en anmärkningsvärt kort tidsrymd urbaniserats, med en hårt drabbad och utarmad landsbygd som en av följderna. I dag såg jag att det gick att köpa en hel stugby med flera hektar strandtomt i Hälsingland till samma pris som en enrummare betingar i Stockholm.

Även om det låter paradoxalt, skapar urbanisering i kombination med höga utbildningar inte särskilt, i biologisk mening, livsdugliga människor. En svensk stadsbo odlar ingenting själv och vet vanligen heller inte hur man gör. Han eller hon håller sig inte med några djur som kan ätas upp. Mat är sådant som vi stadsbor köper i butikerna och de flesta av oss bor i bostäder som inte ens har en eldstad. De går varken att laga mat i eller hålla varma, om strömmen bryts.

Den kanadensiske naturhistorikern John A. Livingstone skrev för drygt tjugo år sedan ”Rogue Primate. An exploration of human domestication”. Där beskriver han vår tids urbaniserade människa som ett domesticerat djur. Kännetecknande är att alla redan är, eller är på väg att bli, likadana, något som han benämnde sameness. Det är den mycket obehagliga människosyn som makten demonstrerar när det sägs att alla människor har samma rättigheter och att vi inte får skilja mellan vi och dem. Domesticering betyder också en förlust av det habitatberoende som kännetecknar vilda djur. En mönstersvensk av i dag är frigjord från sitt platsberoende. Han eller hon ska kunna arbeta, leva och bo i stort sett var som helst (nota bene, i en stad förstås). Finast är naturligtvis att vara kosmopolit. Tama djur har också förlorat sin plats i kollektivet. De har inget at-one-ship, de är inte skapade för att ta plats i det egna kollektivet. Jag är rätt övertygad om att Livingstone skulle sätta likhetstecken mellan den extrema svenska individualismen och extrem domesticering.

Till domesticeringen ska läggas att stat, kommuner och landsting binder medborgarna hårt till sig genom välfärden. Precis som det sägs att den som sätter sig i skuld inte är fri, är den som uppbär ett eller flera av alla de bidrag som stat, kommun och landsting sprider ut, satt i beroendeställning.

Att det civila samhället brinner på sparlåga i Sverige är också det en konsekvens av individualiseringen. Tydligast visar det sig i att inget egentligt civilt motstånd byggts upp mot landets välfärdsraserande invandringspolitik. Anledningen till att Sverigedemokraterna ändå växer, är att röstningsförfarandet är individuellt och hemligt. Kollektivt och offentligt klarar medborgarna inte ens att sätta en sådan press på politikerna, att dessa seriöst redovisar kostnaderna för invandringspolitiken. Politiker tillåts fabulera fritt om invandringens lönsamhet. Exempelvis blir Erik Ullenhag, i rollen som floskelproducent, på nätet jämförd med Bagdad Bob utan att det verkar inte utgöra något hinder för hans politiska karriär. Och 1990-talets regerande socialdemokrater är stolta över att de, under sin tid vid makten, på hemliga vägar kunde sprätta iväg miljarder av svenska skattemedel som stöd till ANC i Sydafrika.

Svenska biståndsmedel slussades via bulvaner och hemliga vägar till oppositionen i Sydafrika. Per Wästberg tillbringade under 20 år mycket tid i London, varifrån en stor del av den topphemliga verksamheten organiserades.
– Jag var själv involverad i att smuggla in tiotals miljoner kronor som hjälp till politiska fångar och deras familjer och till advokater som kunde försvara dem, säger Per Wästberg.
Förutom att smuggla in pengar användes olika legitima projekt i Sydafrika som täckmantel. Ett konstgalleri kunde få pengar som sedan slussades vidare till människor i motståndsrörelsen.
Hur mycket svenska pengar som totalt kanaliserades till Sydafrika är inte helt klarlagt. En siffra som nämnts är 2,5 miljarder kronor bara i statliga medel. Utöver det samlade kyrkor, fackförbund och andra ideella krafter in stora summor.
–  Vi hade hela tiden bulvaner, exempelvis välvilliga radikala överklassmänniskor. Vi hade också fonder i schweiziska banker under falska namn som ”Freedom from hunger” och ”Freedom from hardship”, som inte var förbjudna i Sydafrika, säger Per Wästberg.

Om vi jämför med Österrike – som jag får en del rapporter från av filosofen Bertil Rolf – så har det rikspolitiska skiktet där inte alls samma muskler. Mot dem står dels förbundsstaterna, dels kommunerna. Ingen av dem vill ta emot migranter och de har reell makt att ställa till trassel för rikspolitiken. Österrike är ett turistland och turismen förstörs av migranter, menar man. Det var till på förhösten nästan omöjligt att placera ut migranter, bland annat därför att förbundsländerna vägrade att ställa transporter till förfogande. Det finns tvåtusen kommuner i Österrike, alla med en egen borgmästare som är lojal med befolkningen. De hotade att blockera Autobahn. Motståndet mot centralmakten har också andra naturliga kristallisationspunkter: läkare, ingenjörer och ekonomer har tyglar på politikerna, det är nästan som svenskt 60-tal. Polisförbundet står upp för sin kår och kritiserar handlingsförlamningen på den politiska nivån. Mycket av det som sägs offentligt i Österrike har inte någon motsvarighet i svensk politik och förvaltning. Bertil Rolf:

Pressen rapporterar delvis liknande som i Sverige – positivt om migranterna (men mindre hjärtknipande). Men man visar också hur migranterna sätter sig över lag och ordning, tränger genom spärrar och skräpar ner. Det slaget av folk vill österrikarna inte ha, vilket de kan säga öppet utan repressalier från en politiskt korrekt klass. Plus att österrikarna läser tysk press om slagsmål på asylmottagningar, om ökad kriminalitet och om smittorisk.

Socialläkaren och forskaren Nils Bejerot (död 1988) har i en videofilm, som finns på nätet, beskrivit hur det gick till när Sverige förvandlades från att vara gräsrotsstyrt till toppstyrt – när politiken blev ett yrke.

1952 hade vi i det här landet 2.775 kommuner. Många var mycket små. Den minsta var Danmarks kommun utanför Uppsala, som hade 271 invånare. Det är inte mycket att bygga social service på. Nu var det nödvändigt kan man säga med en kommunreform av något slag och det som gjorde det absolut ofrånkomligt, det var ju skolreformen. Man skulle bygga högstadier och man måste ha större enheter. I dag hade vi kunnat säga att vi kunnat göra kommundelsblock, vi hade inte alls behövt slå ihop kommunerna, men det var ingen som tänkte på det och man började knåda ihop dom här. 1952 så förvandlades Gotland från 93 till 14 kommuner. Det ledde till en fantastisk ökning i service. Man fick ett bättre skolsystem, man fick en rejäl socialvård och allting blev bättre och folk var glada och nöjda. Folk trodde nog i allmänhet att det var kommunreformen som var så socialt vällyckad men i själva verket var det den ekonomiska situationen som var basen till den här framgången. Produktiviteten steg med en åtta – tio procent per år. Det var det som var grunden. Men det förstod man inte riktigt och så tyckte då politikerna att den här kommunreformen hade varit så framgångsrik så den kunde man ju göra några varv till. Nu hade man fått en kommunal byråkrati och varje byråkrati tenderar att expandera. Så i snabb följd gjorde man ytterligare tre kommunreformer. 1974 hade hela Sverige förvandlats till 279 kommuner. Man hade alltså rationaliserat bort nittio procent av landets kommuner. Men inte nog med det. I de kvarvarande kommunerna så har man slagit ihop socialnämnder, barnavårdsnämnder och nykterhetsnämnder, vilket innebär att man i praktiken i demokratins namn hade rationaliserat bort 95 procent av våra förtroendevalda politiker i det här landet, de som utgjorde hela rekryteringsbasen för våra politiker.

Politikerna blev proffs och ungdomsförbundens drivbänkar avlöste livets hårda skola. Politikens rotsystem övergick från att vara erfarenhetsbaserat till att bli ideologibaserat. Tage Erlanders, Gunnar Strängs, Gösta Bohmans och Torbjörn Fälldins era var över. Torbjörn Fälldin är i sammanhanget särskilt intressant, eftersom han ofta vann duellerna med den visionäre och mer överklassigt munvige Olof Palme. Även om arbetare föredrog vänsterpolitik, så begrep de sig bättre på Fälldin än Palme. Han refererade varken till världseländet eller framtidens Sverige, utan till den landsbygdsvardag, som många svenskar kände igen och kunde identifiera sig med.

Fälldin var som nationell ledare djupare förankrad i svensk vardag och kultur än någon annan i hans samtid. Han är den ende statsminister sedan 1932 som inte var yrkespolitiker från unga år. Han var verksam som lantbrukare. Även som statsminister åkte han över helgerna hem till gården i Ångermanland, för att delta i skötseln av fåren, för att sätta eller plocka upp potatis eller för att delta i skogshuggarlaget som pulsade fram i djup snö. Detta var så unikt att medier från hela världen, inklusive Kina, gjorde reportage om bonden som regerade Sverige.

Fortsättning följer

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.