I den politiska debatten, i synnerhet på nätet, sägs det emellanåt lite föraktfullt om Stefan Löfven, att han ju bara är en enkel svetsare och att man därför inte kan förvänta sig att han ska klara av kvalificerade politiska beslut. Jag är införstådd med att tankeverksamhet inte är Stefan Löfvens starkaste gren, men med avseende på utbildning är han ett politiskt fullblod – Stefan Löfven har formats av SSU, socialdemokratiska partiet och sina många år i facket. Han kanske inte förstår den svenska verkligheten bättre än andra, men han är en politiker som är lojal med sitt parti och dess ideologi. Det har gjort honom till statsminister.
När exempelvis Stefan Löfven gång på gång upprepar det sanslöst idiotiska ”det är viktigt att inte skilja mellan vi och dem”, så har det ingenting med sanning att göra utan är en lojalitetsdemonstration. Likaså när han inte tycker det är oproblematiskt att kalla unga vuxna, som kanske rentav fyllt trettio, för barn. Skit samma med sanningen, här handlar det om partilojalitet. Den politiker som tar sitt förnuft till fånga och backar blir en svikare, och får därmed partikamraterna på sig. Däremot, den politiker som ljuger och döljer sanningar för väljarna är ingen svikare, inte förrän han eller hon blir ställd mot väggen. Och kanske inte ens då. Det är tillåtet att slira på sanningen, så länge man är ideologiskt korrekt. Däremot, den som sätter väljarna och landets framtid före partiet och dess ideologi är illojal och kan lika gärna stoppa sin partibok i dokumentförstöraren och slå en pling till närmaste arbetsförmedling.
De avgörande skillnaderna mellan verklighetsdrivna och ideologidrivna politiker är flera, men den viktigaste är nog inställningen till demokrati. Inte när det gäller den offentliga retoriken, där de ideologidrivna är skickligast i att presentera sig som demokratins bejakare och försvarare, utan det handlar om praktiken. Den politiker som ser till verkligheten anser sig i första hand representera sina väljare, medan ideologidrivna proffspolitiker i första hand identifierar sig med sitt parti och sina partikamrater.
För den ideologidrivne är inte bara det egna partiet viktigare än väljarna, utan också andra politiska högdjur runt om i världen, FN och EU-byråkratin. Se exempelvis all den energi och de skattemedel som svensk socialdemokrati satsar för att Sverige ska beviljas en plats i FNs säkerhetsråd. Säkerhetsrådet har fem permanenta och tio tillfälliga medlemmar. Sverige har vid tre tillfällen tidigare erövrat ett tillfälligt medlemskap: 1957-58, 1975-76 och 1997-98. När Australien hösten 2012 drev sin kampanj för att bli invalt, kostade det landet inte bara 400 miljoner kr utan också tredubblat bistånd till Afrika, för att säkra afrikanska röster.
Hur mycket den nuvarande svenska kampanjen totalt kostar är okänt, men att sända den svenska truppen på 250 man till FN-konvojen i Mali beräknas under två år kosta drygt 700 miljoner kronor. Därmed är det inte alls säkert Sverige når målet. Det våra egna politiker ser som en chans att påverka, uppfattas inom FN som besserwissrigt, som att vi är lite för angelägna om att fostra världen. Den humanitära stormaktsambitionen ligger oss i fatet.
För många ivriga UD-medarbetare för en närvaro i Säkerhetsrådet också med sig löftet om några av livets största ögonblick och förekomma bland spelarna med allra högst svansföring, som franska och brittiska diplomater. Det är som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen – härligt, men ytterst oklart om det verkligen innebär att man blir en världsstjärna.
Folkomröstningar är demokratins viktigaste instrument. Av detta följer att ett land som Schweiz med sina återkommande folkomröstningar inte bara är mer demokratiskt än Sverige utan också kritiseras av svenska politiker. De gillar inte folkomröstningar, inte i Schweiz och heller inte på hemmaplan. I Sverige är det inte ens säkert att politikerna följer folkviljan, som den visar sig i en folkomröstning. När svenska folket 1955 röstade nej till högertrafik så fick vi det ändå. 1980 röstade svenska folket om kärnkraft. Riksdagen tog beslutet att avveckla reaktorerna till år 2010, trots att det inte fanns med i något av alternativen. Fem år efter år 2010 har vi fortfarande kvar kärnkraften. Och när det gäller Sveriges stora ödesfråga, invandringspolitiken, så har svenska folket som bekant aldrig fått rösta.
En gemensam och allt överskuggande fråga, som förenar diktatorer och demokratiskt valda ledare, är hur man behåller makten. Diktatorer löper risken att störtas, vanligen via palatsrevolutioner eller av oppositionella grupper som tar till våld. För demokratiskt valda ledare är folkomröstningar det allra farligaste, dels naturligtvis därför att de riskerar att förlora jobbet, men också därför att det är mycket svårt att manipulera folkviljan. För länder och ledare som följer de demokratiska spelreglerna, så är det viktigaste antagligen inte att folket kan rösta fram ”rätt” ledare. Också valda ledare deformeras av makten. Det som är viktigast är att ett land kan bli av med förbrukade ledare. Utsparken är den demokratiska kronans finaste juvel.
Återvalsproblemet ställs på sin spets med politiker som lyssnar mer till det egna partiet och dess ideologiska ambitioner än till folkviljan. En av demokratins grundbultar har därmed avlägsnats. Detta har hänt i Sverige. Svenska politiker har i praktiken svårt att förstå vad demokrati är. Det är till och med rättvisande att påstå att de ogillar demokrati, eftersom inte bara deras maktinnehav utan också deras ideologiska övertygelse sätts i fråga.
De politiker som i dag har makten i Sverige har också svårt att förstå att politiken inte medger några tomrum. Den bristande folkliga förankringen öppnar dörren för partier som har bättre koll på folkviljan. Det är något som inte bara gäller för Sverige utan över hela Europa, med Ungern som det tydligaste undantaget. Där lyssnar premiärministern till folkviljan. I övriga Europa växer sig så kallade populistiska (läs: mer demokratiska) partier snabbt stora, trots att etablerade politiker såväl till höger som till vänster öser sitt förakt över dem. Trots att statslojala medier konsekvent beskriver dem som högerextrema, främlingsfientliga och nationalistiska, med en nazistisk design.
Med ideologistyrningen öppnas dörren för det överhetliga folkförakt, som tagit fart i dagens Sverige. Såväl politiker som journalister ser ner på det svenska folket, som inte riktigt klarar att leva upp till sina ledares godhetsnivåer. Minns Brechts härligt sarkastiska uttalande, efter arbetarupploppen i Östberlin i juni 1953: ”Har folket fel får man upplösa folket och välja ett nytt”.
Det är just det som händer i Sverige! Då tänker jag inte på den massinvandring som, om den fortsätter, inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att förvandla svenskarna till en diasporisk minoritet, utan på den folkfostran som bedrivs. I många andra länder löser makthavarna frågan genom att på olika sätt manipulera sina folkomröstningar, så att de kan sitta kvar. Men så gör man inte i Sverige. Här manipulerar man inte valsystemet utan väljarna, så att de tillägnar sig samma åsikter och värderingar som sina ledare.
Det senare är förklaringen till den massiva propagandan från i synnerhet statliga media som Sveriges radio och SVT. Det förklarar också den vardagliga på-jobbet-hjärntvätt som består av värdegrundsarbete och normkritik. Med utgångspunkten att en politikers viktigaste uppgift är att företräda och helst förverkliga sina väljares önskemål blir alltså den politiska praktiken omvänd i Sverige. I dessa tider av asylinvasion är det extra tydligt. Väljarna fostras i samtliga statsmaktslydiga media, för att bättre klara att leva upp till sina ledares ambitioner. Också på kommunnivå gör man så gott man kan. För att inte tala om hur man tar ut svängarna i ungdomsförbunden:
Tända ljus och hundratals människor som skanderade ”flyktingar – välkomna”. De politiska ungdomsförbunden ordnade en manifestation på Stora torget i går – med ett tydligt budskap: öppna Europas gränser.
SSU tog initiativ till manifestationen i centrala Karlstad och fick sällskap som arrangör av ungdomsförbunden till alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna. Flera civila organisationer, som Svenska kyrkan, Röda korset och Karlstad mot rasism, deltog också.
Det är inte bara folket som är makthavarna till besvär. Det gäller också för riksdagen, folkviljans verkställande organ. Advokaten Hans Kindstrand berättar på Bloggen Det goda samhället att alla svenska riksdagspartier kräver en så kallad Kandidatförsäkran från politiker som vill bli riksdagsmän. I synnerhet för de tre största partierna, Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna, är texten hårt styrande. Ett genomgående krav är att kandidaten avsäger sig sin personliga integritet. Det betyder att all offentlig makt i Sverige inte längre utgår från folket utan från partikanslierna.
Riksdagens ledamöter är inte ”folkets främsta företrädare” utan har reducerats till partikansliernas supplikanter, med den primära uppgiften att vinna ”maximalt inflytande för partiet”. En kandidat som inte fullgör den uppgiften väntar avsked på grått papper. Det parti som vill ändra i grundlagen behöver uppenbarligen inte ändra i lagtexten. Man kan sätta regelverket ur spel genom en enkelt utformad blankett.
För den som ska göra karriär inom partiet är det viktigare än allt annat att vara lojal mot partiet. Eftersom det är ideologin som är vägledande, så kan inte en politisk ledare gå emot denna – i synnerhet inte i sin klättring mot toppen – därför att då blir han eller hon utsorterad som ideologiskt ofullständigt skolad och opålitlig. Som det heter i en lysande och spridd kommentar från bloggaren Mencius Moldbug (läs den gärna flera gånger, så att den går in):
In many ways nonsense is a more effective organizing tool than the truth. Anyone can believe in the truth. To believe in nonsense is an unforgeable demonstration of loyalty. It serves as a political uniform. And if you have a uniform, you have an army.
Detta insiktsfulla citat hittar jag I en text skriven av Joakim Andersen, en ung svensk akademiker med marxistisk bakgrund: Politisk korrekthet som ideologisk statusmarkör. Joakim Andersen ställer frågan:
Hur kommer det sig att tillsynes intelligenta människor inte kan dra slutsatser baserat på vad som händer runt dem, hur kan tillsynes intelligenta människor förstöra sina egna barns framtid?
Hans eget svar är att svensk medelklass är osäker och består av nyligen urbaniserade uppkomlingar. Eftersom de inte har någon kulturell bildning som ger självförtroende, är det viktigt med statusmarkörer. Politisk korrekthet blir därvid den viktigaste status- och identitetsmarkören. Sin identitet förvärvar man i första hand genom att visa vad man inte är, eller inte vill vara. Att det går till så är en grundläggande och viktig insikt inom socialpsykologin. Det betyder att den som inte röstar på Sverigedemokraterna och mobbar dem offentligt, därigenom visar sig klara ett av medelklassens viktigaste kriterier för tillhörighet. Det blir viktigare att ta avstånd från Sverigedemokraternas politik, liksom att ta avstånd från andra så kallade populistiska partier, än att relatera till verkligheten. När vuxna intelligenta människor visar sig resonera som små barn, så beror det på att de inte vill förlora statuspoäng.
Tyvärr är detta en relation till verkligheten och väljarna som bara fungerar på kort sikt. Verkligheten hinner förr eller senare ikapp. För Sveriges del betyder det att Sverigedemokraterna med stor trolighet kommer att bli största parti i nästa val, om inte moderater eller socialdemokrater inte bara lyckas göra en politisk u-sväng utan också få väljarna med sig – i sanning ingen lätt uppgift. Men även om så sker väntar en framtid med stora konflikter, såväl mellan politiker som mellan det mångkulturella Sveriges alla diasporiska grupperingar.
Går det alls att återställa förtroendet mellan makthavarna och folket? Och går det att skapa ett väl fungerande samhälle med alla dessa nya invånare, som varken har relevanta utbildningar, demokratisk träning eller någon större lust att förvalta det svenska välfärdssamhället?
Det tror inte jag.
Karl-Olov Arnstberg
Utskriftsvänlig versionAlla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 