Spiralbrytning – strategiförslag

turbulens
Med sin öppet samhällsdestruktiva agendajournalistik skriver morgontidningen Dagens Nyheter i dag under rubriken ”Regeringen tillsätter utredning efter DN:s artiklar om flyktingkrisen”:

Nu ska regeringen under våren tillsätta en oberoende utredning av hur myndigheterna agerade under flyktingkrisen. DN:s granskning visar att beredskapen var dålig för att ta emot de över 100.000 som sökte asyl under hösten.

Det är en på flera sätt intressant ingress. För det första kan man konstatera att det är en lögn. Den invasion som medierna envisas med att felaktigt kalla för ”flyktingkris” är inte på något sätt överstånden. Kanske betyder valet av tempusform bara att DN i fortsättningen tänker skära ner på nyhetsbevakningen? Detta är emellertid ingenting som i sig självt är värt en bloggkommentar.

Malligt biter DN huvudet av skam och skriver att regeringen ska utreda ”flyktingkrisen”, efter att DN slagit larm. Som om ingen i Sverige kan förstå någonting förrän DN rapporterat. Så fungerar inte bara DN utan svenska media överlag. De ändrar kurs, men talar inte om att det sker på grund av att de har haft fel. Inga ursäkter men skryt: DN först som vanligt! Inga rehabiliteringar av de dissidenter som de antingen tigit ihjäl, hindrat från att delta i den offentliga debatten, skändat och mobbat. Vi vet ju hur det sedan många år ligger till med DN. Deras journalister har som ett av sina viktigaste uppdrag att vakta att medias PK-mur inte faller.

Men den faller. Allt fler journalister runt om i Sverige vägrar att ställa upp för tjänstgöring och skriver fritt. Nåja, det kanske var att ta i, men friare. Också: Allt fler svenskar inser att det enda politiska parti som man kan lita på, när det svenska sönderfallet inte längre går att dölja, är Sverigedemokraterna. Bland svenska män (ja, det finns sådana som inte tuktats av statsfeminismen) blev Sverigedemokraterna, enligt Yougovs mätning i september, största parti med över 36 procent.

En bloggläsare berättar att hon i sitt jobb besöker många små arbetsplatser. Efter att det som har med jobbet att göra är avklarat, glider samtalet vanligen lite försiktigt över på invandring, EU-migranter, flyktingförläggningar och sådant. Åsikterna är samstämmiga men man är ändå lågmäld och börjar gärna med att tala om att man inte är sverigedemokrat eller kanske att man inte är rasist. Sedan visar sig oron inför Sveriges framtid. Vi har fått ett ”viskande folk”, säger hon. Begreppet ”viskande folk” myntades av författaren och historikern Orlando Figes i sin bok ”De som viskade”, som beskrev det mentala tillståndet i det skräckslagna Sovjetunionen under stalinterrorn.

Media följer efter. De vill inte, med de måste, om de inte totalt ska förlora läsarnas förtroende. Förmodligen får journalisterna skrämselhicka av den här typen av kommentarer, som det finns allt flera av på nätet:

Men är det någon i Sverige som bryr sig om vad Aftonbladet skriver? Eller Expressen eller DN? (SVT förtjänar en egen nekrolog). Deras tid är ute och deras förtroende förbrukat för all framtid. Sedan flera år inhämtar jag vitala nyheter från utländsk media men framför allt bloggar, varav denna är en. Jag skulle idag inte öppna en svensk rikstidning annat än under hot om grovt våld!

PK-muren håller på att falla. Masspsykosen släpper. Tabun kan petas på. Tystnadsspiralen får allt svårare att spirala. Det blir möjligt för allt fler i Sverige att öppet diskutera det självförvållade svåra läge som Sveriges befinner sig i.

I en tidigare text på bloggen ställde jag följande frågor.

Hur väcker man dem som inte ens vet att de sover?
Vad säger man?
Hur säger man det?
Vid vilka tillfällen har man en chans att nå fram?

Jag har fått ett tiotal svar. Dessutom har jag själv funderat vidare på hur frågorna kan besvaras. Vi kan börja med några bloggläsare, som också insett att verkligheten skrämmer allt fler. Det gör anslaget mycket viktigt. En bloggläsare anser att följande inledningsfras är en bra öppning för ett seriöst meningsutbyte:

Varför vill du lämna över ett sämre Sverige till dina barn och nästa generation?

Kanske kan det också fungera med ett utpekande av godhetens absurditet, som en bloggläsare lite i förbigående gör, i en generalattack på postmodernismen:

Det är fantastiskt att en LO-general utsätter sitt arbetarkollektiv för denna mördande konkurrens från invandrare, och kommande skattehöjningar, kommande lönedumpning, havererad bas-välfärd. Likaså att svenskarna röstat fram en ideologi som sätter svenskarnas sist, som anklagar dom för rasism, sexism etc, som går ut på att ge bort svenskarnas skattepengar till vilt främmande människor, som förtalar den normala familjen och den naturliga sexualiteten. Så tiotusenkronorsfrågan blir: vad är det för fenomen som gör att folket röstar på folkföraktande politiker? Det måste ha något med skuld och dåligt samvete att göra.

Möjligen går det att tvinga fram ett förnuftsperspektiv på det sätt som följande bloggläsare föreslår:

En i mitt tycke framgångsrik väg när invandringsfrågan har kommit på tal har varit genom att säga: ”Ska jag säga vad jag tycker eller vad man måste tycka i frågan?” Den ingången har fungerat avväpnande och har ställt övriga ”mot väggen” och tvingat dem att antingen skamset hålla käft eller verkligen säga vad de anser.

En bloggläsare som ser det som en argumentation där det inte är motståndaren som ska övertygas utan en publik:

1. Var saklig och artig, undvik nedsättande epitet och andra pejorativ – låt motparten bli arg och göra bort sig, det är ju publiken som skall vinnas.

2. Var påläst på relevanta data – en modern mobil kan med fördel användas som länksamling till databaser. Vill man så kan man skapa ett dokument med referenser innehållande sidhänvisningar, och erbjuda sig att e-posta detta till diskussionspartnern.

3. Rekommendera utländska media och välformulerade bloggar (dock inte ens egen, om man har någon). Westerholms Ledarsidorna exempelvis.

4. Eftersom en debatt om invandringspolitiken kan spreta betänkligt, där allt från korståg till kollektivtrafik tas upp, gäller det att behålla initiativet via frågeställningar syftande till att framtvinga ställningstaganden hos motparten. Detta bör också organiseras retoriskt för att skapa logik-fällor.

En annan av bloggläsarna skriver om hur han skulle vilja förklara för sin familj:

Kära svägerska, kära familj, låt mig redogöra för hur jag hamnat i min åsiktsfålla, så att ni kan få en inblick i hur ett vanligt får blir svart i vår blågula hage. Jag tänker svara i form av filosofins tes, antites, syntes.
Först ställer man upp ett påstående, detta påstående kallas för en tes. Denna tes skall sedan försvaras med så många sakliga argument som möjligt. Därefter prövas samma tes hållbarhet genom att man ställer upp en antites, som för fram ett helt annat perspektiv, belyser en helt annan synvinkel och även detta påstående skall sedan utrustas med så många och starka och sakliga argument som möjligt. Principen är enkel: Allt skall upp på bordet!
Därefter krävs det blott sunt förnuft, ett logiskt tänkande, en ärlig utvärdering samt ett rimligt konsekvenstänkande och simsalabim har vi en mer eller mindre given konklusion att draga. Denna slutsats kallar vi syntesen.
Nå, jag läser ständigt MSM (main-stream-media) och utsätts dagligen för etermediernas ensidiga rapportering. Tesen blir: Omsorgsinvandring är gott.
Numera läser jag även de fria oberoende dissident-medierna på nätet såväl som samizdat-litteraturen. Antitesen: Omsorgsinvandring kostar mer än den smakar för majoriteten/värdfolket.
Min syntes känner ni, är ni redo att ärligt nå fram till er syntes?

Målet är att få en publik, alternativt den egna familjen, att se att godheten är ett nollsummespel. Det som är förbättringar för en befolkningskategori resulterar i försämringar för en annan, det vill säga svenskarna.

Den kategori som jag tror är svårast att nå – och där är kvinnor mer drabbade än män – är den där godheten och viljan att hjälpa ”flyktingar” är en av grundbultarna i den egna identiteten. En dissident som jag har kontakt med beskriver i ett långt mail hur kvinnorna i hans närhet blir starkt provocerade av honom. De vet var han står och han kan nätt och jämt öppna munnen innan de reagerar.

Männen i min närmaste omgivning kan jag som regel prata med, även om de som fortfarande är marxister tycks vara hopplöst förlorade. Inte för att de håller med mig om allt, men de är resonabla och förmår att diskutera i sak. Kvinnorna är däremot alltför ofta oresonliga och blir emellanåt hysteriska, rent fientliga och ställer personliga ultimatum. De till och med vänder sig emot det man aldrig sagt, som om man sagt det. Och än värre, även vägrar att ta emot fakta.
Det är några ytterligare saker som jag noterar. Det första är att kvinnor i betydligt större utsträckning än män framstår som offer för en självbild av godhet. Jag tvekar att skriva det, men det framstår som religiös fanatism. Lite mildare uttryck kan vi kalla det för ”snällism”. Problemet med männen är snarare varför de inte gör någonting med sina kvinnor? Har hetsen mot ”vita medelålders män” gjort dem till tofflor i äktenskapen, utan samhälleligt ansvar?

För att jämföra med ett helt annat och mansdominerat intresse, har jag en kompis som inte bara är fotbollstokig utan också mycket starkt identifierar sig med Hammarby. Han går på deras matcher, har både halsduk och mössa i deras färger och när det går riktigt bra för hans lag, firar han det på något sätt och skickar iväg ett antal laghyllningsmail till utvalda personer. Jag ironiserar vänligt över hans bindning till Bajen, fotbollsresistent som jag är, men det biter inte alls. Han är en saktmodig kille, så han går inte i svaromål. Ändå, jag ser att han inte tycker att man ska skämta om så här viktiga saker. Hur kan jag få honom att heja på Djurgården istället? Eller kanske AIK?

Det mest näraliggande svaret är att det är omöjligt. Det spelar ingen roll vad jag tar till för argument. Det är Bajen som gäller, punkt slut! Det är för övrigt också en bloggläsares svar till mig:

Jag läste just det du har skrivit: ”Hur väcker man dem som inte ens vet att de sover?”
Bra fråga – och mitt svar blir att det är näst intill omöjligt

Ja, så är det väl. Att få min kompis att byta klubb är näst intill omöjligt. Men, han älskar ju inte bara Bajen utan också fotboll. Låt oss säga att han var ung – det är han inte – och att jag var den som bestämde i Djurgårdens fotbollsklubb. Med denna utgångspunkt, om jag skulle erbjuda honom ett jobb som tränare för Djurgården, skulle han då nappa? Svaret är inte bara ja utan JA!!! Då skulle han kunna lämna sitt bussförarjobb och på heltid syssla med det han älskar mest i världen, det vill säga fotboll. Men inte nog med det, han skulle också vara tvungen att byta ut sin kärleksrelation mot ett professionellt synsätt. Visst skulle han kunna fortsätta med att ha Bajen närmast hjärtat, men det skulle bli mindre viktigt, i jämförelse med den tränarkompetens, som han måste bygga upp. Därmed skulle också en väg till mig öppnas. Han och jag skulle kunna prata fotboll utifrån hans kunskaper. Rent allmänt är det intressant med människor som kan någonting, medan deras kärleksobjekt är privat och ibland obegriplig egendom, om jag inte har samma kärleksobjekt förstås.

Den som dels vill befinna sig tillsammans med majoriteten på den rätta sidan av det moraliska staketet, dels praktiserar sin godhet genom att på olika sätt engagera sig för ”flyktingar”, går inte att locka över till min sida, i varje fall inte direkt. Det skulle nämligen betyda att byta förhållningssätt, inte från känslomässigt till professionellt utan från god till ond. Den goda sidan har tolkningsföreträdet och där påstås att sådana personer som jag är onda. Ska jag lyckas med mitt projekt måste jag därför skapa en situation där godhetspersonen är mottaglig för rationella argument. Men hur gör man det när de som man vill tala med vägrar att resonera sakligt, inte vill lyssna till de rationella argumenten?

Flera bloggläsare har tagit sig an detta problem och menar att det gäller att spela på godhetens planhalva:

Majoriteten argumenterar känslomässigt, i syfte att markera sin sociala tillhörighet. Därför måste man kritisera från till synes samma position. Man kan till exempel säga ”Det är horribelt att man inte ålderstestar! Tänk på alla de barn som blir utan hjälp för att hänsynslösa lycksökare nu kan smita in ohindrat! Det är rent rasistiskt att låta bli att kontrollera ålder!” Här kan man sedan fylla på med jämförande kostnadsexempel, och också framhålla de tämligen säkra metoder för åldersbestämning som finns.

Eftersom SD är paria i samhället, inte minst därför att de för fram en ideologi som hotar makten, kan man inte utgå från att ta på sig en SD-hatt. Folk är då upptränade till att gå till attack och inte lyssna på vad man säger. En smartare ideologi är att ta på sig en kanske lite missfärgad PK-hatt men att vara bekymrad över något utvalt: kostnaderna, brottsligheten, ISIS. Tar man ett problem i taget så är min erfarenhet att folk delar oron. Med rätt hatt kan man föra fram den information som media inte ger och utså tvivlets gift i motståndarens själ. Det gäller särskilt i den intellektuella världen, därför att där kan man få sin meningsmotståndare att framstå som dum, genom de nonsenssvar som han eller hon levererar. Med fördel kan man ta upp saken vid fikabordet och låtsas som att man inte förstår PK-korridoren. Diskussioner med bara en i taget ges lätt en aura av mörkrets krafter och subversiv verksamhet.

För att knyta samman med fotbollsresonemanget. Det handlar om att bygga upp sin argumentation i två steg. Först gäller det att få sina meningsmotståndare att lyssna, vilket betyder att de mentalt är beredda att argumentera utifrån sitt förnuft istället för utifrån sina känslor. Det andra steget är inte att sätta in en allmän bredsida utan diskutera något som man tror att man kan få gehör för. Lyckas man med det, då har man med sitt artilleri ytterligare försvagat PK-muren.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.