Söders hjältar

hjaltar
Innan du läser den här texten föreslår jag att du går in på Youtube och ser Söders hjältar, de tio videosnuttar, som humorgruppen Svenska Narrativ producerat och lagt ut där. Sketcherna är korta, så det tar inte mer än drygt tjugo minuter att se dem alla. Har du ont om tid föreslår jag att du ser avsnitt sex, som jag tyckte var roligast – vilket inte betyder att något av de andra avsnitten är dåliga. Alla hittills gjorda avsnitt spinner på samma tema, men det är ingen följetong utan de kan ses självständigt. Mest rättvisande är det kanske att kalla dem för scener ur en ung (nåja) och ideologiskt mycket renlärig mans liv. Räkna med att det kommer fler.

Pelle Karlsson, som ibland förkortar sitt namn till PK, bor i en liten bostadsrätt på Bastugatan på Södermalm i Stockholm. Som sällskap har han två undulater i bur, den ena är Gudrun, som har fått sitt namn efter gissa vem. Den andra heter Henrik och är döpt efter Pelles andra idol, Henrik Arnstad. Förmodligen är såväl bostad som undulater inköpta till Pelle av mamma Karin. Han ringer ofta till henne. Deras relation utspelar sig i telefonen, där han ömsom gör sig liten och gullig – Karins lille Pelle – ömsom blir väldigt upprörd, skäller på henne och slänger på luren. Man förstår att hon är irriterad över att bli tilltalad med förnamn, men kan inte göra så mycket åt det.

Mamma, det är bara ett sätt att utöva makt på, jag tar ingen skit från nån. Det vet du.
Jag är aktivist, jag är ingen Svenne Banan. Jag har aldrig tolererat orättvisor
och tänker inte börja med det nu.

Även om det i två avsnitt dyker upp andra personer – en är den underbart trovärdiga migrationsverksbyråkraten Veronica Palmsvärd – så står Pelle helt i fokus. Han snackar med någon i telefon och vanligtvis slutar det med att han skriker att den han pratar med är brun, nazist och heter Hitler. Pelle skriver också upprörda mail på sin dator och säger samtidigt högt vad han skriver, som ett barn som nyss lärt sig läsa. När han är klar är han mycket nöjd med sig själv. Sådärja, nu har han sagt det som var nödvändigt!

Pelle är antirasist, vänsteraktivist och vegan, barnbarn till 68-generationen. Rasister, sionistfascister (judar) och sverigedemokrater förpestar hans liv. Även om han förmodligen inte är särskilt klar över det, så är han en äkta postmodernist – verkligheten är relativ och han bestämmer själv hur hans verklighet är beskaffad. Den ena versionen är lika mycket värd som den andra.

Pelle gör sin insats för samhället genom att gå en kurs i ”menskonst” på Konstfack. När han smetat lingonsylt i ansiktet (lingonvecka) men inte riktigt tycker det blev bra, så ringer han till Karin och vill ha mensblod av henne. Hon talar om för honom att det inte går, därför att hon passerat klimakteriet. Pelle kräver att hon ska fixa det med hans syster. Med henne vill han inte tala, på grund av den man hon gift sig med. Som vanligt slutar samtalet illa. Pelle skäller ut sin mamma och slänger på luren.

Ständigt är Pelle upprörd över de motgångar och orättvisor som livet bjuder. Han klarar inte att betala sin bostadsrättsavgift, vilket han tycker att Karin har skyldighet att hjälpa honom med. Karin vill emellertid inte, inte förrän lille Pelle har skaffat sig ett jobb och en flickvän. Det leder till krav från bostadsrättsföreningen och så småningom också från kronofogden.

Den humor vi möter i Söders hjältar ligger långt ifrån de rättrådiga ståuppare och punchline-leverantörer som dominerar svensk humor. Här finns inga markeringar om att det bara är skådespeleri, inget moraliserande, ingen pekpinnar. Söders hjältar fungerar som en skrattspegel, som visar upp en samtida ung verklighet, mycket lätt att orientera sig i. Jag har två vänner vars döttrar med pojkvänner har ungefär samma inställning till livet. De är veganer eller vegetarianer, närmast religiösa antirasister och mycket rättviseorienterade. Det där med försörjningen fungerar väl lite bättre för dem än för Pelle, men nog behöver de emellanåt sina föräldrars ekonomiska support. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur de klarar att se ”Söders hjältar”. Om de kan skratta lika förtjust och befriat som jag, eller om de blir provocerade. Jag lär inte få veta. Nyfiken är jag hur som helst.

Det räcker emellertid inte med att klassa Söders hjältar som samtidssatir. Den politiska udden finns där, i den meningen att de lyfter fram ett ideal som såväl media som vänsterpolitiker blåser under, ja rentav skapar. Jag minns nu inte vad Pelle röstar på, om det är FI, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, men det spelar inte så stor roll. Det är i det lägret han hör hemma. Borgarna är fiender och sverigedemokraterna tycker han så illa om att han inte ens kan använda ett minneskort som det står SD på, därför att han uppfattar det som politisk propaganda. Sammafattningsvis kan man säga att Söders hjältar driver med politisk korrekthet. Hittills har de mest cirklat kring rasism och invandringspolitiska begrepp som ”ensamkommande flyktingbarn”, men vi kan nog vänta oss att de också angriper den politiska korrekhetens två andra grundbultar: feminismen och miljöengagemanget.

Det är viktigt att inse att humorgruppens medlemmar därmed inte blir reaktionära eller högerextrema. Jag är övertygad om att medlemmarna ogillar rasism, att de är för jämlikhet mellan män och kvinnor och att de tycker att miljömedvetenhet är viktigt. Det är inte där skon klämmer. Det som de sätter fingret på, och där det ömmar, är när den politiska korrektheten tvingar fram ett totalitärt klimat och förföljelse av dem som inte tycker värdegrundskorrekt. Pelle är inte bara en arketyp utan också en omogen och alldeles gräslig människa, det kan nog de flesta oavsett politisk tillhörighet enas om.

Svenska Narrativ är varken den första eller sista humorgruppen som visar upp svenskt liv i en skrattspegel. Svenska Ord med Hasse Alfredsson och Tage Danielson som humorankare är väl efterkrigstidens största namn. Solsidan, som nu går på sin fjärde säsong i TV4, är ytterligare ett exempel. Men det finns en fullkomligt avgörande skillnad. Svenska Narrativ är en grupp som är subversiv på riktigt. Inget kokett poserande utan här rör sig skådespelarna på minerad mark. I den meningen är Söders Hjältar absolut inget skämt.

Bland kulturarbetare råder det nog i det närmaste total uppslutning kring svensk migrationspolitik och att invandringen ska vara så fri som möjligt. Rasismen måste bekämpas på alla möjliga sätt, galainsamlingar till flyktingar köar i våra teveapparater och vi försäkras på tusen och ett sätt om det mångkulturella samhällets överlägsenhet. Bland svenska aktörer, skådespelare och konstnärer kan man inte vara något annat än vänster, i varje fall inte om man vill försörja sig på sitt yrke. Man kan driva med kapitalismen men absolut inte med antirasismen. Det är därför fullt möjligt att humorgruppen Svenska Narrativ gör sig totalt omöjliga inom den svenska skådespelar- och filmvärlden. Kanske är det redan nu kört för dem att få jobb på en svensk teaterscen.

Men det kan också vara så – jag hoppas det – att de utgör en prolog eller inledning till nästa tidsperiods humorkonst. Jag vill tro att det är så. Det borde vara så! Konstnärer ska vara fria, de ska inte vara maktens lakejer. Svenska Narrativ bjuder på fri skådespelarkonst. I dagens Sverige är det inte ofarligt.

För att avsluta på rätt sätt: framför allt är Söders hjältar roligt elak underhållning. Väldigt rolig och viktigt rolig!

Det finns nu en hemsida, där de medverkande presenteras. Samt ett manifest:

http://www.svenskanarrativ.se
http://www.swedishnarratives.com

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.