Två berättare

guilt
Jag får en del långa mail från bloggens läsare. Många av dem har högt läsvärde och det känns på något sätt slösaktigt att det bara är jag som läser dem. Nedan två stycken som kom som reaktion på samma bloggtext:


Första berättaren:

Det senaste inlägget på bloggen, Spiralbrytning – strategiförslag fick mig att reagera positivt. Några av de föreslagna strategierna har jag med växlande framgång försökt att tillämpa i mitt eget liv. Vad jag märkt är att det inte behövs särskilt mycket nuförtiden för att många som tidigare hållit tyst, nu öppnar sig och öser ut sin vrede. Som min mors kontaktperson på äldreboendet. Undersköterska, ensamstående kvinna 50+ med dotter i 25-årsåldern, som inte kan få egen lägenhet utan tvingas bo hemma hos morföräldrarna. Mycket uppdämd vrede där och säkert många tysta tankar och iakttagelser som rör sig i hennes huvud. Att en kommunalt anställd person på det sättet tar bladet från munnen och öppet säger vad hon tycker skulle ha varit i stort sett omöjligt för endast ett halvår sedan.
Men nu till min egentliga berättelse och som anknyter till frågan om varför kvinnor agerar som de gör när ämnet kommer på tal och det med en osedvanlig häftighet. Och frågan om ”varför denna känsla av skuld?” Den frågan ställde jag mig också våren 1972 då jag var med om en händelse som fick mig att börja tänka.

På den tiden arbetade jag som timanställd kontorist på Uppsala stadsbibliotek. Arbetet var dåligt betalt och det gällde att skaffa sig så många timmar som möjligt, helst helger och kvällar. Ett trevligt arbete var att fredagskvällar och under helger spela grammofonskivor för hugade lyssnare. Då satt man i det inre läsrummet med lite ”finare” böcker, det vill säga med vackra band och gärna kulturellt innehåll som konst och musik. Samtidigt som man då skulle ordna grammofonskivelyssnandet kunde man själv botanisera i hyllorna och var det lugnt, ägna sig åt en eller annan godbit. Ofta kom det trevliga studenter, både svenska och utländska, som man kunde prata med. Många lyssnare var riktiga original, som fortfarande förnöjer mitt sinne när jag tänker på dem. Jag och mina kollegor i samma ålder visste dock att placeringen i detta bakre rum inte kunde vara utan sina faror. En av flickorna med stiligt Greta Garbo-utseende jagades runt i rummet av kärlekskrank utlänning. Hon köpte till slut en falsk förlovningsring för att få vara ifred. Jag låg väl utseendemässigt också i farozonen men var tyvärr med min bakgrund som familjeflicka och sträng flickskola dåligt förberedd på att bita ifrån ordentligt.

En kväll uppenbarade sig i rummet att bastant neger, talande amerikansk men för mig nästan oförståelig engelska. Han började prata med mig, jag svarade snällt och vänligt. Atmosfären runt mannen var inte trevlig och hade jag inte varit förankrad vid min arbetsplats hade jag gått därifrån. Så småningom började han prata om att han ville bjuda ut mig, något jag absolut inte kunde tänka mig. Dels på grund av atmosfären runt honom, men också för att han var neger. En familjeflicka går inte ut med vem som helst! Till och med en italienare eller spanjor hade varit suspekt! Jag sa nej. Han blev envisare och envisare. Till slut började han köra med: It is because I am black … och så vidare, upprepandes detta i all oändlighet. Delvis var ju detta sant, men lika mycket spelade den otrevliga atmosfären en stor roll. Tyvärr visste jag inte hur jag skulle förklara en sådan sak, min engelska räckte inte till att på ett artigt men tydligt sätt avvisa honom.

Jag föll till föga och tillät honom att nästa förmiddag, innan mitt pass på stadsbiblioteket började, klockan ett att bjuda mig på Ofvandahls. Det hela blev en mycket pinsam historia. Dels förstod jag knappast hans engelska, det visade sig att det var en Bronx-dialekt, dels kunde jag överhuvudtaget inte hantera situationen. Kände mig bara generad. Han skulle följa mig tillbaka till stadsbiblioteket och jag kände mig som en fånge. Så ville han träffa mig nästa dag men jag kunde sanningsenligt säga att jag skulle ut och segla med några kamrater. Tydligen hade jag då ändå förmedlat någon sorts styrka, för sedan undvek han mig. Jag hade berättat för mina arbetskamrater om hans ovälkomna uppvaktning och de skyddade mig. Han talade med dem om mig och sa att han var ”embarrassed”. Det kunde han gärna vara, tyckte jag.

Denna historia har två slut. I slutet av sommaren kom en artikel i UNT om denne man. Det visade sig att han kommit till Sverige på falskt pass, sökte asyl, hade fru och barn i New York. Han hade fått hjälp att rymma ur det fängelse han satt i, efter att han blivit dömd för att han planerat att mörda Robert Kennedy! Min känsla att mannen var obehaglig var alltså riktig. Inte ville jag umgås med sådant folk, oavsett hudfärg!

Det andra slutet (som egentligen är en början) var att jag direkt efter besöket på Ofvandahls började fundera över varför jag inte kunnat säga ifrån. Ett studentfyllo på Norrlands nation hade jag klarat av! Varför kunde han få en sådan makt över mig bara genom orden ”because I am black”? Skuldkänslor så klart, men varför hade jag sådana? Jag hade aldrig umgåtts med negrer överhuvudtaget, var inte intresserad av Afrika eller ANC (men kände av min studentomgivning att jag borde vara det), inte heller av medborgarrättsrörelsen i USA. Tyckte allt detta bara var tröttsamt. Jag hade ingen del i slaveriet, även om jag tyckte det var fruktansvärt och naturligtvis hade berörts av Onkel Toms stuga. Min uppfostran hade naturligtvis innehållit en dos skuldkänslor. Var inplanterandet av skuldkänslor hos barn allmängiltigt? Med andra ord, om skuldkänslorna fanns, omfattade de då allt och alla, oberoende av ämne eller situation?

Fanns skuldkänslorna i hela landet Sverige, omkring mig, osynligt, och i så fall varför? Var det omgivningens vänsterengagemang(FNL) som jag alltid måste värja mig emot. Där fanns alltid en stor dos av skuld och anklagelser i deras argumentation.

Dessa frågor krävde sina svar och jag håller fortfarande på och letar efter dem! Mina egna skuldkänslor krävde sin bearbetning en efter en och ju fler jag tog itu med och synade hos mig själv desto starkare blev jag.

I mitt yrkesliv som bibliotekarie var jag omgiven av politiskt korrekta vänstermänniskor och reagerade ofta på deras syn på saker och ting. Jag reagerade på deras tankar och åsikter, deras självrättfärdighet och självgodhet. Intressant nog hade de sällan acceptans, så kallad tolerans, för vad andra tyckte och tänkte, och att man kunde dra andra slutsatser av livserfarenheter än vad de gjorde. Många var också sprungna ur gamla högborgerliga familjer och jag anade ett klassförakt riktat nedåt mot vanliga Svenssons. Samtidigt som man höjde sin romantiska bild av den proletära arbetaren till skyarna!

Jag kunde dra paralleller mellan gamla tiders klassamhälles nedlåtande syn på fattig allmoge och fattiga arbetare. Likaså kyrkans monopolställning vad gällde religion och åsiktsförtryck, särskilt på landsbygden. Fanns det någon koppling mellan högborgligheten, för länge sedan ofta sprungen ur prästfamiljer och synen på ”folket”? Och hur arbetade inte den gamla sockenstämman? För att få folk att rätta in sig i ledet använde man straff kopplade till skuld och skam. Prästen var ordförande. Har metoden fortplantat sig i senare generationer för att användas för att få folk att rätta in sig i ledet, det vill säga åsiktsförtrycket?

Andra berättaren:
Jag har läst dina senaste inlägg med stort nöje och inser att jag inte är den enda som bedriver någon sorts lågmäld revolt. Första gången jag skrev till dig var jag djupt förtvivlad och jag funderade på allvar på om jag var galen, eftersom jag inte köpte bilden om den lönsamma invandringen. Tack vare alla fantastiska, som aldrig gett upp och som riskerat både rykte och karriärer när de förmedlat en annan bild, har jag inte känt mig så ensam. Lyckligtvis har jag också en familj som i stort sett är rörande överens om att det är galenskaper som pågår. Så jag har kunnat ventilera sorgen och frustrationen, även om det varit bakom stängda dörrar. Men till slut orkade jag helt enkelt inte vara tyst längre. Alla tårar jag gråtit för att mina barns Sverige kommer vara ett sämre land än det jag själv vuxit upp i, har bytts mot en ilska.

Ett tag pratade jag och min man på allvar om att flytta till Danmark, men jag vill faktiskt inte ge upp. Inte än. Det här är mitt land och jag tänker inte tvingas härifrån. Jag varnade min man för att det fanns risk för att jag kunde göra mig själv arbetslös, men att jag inte längre stod ut. Sedan har jag delat artiklar och blogginlägg, skrivit och pratat högt om vad jag tycker. Nu har jag visserligen ett litet ”alibi” eftersom jag arbetar inom vuxenutbildningen med just invandrare, men jag har fått en del ”välmenande” meddelanden om att jag borde vara tyst. Fast det har varit betydligt många fler som viskat att de håller med, fast inte vill prata om det högt.

Trots en viss frispråkighet har jag inte tappat mer än en enda FB-vän och inte en enda bekant eller arbetskamrat har kritiserat mig öppet. Jag tror att det beror på att jag faktiskt har varit väldigt strategisk i hur jag har agerat. Egentligen känner jag mig ganska feg, för jag vill helst bara skrika ut vad jag tycker. Jag har aldrig länkat till så kallade hatsajter, utan bara till sådana som haft riktiga argument och belägg för dessa. Inte heller har jag någonsin delat eller hyllat något från Sverigedemokraterna, även om de haft både argument och belägg, eftersom det är ett rött skynke för så många. Jag har varit väldigt noga med att aldrig uttrycka mig rasistiskt, aldrig skrivit något negativt om invandrare som grupp och har någon delat ren rasistpropaganda har jag ifrågasatt källan, aldrig personen som delat. Varje inlägg jag skrivit på FB har jag läst och skrivit om flera gånger innan jag delat det, för att minimera risken för att bli ”missförstådd”.

I lunchrummet på jobbet har jag tagit upp många saker, men jag har aldrig bara vräkt ur mig utan varit lika strategisk där. Till exempel när kollegor satt och grät över bilden på pojken Aylan, så sa jag att det kändes som om det handlade om känslomässig utpressning och att det var konstigt att bilden fick så stor spridning exakt samtidigt som hundratusentals lämnade Turkiets stränder. Jag har tagit upp att det är märkligt att ett av världens rikaste länder, Saudiarabien, inte tagit emot en enda syrisk flykting och jag har kritiserat systemet som göder asylbaronerna. Precis som någon annan hade skrivit till dig, så har jag också ibland ställt frågan ”Vill du höra vad jag verkligen tycker eller en mer tillrättalagd variant”, som en antydan till att det är skillnad på saker man säger och saker man tycker.

Det är ganska mödosamt att hela tiden vara på vakt med vad man säger och hur, men det är faktiskt värt det. De senaste veckorna har vi haft väldigt frispråkiga luncher på jobbet, vilket egentligen är helt otroligt med tanke på att de flesta kollegor är lärare. Jag tar inte åt mig äran för att ha öppnat upp för de här diskussionerna eftersom vi på min arbetsplats ser en del av verkligheten som inte ”vanliga Svensson” gör, men jag har i alla fall inte bidragit till någon tystnadskultur. Jag hoppas att dessa nu frispråkigare kollegor tar med sig diskussionerna till middagsborden och julfesterna, så att fler vaknar och vågar säga ifrån.
Jag vågar inte riktigt ännu hoppas på att det håller på att vända. DNs desperata artiklar de senaste dagarna tyder dock på det och jag misstänker att vissa redaktioner och journalister nu ”städar ut” för fullt. Lyckligtvis glömmer aldrig internet. Jag har förhoppning om att kanske nästa år kunna säga vad jag verkligen tycker: Att Sverige är svenskarnas land och att jag med svensk inte menar medborgarskap, utan etnisk och kulturell identitet. Kanske kan jag till och med i framtiden, utan att känna mig som en nazist, stolt deklarera att jag är svensk.

Förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.