Identitetsbyggen

gemenskap

Ett tema jag tagit upp i flera blogginlägg är den extrema svenska individualismen. Det vanligaste ”beviset” som jag, och andra som ger sig in på det temat brukar hänvisa till, är den Word Values Survey, som visar att Sverige skiljer sig från samtliga övriga länder som deltog i undersökningen. Svenskarna är det överlägset mest individualistiska av alla folk som bedöms i undersökningen. Låt oss slippa alla band helt enkelt! Den engelske sociologen Anthony Giddens kallar detta slag av frihet för posttraditionell. Hans tyske kollega Thomas Ziehe har lanserat begreppet kulturell friställning.

Vad är det då svenskarna varit så duktiga på att befria sig ifrån? Om vi går tillbaka till före industrialismen och ståndssamhället, så fanns det fyra bindningar – primära identiteter – som vanliga människor föddes in i: sitt kön, sin släkt- och familjetillhörighet, sin etniska och slutligen sin religiösa tillhörighet. Att dessa identiteter betecknas som primära betyder att man inte väljer dem. Däremot kan man under mer eller mindre stort besvär välja bort dem, till förmån för en eller flera medvetet valda, sekundära, identiteter.

I det förindustriella Sveriges breda folklager gjordes sällan några särskilt dramatiska val. De sekundära identiteterna hakar i de primära, i det att en man vanligen ”ärvde” sin fars yrke och blev bonde, dräng, smed eller kanske hantverkare. För en kvinna var den sekundära identiteten främst att byta status från ogift till gift. Identiteten var inte särskilt ofta ett individuellt livsval och heller ingenting som folk i gemen gick och funderade över: Vem är jag? Vad ska jag bli? Däremot blev identiteten synlig vid gränsen mot andra gemenskaper. Etnologen Börje Hanssen skriver i sin doktorsavhandling Österlen om byarna på det förindustriella Österlen:

Varje by utgjorde ett i hög grad slutet socialt aktivitetsfält, liksom en myggdans om våren, och där utbildades specifika handlings- och tankemönster. Genom att den enskilde åbon ekonomiskt och med hänsyn till släktskapsförbindelser var inkapslad i sin by och bedömde omvärlden utifrån dess horisont, blevo attityderna ofta fientliga gentemot andra byar och därvid inte minst de närmast liggande. Det var utomordentligt vanligt med slagsmål, vilkas huvudsakliga orsak var att finna i den geosocialt betingade aversionen mellan folk från olika byar (Österlen 1952:85).

Till resonemanget ovan vill jag lägga begreppen grannskap och lokalitet. Grannskapet är, som vi alla vet, en plats som är lokalt definierad. Det kan vara en by, några kvarter i en stad, ett villaområde eller kanske en stadsdel, i en liten stad. Det kan inte bo hur många som helst i ett grannskap, på sin höjd några tusen personer. Engelskan har ett bra ord, community. Människor som är medlemmar av en community behöver i dag givetvis inte bo på samma ställe, men beteckningen är relevant, därför att det signalerar att de som tillhör en community känner sig samhöriga. Society är samhället i stort.

Lokala gemenskaper producerar insidor och medföljande gränser gentemot omvärlden. Innanför varje sådan gräns pågår ett vardagsliv med sina specifika byggnadstraditioner, sin reguljära klädsel, sina språkvanor och lokala idiom. Här får barnen namn efter lokala traditioner, här anordnas giftermål och begravningar, med referenser bakåt i den lokala historiken. De stora hoten är för tidig död, nöd och krig. Då utgör religionen ett slags ”vaccination” mot mental undergång.

I grannskapet kan det ha utvecklats en lokalitet (eng. locality) mellan dem som bor där, men detta är inte självklart. Lokalitet kan uppfattas som positivt laddat, men jag vill egentligen inte lägga in någon sådan värdering i begreppet. Lokalitet betyder här bara att folk är relaterade till varandra. Också två grannar som upprätthåller en fientlig tystnad och icke-kommunikation sins emellan, kan mycket väl vara förtrogna med varandra. Som bekant kan fiendskap ibland vara lika sammanbindande som vänskap. Lokalitet betyder framför allt att de inte är främlingar för varandra.

Detta att låta lokaliteten vara en empirisk fråga, någonting som finns eller inte finns i ett grannskap, skulle med ett förmodernt perspektiv antagligen inte vara begripligt, eftersom äldre samhällsbildningars grannskap utan undantag utvecklade lokaliteter – grannarna hade i det avseendet knappast något val. De var tvungna att samarbeta på många olika sätt och hålla någorlunda sams, med en lokalt bunden gemenskap som resultat. Man skulle också kunna säga att lokalitet är liktydigt med de sociala processer som leder till en kollektivt uppfattad insida, där invånarna förfogar över en gemensam kunskap om såväl platsen som om varandra.

Det är mycket som måste göras för att förse ett grannskap med lokal gemenskap. På sätt och vis är denna gemenskap ett slags kolonisation. Det handlar om att erövra en plats och markera de gränser innanför vilka det sociala handlandet är såväl arteget och begripligt som ständigt återskapat. Invånarna blir medvetna om vad de äger tillsammans när denna insida på ett eller annat sätt är hotad.

Jag kan undra om det är svenska språkets trubbiga gränsdragning mellan grannskapet och samhället i stort, som gör att politiker inte förstår att ett grannskap oftast innehåller viktiga kvaliteter som riskerar att gå förlorade, om man fyller på det med främlingar. Några som förmodligen vet det, är de som var och varannan natt sätter eld på tilltänkta flyktingförläggningar.

Allt detta specifika liv som bäddar in de lokala invånarna, skapar också de andra, människor som inte nödvändigtvis är fiender men inte tillhöriga. Deras rättigheter och skyldigheter är definierade någon annanstans. De andra har andra livsvärldar, andra åskådningar, en annan kollektiv självförståelse. Kort sagt, de är annorlunda, de är främlingar och som sådana hotar de att dra det som bör befinna sig utanför, in till den lokala gemenskapen. Det är just detta som är främlingskapets själva essens.

Det som gav moderniteten den kraft som behövdes för att besegra äldre och lokalt definierade gemenskaper var industriarbetet och den klyfta som detta skapade mellan boende och arbete. Förlusten av hembygden, den plats där arbete och boende inte bara utgjorde en helhet utan denna helhet också utgjorde en normalitet, var en avgörande händelse, som en majoritet av oss urbana medborgare inte har några egna minnen av.

Erfarenhetsmässigt vet de flesta av oss stadsbor egentligen inte vad en hembygd är, utan fenomenet återvänder som ett slags fantasi om en harmonisk och gnisselfri liten värld av gemenskap. Det är en värld där ett antal människor lever i ekologisk harmoni med jorden, vattnet, luften och husdjuren. Det är ett någorlunda självförsörjande samhälle med invånare som inte är plågade av någon tyrannisk övermakt. Bylivet regleras av traditioner och ett lokalt definierat ansvar. Det viktigaste tycks vara att upprätthålla den lokala ekonomin och att leva livet på ungefär samma sätt som många generationer gjort tidigare. Lokala gemenskaper är problematiska för ett samhälle som vill vara mångkulturellt, eftersom de förutsätter gränsdragningar.

När folk känner sig bofasta och identifierar sig med en plats, så stabiliserar de därigenom grannskapet. Emellertid, med samma försändelse kommer också avståndstagandet och gränsdragningen gentemot nykomlingar. Politiskt sett föreligger ett val. Antingen befrämjar den förda politiken grannskap med outvecklade gemenskaper. Dessa har bäst förutsättningar att integrera nykomlingar, av det enkla skälet att det inte finns just något socialt liv där dessa skall introduceras och antas. Eller också strävar politiker efter att bygga upp lokala gemenskaper, vilka under särskilda omständigheter kan välkomna nykomlingar och har kraft att integrera dem, men som ändå i de allra flesta fall kommer att hålla nykomlingar utanför och behandla dem mer eller mindre som inkräktare.

Nutida urbana samhällen utvecklar sällan någon lokalitet. Stockholmsförorten Skärholmen, det samhälle där jag själv bor, har en svagt utvecklad insida. En majoritet av invånarna är numera invandrare eller har föräldrar som är invandrare. För dem är det en fördel att Skärholmen som helhet är ett slags gemensamt främlingsland. Det innebär att de ohotade kan utveckla egna etniska och religiösa gemenskaper.

Vi kan också se hur tyngdpunkten i vårt eget samhälle förskjutits från primära till sekundära identiteter. Den som växer upp förväntas göra ett ”tonårsuppror”. Det gäller att ”bli vuxen” genom att klippa eller försvaga banden till den egna familjen. Likadant när det gäller att lära sig ett yrke. Det gör man inte genom att ta efter en förälder utan man beger sig till en annan ort och väljer studieinriktning. Man lämnar alltså inte bara hemmet, utan också hemorten. Råkar det vara ett litet samhälle är det långt ifrån självklart att återvända. Det kanske inte ens går, därför att där finns inga relevanta jobb för den som tagit examen. Också religionen är ett eget val. Etnicitet och nationell tillhörighet spelas ner. Det viktiga är den eller de sekundära identiteterna, de som man själv har valt. Under det senaste decenniet har vi kunnat se hur också den biologiskt sett tyngsta primära identiteten, könet, har attackerats. I genusdebattens frontlinje diskuteras manligt och kvinnligt som ett problem. Det finns ju flera kön!

I den urbana miljön, främlingslandet med sina friställda invånare, snickras det samman nya identiteter. Johan Hassen Khemiri ger i sin självbiografiska debutroman ”Ett öga rött” (2003) en skönlitterär beskrivning av Halims kamp för att inte svennifieras, för att inte bli en duktighetsblatte av samma slag som sin farsa. Halim kallar sig revolutionsblattefilosof, renodlar sin blattesvenska och föredrar Skärholmen framför det Södermalm, dit han med sin pappa efter moderns död flyttat från förorten. Världen är uppdelad i blattar och svennar, men lika relevanta är undergrupperna, det vill säga skinsen, flummarna, bratsen, syntarna, maffiawannabeerna, hiphopparna, gotharna, svartrockarna, AFA-aktivisterna och alla andra unga identitetssökare, i full färd med att skapa sig själva i en svensk värld som det vore gravt vilseledande att beskriva som lagom.

I sin viktiga bok” Postmodern Ethics” använder sociologen Zygmunt Bauman rubriken Exit the nationstate, enter the tribes. Det är en oerhört mättad formulering. När Bauman använder begreppet ”stammar” (tribes) syftar han på små lokala grupper med i stort sett jämlika medlemmar och militära drag. Han lägger till suffixet neo (neo-tribes) och vill på så sätt skilja dem från stammar i sin gängse betydelse. Det postmoderna samhällets neotribes är knutna till sina medlemmar och överlever dem inte som institution.

De flesta bland oss har på känn att vi lever i en slags uppbrottstid. Det moderna/postmoder-na samhället tycks nå sin final och vi undrar vad som kommer sedan. Vi kan se hur de urbana livsstilarna vinner terräng, hur stora städer som Stockholm konkurrerar ut sitt omland. Men det är svårt att se nationalstaten vittra ner, eftersom den globalt sett är starkare och mer täckande än den någonsin varit i människans historia.

Pröva istället tanken att grupper i samhället helt enkelt lägger nationalstaten med alla dess regler ”åt sidan”; att Sverige inte längre finns för många av dem som bor i Sverige. De är inte ens ”motborgare” utan snarast ”oborgare”.

Är det då stammen som väntar? Baumans svar är ja. Begränsar jag mitt eget svar till att gälla marginaliserade ungdomar i förorterna, så är jag på samma linje. Den del av samhället som finns kvar för deras del framstår som repressiv, oavsett om den är det eller inte. Polisen och socialtjänsten finns kvar, likaså arbetsförmedlingen – institutioner som har föga av framtidshopp att erbjuda, men däremot gott om underbetyg och stor skändningkapacitet.

Här är det viktigt att förstå att denna typ av kategorisk kunskap, som vi i urbana miljöer skaffar oss om ”den andre”, inte i första hand bör tolkas som rasism, oavsett om etnicitet tillhör kriterierna eller inte. Snarare handlar det om att de större städernas invånare behöver stereotyper och enkla kategoriseringar för att kunna orientera sig och fungera i en värld där främlingar som kommer att förbli främlingar, ständigt är närvarande. För att klara att hantera denna situation krävs det att viktiga inslag i främlingskapet är avlägsnade. Enkelt uttryckt: ”Det där är en taxichaufför och det vet man ju ungefär hur dom är”, ”Det där är en jugge och om dom tror jag mig också veta vissa saker”, ”Det där är en hårdrockare, om dom vet jag andra saker”.

Förenklingarna är ytterst inte till för att jag utifrån mina egna schabloniseringar ska kunna hålla andra på avstånd utan de är till för att jag själv för egen del skall kunna upprätthålla illusionen av att behärska storstadslivet. Eftersom främlingskapet redan finns där, saknas motiv för att bygga upp ännu mer främlingskap och därigenom göra världen till en än farligare och okontrollerbar plats. Det handlar om att skapa illusionen av bekantskap.

Därför spelar också namnet på den plats som folk bor på, en oerhört mycket större roll i stora städer än i små gemenskaper, där invånarna klarar att hålla rätt på varandra som individer. Den som säger sig bo i Örgryte eller Hammarkullen, ger därmed ett knippe standardiserade upplysningar till omvärlden om vem han eller hon är.

De som allra lättast finner sig tillrätta i den urbana mixen är den välutbildade och kosmopolitiskt orienterade elit som kan såväl exploatera som avnjuta blandningen. De försörjningsplikter som tvingar så många av de mest bofasta till att bli de mest rörliga, är inte på samma sätt tvingande för dem och de tolkar gärna rörligheten i hyllande och romantiserande termer. Att vara kosmopolit är renodlat positivt. Att vara polsk svartjobbare på kosmopoliternas hemmaplan medan dessa rör sig ute i världen är något helt annat.

Det finns rentav ett missionerande inslag i denna brygd. Tanken är att de goda västerlänningarna skall stå modell och ha ett förädlande inflytande. Tag som exempel begreppet euroislam, som innebär att de i västvärlden bosatta muslimerna skall anamma västerländska idéer om demokrati och frihet. Förhoppningen är att det skall växa fram ett islam med samma friställda ideal som den kosmopolitiska medelklassen bejakar. Ett berikande islam, klätt i vackra vita kläder, med god mat och en spännande hetta i musiken.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.