Det fria ordet?

friaordet
På Bloggen publicerar vi egna bidrag och emellanåt kommentarer från våra läsare. Den här gången gör vi ett undantag. Det är i rollen som tystad kritiker av svensk journalistik vi bereder Jan Sjunnesson utrymme på bloggen.
KOA & Gunnar

Varken min fackförening Svenska Journalistförbundet eller SVT värnar om tryck- och yttrandefriheten. Den slutsatsen drar jag efter att förgäves ha försökt få in debattartiklar i min facktidning Journalisten. Det som denna gång fick adrenalinet att strömma till, var en kommentar från SVT:s vd Hanna Stjärne i branschtidningen Resumé. Ämnet var Sverigedemokraternas syn på utnämningen av Aftonbladets Jan Helin till programdirektör vid SVT:

Det var i en intervju med DN som Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof gick till angrepp mot rekryteringen. Han ställde sig frågande till att Helin i egenskap av publisher för Aftonbladet tidigare har kallat SD fascistiskt och stoppat annonser från SD.
– Jag kan inte påstå att jag har något större förtroende för Jan Helin beroende på hur han agerat. Jag är tveksam till om han kan företräda public service objektivt, om jag uttrycker mig snällt och milt, säger Richard Jomshof till DN.

Hanna Stjärne anser inte att Jan Helins ställningstagande mot Sverigedemokraterna är graverande. Hon säger:

I sin nya roll som programdirektör på SVT kommer han att svara för public service-uppdraget, som både innebär opartiskhet och att markera alla människors lika värde och det demokratiska statsskickets grundidéer.

Liksom många andra på den offentliga scenen tar Stjärne till brösttoner, för att hålla sverigedemokrater och likasinnade dissidenter borta. Dessa onda personer antas inte stå upp för ”människors lika värde” och sägs vara emot det ”demokratiska statsskickets grundidéer”, påståenden som det inte finns något som helst stöd för i Sverigedemokraternas partiprogram. Om det förhöll sig på det sättet, hur klarade Sveriges snabbast växande riksdagsparti häromåret att ta sig in i riksdagen med nästan 13 procent i väljarstöd?

Journalistförbundet har anammat samma försåtligt demokratiska syn. Förra året förde förbundet in i stadgarna att de medlemmar som kan antas till förtroendeuppdrag måste omfatta uppfattningen om alla människors lika värde.

Detta är en formulering som avser att stänga sverigedemokratiska medlemmar ute. Många LO- förbund har än skarpare regler, men av tjänstemannaförbunden är det bara Journalistförbundet och Unionen som vill använda värdegrunden som vapen mot eventuella sverigedemokrater. Akademikerna i SACO antas kunna tänka själva. Deras stadgar saknar detta slag av styrande formuleringar.

I ett ledarstick i Journalisten kallas Jan Helin för en ”erkänt duktig publicist” och SVT gratuleras till denna tidiga ”julklapp”. Jag tar mig för pannan. Det är mycket illavarslande att statstelevisionen ska ledas av en person som öppet kallat 800 000 väljare för ”nyfascister” och anlitat den kriminellt belastade vänsterextrema Researchgruppen för att jaga oliktänkande.

Att Hanna Stjärne skulle tillåta sig kritik av Aftonbladets Jan Helin för hans samarbete med Researchgruppen är otänkbart. Tvärtom hyllar hon dem. Våren 2014 satt Hanna Stjärne i Grävande Journalisters jury, som belönade Researchgruppen med den prestigefyllda Guldspaden. Därmed är cirkeln sluten och inga nya kritiska röster kommer höras.

Eller? I en intervju i Dagens Samhälle säger nationalekonomen Tino Sanandaji följande till journalisten Lars Åberg:

– Det som gör människor arga är inte invandringspolitiken i sig, det är alla lögner. /…/ De ser att en myndighet som SCB ger en helt annorlunda bild än den som ges på kvällsnyheterna. De läser utländska medier. Det kommer att ta några år, sedan är det slut.

Vad är det som är slut?

– Masspsykosen. Det kommer att bli en öppen debatt. 

Karl-Olov Arnstberg har samma uppfattning. Han skrev på denna blogg strax innan jul att
PK-muren är på väg att falla, även i medierna.

Allt fler journalister runt om i Sverige vägrar att ställa upp för tjänstgöring och skriver fritt. Nåja, det kanske var att ta i, men friare.

På Journalistförbundet på Vasagatan är dock den politiskt korrekta muren intakt. Inget kan rubba tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta i hennes uppfattning om vad som hotar journalistiken. I en ledare med rubriken ”Hot mot journalister är hot mot demokratin” skriver hon fint om sin far, en modig journalist som fick utstå hot från höger. Hon citerar Martin Schibbye, med förflutet som redaktör för Revolutionär Kommunistisk Ungdoms tidning (RKU är en extremvänstergrupp som förespråkar politiskt våld). Schibbye säger att det är skottpengar på journalister i världen. Även om det är en överdrift, så är absolut det fria ordet hotat. 2014 höll jag ett föredrag om hotet mot yttrandefriheten och lade liksom Helena Giertta tyngdpunkten vid världen. Men läget är illavarslande även här och i våra grannländer. Varför inte också beskriva det motstånd journalister, författare och fotografer möter här hemma?

Ingrid Carlqvist och jag skickade en debattartikel till Helena Giertta i somras. Där redogjorde vi och andra skribenter och fotografer för vad vi upplevt sedan 2013, när den stridbara veckotidningen Dispatch International började ges ut under Ingrid Carlqvists ledning. Vi visar hur kritiker mot i synnerhet Sveriges extrema invandringspolitik hindrats från att komma till tals. Giertta refuserade vår artikel. För att ändå få den publicerad skickade vi den till nättidningen Axpixlat. Innehållet är synnerligen relevant för Journalisten, men vår analys var för besvärlig att ta till sig.

Sedan dess har fler liknande händelser tillkommit. Ta de åtal som drivs mot de vänsterextremister som anföll fotografer i samband med en demonstration mot SD:s kampanj i en tunnelbana mot tiggeriet. Journalisten och Journalistförbundet tiger om dessa övergrepp. Och för att ge några egna exempel: Uppsala Nya Tidning (liberal!) har hetsat mot mitt föredrag vid Uppsala stadsbibliotek, SVT Stockholms reporter Anna Klara Bankel har uppmanat Stockholms stads lokalansvarige på Södermalm att avboka min föreläsningsförening Fri Folkbildning.

Danmark har en friskare journalistkultur. Där har tryck- och yttrandefriheten en reell innebörd. Jag lyssnade nyligen till Flemming Rose, kulturredaktör vid Jyllands-Posten. Hans bok Hymn til friheden är en genomgång av den bräckliga tryck- och yttrandefriheten, som ständigt naggas i kanten, inte minst av EU. Att medborgarna måste skyddas mot kritiska och kontroversiella yttranden används ofta som argument för att inskränka grundlagsfästa friheter, en paternalistisk hållning som är särskilt stark i välfärdsstater som Sverige.

Avslutningsvis så har svenska journalister nästa år en unik möjlighet att stå upp för tryckfriheten. Den 2 december 2016 är det 250 år sedan Sverige antog den första tryckfrihetsförordningen, troligen världens äldsta. För att bevaka tryckfrihetsjubiléet har SVT engagerat journalisten Lena Sundström, som tidigare i sin rapportering gjort sig känd för att inte vilja behandla Sverigedemokraterna opartiskt och neutralt, något som till och med Journalisten uppmärksammat.

Tillsammans med några skandinaviska kollegor tänker jag anordna en alternativ internationell konferens, där modiga försvarare av tryck- och yttrandefriheten får tala fritt. Inbjudna talare är Richard Dawkins, Salman Rushdie, Sam Harris, Douglas Murray, Maryam Namazie med flera. Kulturhuset har avböjt samarbete och vill inte hyra ut lokal. Detta är givetvis ett tillfälle för svenska journalister att markera det fria ordets betydelse. På riktigt.

Jan Sjunnesson, folkbildare och skribent

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.