Kulturvänstern och Katarina Taikon

taikon
Det är ingen ände på hyllningarna av Katarina Taikon. Film, böcker och kulturartiklar ljuger nu samman en kvinna som aldrig har funnits. Exempelvis skriver Karolina Ramqvist på annandagen i Dagens Nyheter en helsida om Katarina Taikon under rubriken ”Zigenerska”. Det handlar om den bok med samma namn, som Katarina Taikon gav ut 1963. Om ett par månader blir det en nyutgåva på Natur & Kultur. Jag rycker en fras ur Karolina Ramqvists introduktion:

Hur den rasifierades vittnesbörd om rasism beskrivs som en blixt från en klar himmel över den vita världen. Något ingen människa hade en aning om.

Jag suckar. Katarina Taikon var väl för fan inte rasifierad. Om hon hade velat ha det så, hade ingen brytt sig ett skvatt om hennes romska barn- och tidiga ungdom. Tvärtom, hon axlade självpresentationen som ”zigenerska”, därför att den gav henne en professionell plattform som författare. ”Rasifierad” är ett begrepp som tillhör vår tids postmoderna och sekteristiska vänsterdebatt, på den offentliga scenen så gott som enbart uppmärksammat av Dagens Nyheters dokumenterat omdömeslösa kulturredaktion.

Katarina Taikon hade en svensk mor och en romsk far. Som vuxen levde hon ett helsvenskt liv. Det gäller också för hennes syster, silversmeden Rosa Taikon, som berättar:

Vi dansade också och Katarina och jag var med i flera filmer. I Ingmar Bergmans film var vi statister och i Singoalla, som filmades av den franske regissören Christian-Jaque, dansade vi. När vi sedan fortsatte med teater lärde vi känna Per Oscarsson. Eftersom vi inte fick hyra var vi än försökte upplät han några rum till oss i sitt hus i Ulriksdal.

Hos Per Oscarsson bodde systrarna i fem år och umgicks i svenska skådespelar- och konstnärskretsar. Katarina Taikon förlovade sig med skådespelaren Ove Tjernberg, med vilken hon fick en dotter. Därefter var hon tillsammans med konstnären Svenolof Ehrén, med vilken hon fick en son. Under sina sista nitton år var hon gift med fotografen Björn Langhammer, med vilken hon också fick en son. Journalisten Bo Holmqvist tecknade hennes porträtt i den socialdemokratiska Örebro-Kuriren den 7:e oktober 1963. Han skrev:

Jag har känt Katarina Taikon i ett 10-tal år nu – vi stötte samman redan i det unga 50-talets litterära Stockholm, där Katarina Taikon rörde sig som fisken i vattnet bland poeter, målare och andra konstförvanter. Det var en miljö som blivit naturlig för henne – hon hade spelat teater, dansat och filmat: med hennes uppväxt var det naturligt att finna konstnärliga uttryck för de känslor som rörde sig inom henne.

Katarina Taikons ”zigenskhet” var ett svenskt projekt, med vilket hon hade svenska framgångar och för vilket hon fick svenska applåder, om än inte tillnärmelsevis så entusiastiska som de hon får idag. Romerna hade blandade känslor inför hennes självpåtagna roll som företrädare för deras intressen. Något internt inflytande hade hon inte, men när hon gjorde något som var bra för romerna, så var det givetvis uppskattat. Längre sträckte sig inte ledarskapet och heller inte romernas intresse för Katarina Taikon. Det gäller för övrigt också för hennes syster Rosa Taikon, av media ofta anlitad som expert.

Karolina Ramqvist visar sig inte veta ett smack om romer. Kanske har hon aldrig ens träffat någon. Men hon är ju en skrivande kvinna och det var Katarina Taikon också, så visst är hon en lämplig presentatör. Båda kvinnorna har dessutom ett förnamn som börjar på K, ett argument av ungefär samma dignitet. Kunskapsbrist har aldrig varit ett hinder för kulturvänsterns bilder av världen. Nu får vi veta hur lysande Katarina Taikon var och vilken fantastisk ledare som romerna hade i henne: ”Hon blev en avgörande representant för romerna och en politisk ikon i vissa kretsar …” Karolina Ramqvist skriver också: ”När hon kritiserar Ivar Lo-Johansson frilägger hon det rasistiska i hans skriverier om romer …”

För Katarina Taikon var Sveriges romer redan historia – den romska kulturen var ett slags sammansmältande rest, som hon inte såg någon mening i att bevara. De som ivrade för att romerna skulle fortsätta att leva som romer, betraktade hon som vilseledda romantiker. Romerna förstår att Katarina Taikon hjälper dem, men har mycket svårt för att acceptera hennes framträdande roll, i synnerhet när hon hävdar att romerna är på väg att assimileras och dessutom vill det. Hon talar också om vikten att hjälpa romer från andra länder och det utbryter segdragna trätor av typen ”varför hjälper du dom och inte oss?”

Ivar Lo-Johansson hade ett annat perspektiv. Hans ”Zigenare” kom i en fjärde upplaga ut samma år som ”Zigenerska”. Som en kommentar till Zigenarutredningen 1954 skrev han där, att svenskarnas välvilja kunde ha mer förödande konsekvenser för romerna än de förföljelser de utsatts för. Jag tycker det är fel att klistra beteckningen rasism på såväl det Katarina Taikon som det Ivar Lo skrev, men sakförhållandet är att Katarina Taikon förespråkar assimilation medan Ivar Lo hoppades att romerna skulle fortsätta existera som en egen folkgrupp. Ivar Lo får i en intervju i Expressen den 5:e oktober 1963 stöd från Katarina Taikons kusin Erland Kaldaras, som säger att Katarina Taikon går för långt.

Hon tycks mena att zigenarnas hela egenart skall försvinna. Det vill inte Ivar Lo-Johansson och det vill inte heller vi. Färgen och själen vill vi behålla. Vårt språk, vår musik, våra seder och lagar.

1979 ger Katarina Taikon ut Raija zigenerskan på Bonniers förlag. Det är en vuxenroman, skriven av en författare som inte ålägger sig själv några som helst romska begränsningar. Raija zigenerskan är en mycket erotisk roman, långt borta från de fostrande Katitziböckerna; om en romsk kvinna som blir utstött på grund av en lesbisk kärleksförbindelse och tvingas att hitta ett svenskt sätt att leva. Det finns många uttryck på romanés inströdda, som bekräftar hennes auktoritet som romsk författare. Men boken är ändå skriven så att den svårligen kan läsas av romer. Bland annat refererar hon till romernas livsform som en ”medeltida kulturmiljö”. Det och de erotiska avsnitten skulle döma henne i andra romers ögon. Romanen passar därför illa samman med Katarina Taikons roll som romernas talesperson. För den som vill veta något om Katarina Taikon bakom klichéerna har emellertid boken intresse. Den mest
näraliggande tolkningen är att Katarina Taikon ville bevisa att hon var något mer än en idylliker, en ”riktig” författare. Hur som helst, Raija zigenerskan röjer en bitterhet helt väsensskild från den, trots samhällskritiken, charmfulla Zigenerska från 1963.

Kulturvänstern behöver dels offer som kan visa hur orättvist världen är beskaffad, och på så sätt legitimera vänsterpolitik, dels ledare att beundra. Ju vidrigare dessa ledare var, desto större och mera fnoskig brukar hyllningskören vara. Lenin och Mao är goda exempel. Stalinkulten är på tillväxt i Ryssland. Nu menar jag inte att Katarina Taikon kan räknas in bland världspolitikens beundrade massmördare, absolut inte. Det jag vill peka ut är mer begränsat, men ändå en mursten i samma slags fantasibygge. Också Katarina Taikon får nu en piedestalplats i det Pantheon, som kulturvänstern ständigt bygger på.

Jag tänkte inte skriva mer om romer på bloggen. Min bok finns ju att köpa eller låna för dem som inte nöjer sig med det ideologiskt fabricerade skräp som media klassar som kultur. Jag har därför från åskådarplats såväl roats som förfärats över taskspeleriet kring Katarina Taikon. Det som gör att jag ändå nu skriver, är en notis jag läser i min facktidning Författaren, som till jul distribuerat ett påkostat nummer med glansigt kvalitetspapper. På omslaget ses en målning med prisnosig kvinnlig författare med några poserande kulturarbetare i bakgrunden. Jag associerar till förskoleverksamhet eller någon myndighets självpresentation.

Författaren blir liggande oläst fram till en av juldagarna, då jag i brist på annan lektyr börjar bläddra i utgåvan. Här finns det sedvanliga postmoderna tungomålstalandet. Ett smakprov ur en text av Maria Ramnehill, en frilansjournalist som debuterar som författare under våren 2016 med Ett transfeministiskt manifest:

Jag vet att cispersoner (personer som inte är trans) verkligen älskar att prata om transpersoners genitalier i verkligheten, och samma intresse kan man hitta i litteraturen. Operation eller inte, många är de författare som ingående eller ofta beskriver transpersoners könsorgan, utan att ens i förbigående nämna vad någon av de andra karaktärerna har mellan benen.

Jaha … jasså? Jag fortsätter att bläddra bakifrån och framåt och hamnar på följande meddelande under rubriken ”I korthet”:

Katarina Taikons gärning hedras

Prisutlysning. Stockholms stad instiftar ett nytt pris till minne av Katarina Taikon. Prissumman är 100 000 kronor., Priset ska uppmärksamma och premiera aktivister som genom sitt arbete främjar och skyddar mänskliga rättigheter i Stockholms stad. Taikon inledde i början av 1960-talet ett pionjärarbete för svenska romers självklara rätt till bostäder, skola och arbete. Hennes kamp fick ett enormt genomslag och hon blev en stridbar folkbildare. Hon är också en älskad författare till böckerna om den romska flickan Katitzi. Priset ska delas ut årligen från och med nästa år av ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter.

Jag läser om texten ett par gånger för att försäkra mig om att jag inte förstått den fel. Här ska alltså själva ljugandet premieras! Stockholmspolitiker sätter av skattemedel och instiftar ett pris för att hedra lögnarna, något annat kan man omöjligen lägga in i begreppet ”aktivister”. Och ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter? Varför det? Ska det också bekostas med kommunala skattemedel? Ska dessa aktivister för romernas sak sitta där och belöna varandra? Är det så politikerna räknat ut det?

Budskapet går inte att ta miste på: Skit i att vår tids spänningar mellan romer och övriga folkgrupper runt om i Europa väsentligen är självförvållade av romerna. Skit i att romerna – som varken har kontakt med dessa aktivister eller bryr sig om vad de håller på med – är en såväl kostsam som med ett myndighetsperspektiv djupt problematisk etnisk minoritet. Någon solidaritet med gadje – alla icke-romer – finns knappast och viljan att verka för ett bättre Sverige är obefintlig. Bland romerna i Sverige är kanske en så hög siffra som 80 procent bidragsförsörjda, vilket inte hindrar dem från att göra allsköns affärer, ofta ekonomiskt framgångsrika. Riktigt skrämmande blir det för den som intresserar sig för åldringsbrott, inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Det är en omfattande romsk affärsverksamhet. Den som klassar dessa påståenden som rasism, kan förslagsvis läsa min bok ”Romer i Sverige”. Jag förstår att den är tabu inom kulturvänstern. Inte så att jag skriver ner vare sig Katarina Taikon eller romerna. Men jag försöker hålla mig till sanningen.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.