Vänsterns feltänk

welfare

Många som läser denna blogg känner säkert till uttrycket ”Den som inte är socialist vid 25 har inget hjärta, den som fortfarande är det vid 50 års ålder, har ingen hjärna”. Vad är det då som händer mellan 25 och 50? Blir man smartare med åren? Knappast, men förhoppningsvis mer verklighetsförankrad. Den konservative journalisten Peter Hitchens skriver som nedan i en artikel i engelska Mail on Sunday den 31 mars 2013. Den finns översatt till svenska och är återpublicerad på den utmärkta men för svenska journalister förhatliga Dispatch International:

När jag var revolutionär marxist var vi alla anhängare av största möjliga invandring. Inte för att vi tyckte om invandrare, utan för att vi inte tyckte om Storbritannien. Vi betraktade invandrarna – oavsett var de kom ifrån – som allierade mot det stillsamma, välordnade konservativa samhälle som vårt land ännu var i slutet av 1960-talet.
Och så gillade vi verkligen att känna oss överlägsna de förvirrade människor – vanligtvis från de fattigaste delarna av Storbritannien – som plötsligt upptäckte att deras omgivning hade förvandlats till ett förment ”livligt samhälle”.
Om de vågade yttra ens de mildaste invändningar, kallade vi dem fördomsfulla.
Revolutionära studenter kom inte från det slags ”livliga” områden. Vi kom, såvitt jag kan bedöma, för det mesta från Surrey och de finare delarna av London. Vi bodde kanske i de ”livliga” områdena under några få, ofta fattiga, år bland oklippta gräsmattor och överfulla soptunnor.
Men vi gjorde det under en ansvarsfri, barnlös övergångsperiod – inte som husägare och föräldrar till barn i skolåldern, eller som gamla med hopp om en smula lugn och ro under livets slutskede.
När vi lämnade universiteten och började tjäna en massa pengar, satte vi kursen mot dyra London-enklaver, och vi blev extremt kräsna när det kom till frågan om var våra barn skulle gå i skolan – ett val vi gärna nekade stadens fattiga, som vi hånade som ”rasister”.

Peter Hitchens skriver att han skäms för den självgoda, snobbiga och arroganta person han var – något som han menar också gäller för hans revolutionära kamrater.

Varför är det så många människor, inte minst i Sverige, som aldrig växer upp, i den betydelsen att de befriar sig från sina kommunistiska ungdomssynder? Ett delsvar, kanske det viktigaste, är att man bygger sin identitet när man är ung. Att skrota sin vänsteridentitet vill man inte, därför att då tar man steget från att vara revolutionär till att bli reaktionär, kanske till och med högerextrem. Inte attraktivt alls! Det krävs mer än ett antal samhällshaverier, folkmord, deporteringar etc. för att en svensk vänsterperson ska döma ut sitt eget identitetsbygge.

Här borde den som insett kommunismens skrämmande praktik haja till. Varför säger exempelvis vänsterpersoner att den som avsagt sig kommunismen, socialismens eller rent allmänt ett vänstertänkande, blivit reaktionär eller högerextrem? Vi är många som absolut inte känner oss vare sig som höger eller högerextrema men däremot, lika lite som vi tror på gud, kan tro på kommunismens välsignelser. Problemet är att vänsterns trossatser ju inte alls är sanna eller ens rimliga, varken för mig eller för andra kritiker av vänsterns hegemoni. Vi kritiserar inte vänstern därför att vi själva har en annan ideologisk ståndpunkt utan därför att deras teoribygge inte håller. Vi är en stor minoritet som vet det, men inte kommer fram med vår uppfattning, därför att vänstern kontrollerar den offentliga scenen och vägrar att lyssna på oss. Sådana som oss ska man inte diskutera med utan tysta eller smäda.

Om det åtminstone vore så att de politiskt rättrogna ville leva som de lär. Men så är det ju inte heller. Jag känner en och annan medlem av kaviarvänstern, (eller Bo-Bo:s – Bohemian Bourgeoisie som de kallas med en gemensam förkortning i västvärlden). Plus att den sorten dyker upp i media. Så här sa t.ex. Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård, som fortfarande lär bo kvar på Södermalm i Stockholm:

Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna.

Lina Thomsgård behöver väl inte vänta på en lag. Det där kan hon utmärkt väl fixa på egen hand. Nå, hon är inte ensam. Se den förödande kartläggningen på Affes statistikblogg av de kändisar som skrev under det upprop mot främlingsfientlighet, som den 13 september 2013 publicerades i både Expressen och Aftonbladet.

Var bor då dessa moraliska föredömen som uppmanar oss andra att göra upp med vår intolerans och bli lika goda människor som de? Hur mångkulturellt bor de toleranta? Detta har ett antal personer på Flashback tagit reda på.

Endast sex av de 187 undertecknarna visade sig bo i områden där andelen med utländsk härkomst låg över 40 procent. Alla dessa hade själva invandrarbakgrund.

Även om det väl är lite si och så med vänstermoralen i praktiken, så går det inte att förneka att kommunismen har den överlägset bästa retoriken – jämlikhet, rättvisa, klasslöshet och allt det där. Det är därför den är så svår att bli av med. Alltsedan Marx dagar har varje ny ung generation hittat grundreceptet för ett bättre samhälle i vänstertänket. Och så, efter att det som vanligt har gått åt helvete, så har de troende ändrat fokus en aning, varefter det är dags att backa, ta sats och kuta in i väggen på nytt:

Kommunism
Marxism-leninism
Stalinism
Maoism
Kulturmarxism
Socialism
Postkolonialism
Postmodernism
Mångkulturalism

Successionsordningen är lite rörig men tveklöst är mångkulturen, med sin dröm om en värld utan gränser, en av grenarna på det marxistiska vårdträdet. Bara det att det heter ju varken kommunism eller marxism längre, i varje fall inte så ofta. Nu heter det helt enkelt vänster. Politisk vänster är moral och rättvisa, politisk höger är omoral och partsintressen. Och det kanske mest provocerande av allt: vänsterpolitik, även extremvänster, är lika med klok och välutbildad medan extremhöger är lika med korkad och lågutbildad. Ingen pest och kolera här inte. Snarare högerpest och lite vänsterinfluensa.

Samtidigt vet de flesta bland oss – eller borde åtminstone veta – att vänsterideologierna, när de tagit steget från teori till praktik, resulterat i totalitära förtryckarsamhällen, vars i stort sett enda förtjänst är att de visat sig begränsat livsdugliga. Och de kommunistiska stater som insisterar på att förbli, är varken jämlika eller rättvisa – se Kina, se Nordkorea, se Kuba. Fler människor har i modern tid fått sätta livet till under kommunismen än under någon annan ideologi. DN-journalisten Staffan Skott skrev för något decennium sedan ”Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten”. I presentationen kan man läsa:

Kommunismen har mördat tiotals miljoner människor. I alla länder som har varit kommunistiska har listan varit lång över brott mot mänskligheten. Det handlar om ofattbara massmord, tortyr, slaveri, anfallskrig mot demokratiska och fredliga stater, diskriminering, förföljelse av etniska minoriteter, religiösa förföljelser och rättslöshet. Kommunismen har också inneburit ekonomisk, teknisk och vetenskaplig efterblivenhet för de drabbade länderna.

Bara i Europa ser den kommunistiska statens korta saga ut så här:

Sovjetunionen 1922–1991
Östtyskland 1949–1990
Tjeckoslovakien 1948–1989
Ungern 1948–1989
Polen 1947–1989
Bulgarien 1946–1990
Jugoslavien 1945–1992
Albanien 1946–1992
Rumänien 1946–1989

Det som är vänsterns katastrofala feltänk är viljan att skapa ett helt slags nytt samhälle, befolkat av ett nytt slags människor. Det klasslösa jämlika samhället har aldrig funnits och den idealmänniska som vänstern längtar efter är en omöjlighet, en fantasi som saknar såväl vetenskaplig som historisk bekräftelse. Vi är inte oskrivna blad när vi föds och våra samhällsbyggen kan inte se ut hur som helst.

Vänsterns ohållbara hävdanden av sina ideal är den grund som förtrycket bygger på. Om inte människorna vill fungera efter vänsterns ritningar, så måste de fostras till att göra det. För Sveriges del betyder det att vi ska vara politiskt korrekta, normkritiska, ha rätt värdegrund, tänka feministiskt, bejaka mångkulturen, HBTQL och inte ens fan själv vet allt.

Eftersom vänstern inte har sina rötter i någon demokratirörelse, så kan demokratiska påfund som tryckfrihet och åsiktsfrihet föras åt sidan, om de visar sig stå i vägen för kampen för det nya samhället och den nya människan. Vänsterns väg har gång på gång visat sig vara vägen till förtryck. Till och med Sverige, detta snällvänstriga samhälle har landat där.

Den som politiskt tänker lika mycket vänster vid 50 som när han eller hon var 25, är det en person som vägrar bli vuxen? Likt Pippi Långstrump när hon tog fram krumelurpillren:

Det är krumelurpiller. Jag fick dom för länge sen i Rio av en gammal indianhövding, när jag råkade nämna att jag inte brydde mig så värst mycket om att bli stor .”
Hjälper det med bara dom där små pillerna ”, sa Annika tvivlande.
Ja då ”, försäkrade Pippi. ” Men dom måste ätas i mörker, och så måste man säja så här:
‘Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur’

Svaret på den frågan är ja. Det är barnsligt att inte vilja erkänna sitt feltänk, att inte vilja växa upp till en ansvarsfull samhällsmedlem. För oss som vuxit upp, eller som kanske aldrig någonsin varit så naiva att vi trott på kommunismen, är det svårt att se dessa troende medmänniskor som intellektuellt jämbördiga. I synnerhet om de passerat de femtio.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.