Vilka människor som helst

vote
En av de centrala trosföreställningar som sprids i dagens Sverige är ”allas människors lika värde”. Ursprunget är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som inleds med orden ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Jag har tidigare skrivit om begreppet på bloggen, men fortsatt att tugga på det.

Det är ett egendomligt påstående, som i svensk politisk debatt brukar följas av förtydliganden som ”Sverigedemokraterna tror inte på alla människors lika värde”. Det är också vanligt som kritik av dem som exempelvis inte ställer upp på den förda invandringspolitiken: ”Han är en sådan som inte tror på allas lika värde”. Den som gillar språkliga spetsfundigheter kan dra slutsatsen att de som inte tror på alla människors lika värde därmed visar sig vara mindre värda än ”de rättroende”. På så sätt upphäver satsen sig själv. Det gör den också om man drar slutsatsen att eftersom alla människor är lika mycket värda, så är de utbytbara mot varandra.

Den slovenske författaren Alex Kurtagic tog upp begreppet ”lika värde” och ”jämlikhet” i sitt föredrag på seminariet Identitär idé i Stockholm 2012. Han argumenterade då för att om man värderas lika, det vill säga är lika i kvalitet, så är man de facto utbytbar. Om alla är lika är de utbytbara mot varandra, och därmed fullständigt värdelösa. Bara om vi är olika – därmed olika ”värda” i olika avseenden – så besitter vi ett egenvärde.

Argumentationen om allas lika värde handlar oftast om invandrare kontra svenskar och förmodligen bör påståendet översättas till ett ”Det är viktigt att invandrare inte blir en andra klassens medborgare. Vi är alla lika mycket värda”.

Vi kan fortsätta granskningen där och lämpligen börja med ett påstående som de flesta ställer upp på, nämligen att inför lagen bör alla vara lika mycket värda. Redan här inträder dock problem. För det första är satsen ointressant, eftersom det inom juridiken redan förhåller sig på det sättet. Jag tror inte det går att hitta en jurist i Sverige som inte ställer upp på detta påstående. Det är förmodligen lika svårt som att hitta en meteorolog som går emot påståendet att det är någon form av väder varje dag.

Förflyttar vi oss till praktiken, så ser det emellertid annorlunda ut. Olika slags brottslingar har inte samma människovärde för en domstol. Dels finns det ett klassperspektiv och en klädkod som domstolen mer eller mindre medvetet väger in i sina domar, dels är vissa brott mer skändliga än andra, vilket smittar av sig på de åtalade. Anledningen är givetvis att jurister också är människor och relaterar utifrån sina värderingar till dem som hamnar inför skranket. Visst, alla anklagade bör behandlas lika, men det är enbart i teorin. Varken i Sverige eller någon annanstans ser praktiken ut på det sättet.

Rör vi oss uppåt ett snäpp i den samhälleliga hierarkin, så kan vi ställa frågan om rättvisa i regerandet av Sverige. Här blir frasen än mer ihålig. Tag pensionerna. Människor har olika pensioner, beroende på vad de gjort och hur mycket de tjänat i sina liv. Invandrare som kanske bara arbetat några år innan de pensionerats i Sverige, får extremt låga pensioner. Det balanseras med det så kallade äldreförsörjningsstödet som ger dem en minimigaranti. Lägger man sedan till bostadstillägget får de lika stor nettosumma som svenska pensionärer. Begränsar vi oss till att jämföra pensionerna så är det inte begreppet ”lika värde” som styr utan ”rättvisa”. Lika värde vid bestämningen av pensioner vore orättvist. I många sammanhang är ”lika värde” just orättvist och vem vill inte minimera orättvisan i samhället?

Välfärdssamhället kan betraktas som ett slags försäkringssystem. Alla försäkringssystem värderar sina kunder och sätter premierna efter något slag av mall. Om jag vill teckna en livförsäkring när jag är sextio år, så är kostnaden en helt annan än om jag tecknar den när jag är tjugo år. Till och med hundar värderas olika. Försäkringspremien för en gammal hund är mycket högre än för en ung hund. Den stiger dessutom för varje år, tills dess hundägaren frågar sig om det ens är lönt att teckna en försäkring. Så där ser det ut överallt: i äldrevården, i sjukhusköer, i socialtjänsten, när det gäller vem som ska beviljas personlig assistent etc. Det händer att regelverket blir djupt stötande, som exempelvis när svenska pensionärer får betala för den tandvård som illegala invandrare beviljas gratis. Just detta går givetvis att korrigera men inget regelverk blir någonsin helt rättvist och invändningsfritt.

I sitt jobb gör samhällets tjänstemän såväl avsiktiga och medvetna, som omedvetna, klassningar av medborgarna. Skälet är givetvis att så gott som alla statliga, kommunala och landstingsinsatser medför kostnader, som Sveriges arbetande befolkning betalar för via skatten.

Kanske tesen om alla människors lika värde bör förflyttas till privatlivet? Man ska inte göra skillnad på man och kvinna, på ung och gammal, på svart och vit etc. Där blir det ännu mer egendomligt. Människor värderar hela tiden varandra, vilket inte betyder att det alltid är relevant. Det kan till exempel vara helt irrelevant om en medmänniska har svart eller vit hud, beroende på sammanhanget. Men det finns också situationer där hudfärgen blir relevant. Om den andre är svart och anser sig skändad av vita män (som jag), blir givetvis konsekvensen även för mig att hudfärgen är relevant.

Det behövs med andra ord ett tillägg: ”lika värd för vem och i vilket sammanhang?”. Jag tycker exempelvis inte att Stalin har samma värde som mina söner. Inte heller betraktar jag de muslimska terrorister som i november förra året iscensatte ett massmord på vanliga civila i Paris som lika mycket värda som sina offer. Jag till och med värderar våra grannar olika. Lägst placerar jag ett grannpar som tidiga morgnar och sena kvällar, helg som söcken, låter sina hundar skälla på villatomten.

Så där kan man hålla på och reflektera fram och tillbaka över tesen att alla människor är lika värda. Befriar man den från kontexten så blir påståendet meningslöst och sätter man in den i en kontext, så fungerar det en och annan gång, men oftast blir det antingen felaktigt, orimligt eller absurt.

Relaterar man därefter begreppet till invandringspolitiken, så blir det rent katastrofalt. För landet och Sveriges medborgare har de immigranter högst värde som är välutbildade och snabbt kan ta plats i arbetslivet, som har lätt för att lära sig svenska och som har den uttalade ambitionen att så snabbt som möjligt assimileras. Det vet givetvis våra media, som är ivriga med att lyfta fram att många asylsökande syrier är någorlunda välutbildade. Politiker gillar också påståendet och pressar det så hårt att det kantrar över i osanning.

SVT Nyheter har undersökt utbildningsnivåerna bland nyanlända och funnit att av de syrier som kom under 2014 hade 37 procent en eftergymnasial utbildning. Mer än var tredje syrier som kommer till Sverige är alltså högutbildad.
SVTs trick är att inkludera alla med några månaders yrkesutbildning bland de “högutbildade”, trots att det inte är så högutbildad definieras. Genom att räkna in eftergymnasiala yrkesutbildningar blåser man upp siffrorna. SVT räknar med mekanikträning i Syriens militär, lärlingsutbildning som frisör och för den delen koranskola som “högskoleutbildade”.

Makthavarnas uppfattning att alla som söker asyl i Sverige är flyktingar och att man till Sverige kan importera vilka människor som helst, utan att det har någon betydelse vilka de är, därför att alla människor är lika mycket värda, meriterar dem för omedelbart avsked.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.