Händelser i Köln

koln

Den här texten skickade en bloggläsande filosof till mig:
 
Gatloppet i Kölns Hauptbahnhof ägde rum några månader efter invandrarmännens triumfatoriska intåg i Münchens Hauptbahnhof.

Då: applåderande tyska flickor med banderoller i händerna.

Nu: raketer som skjuts mot både civila och poliser. Tyska flickor som attackeras, trakasseras, som flyr i panik. Som åtminstone i något fall blir våldtagna. Hundratals poliser som likväl inte kan skydda de paniska kvinnorna. Och syriska män i flyktingmobben som, enligt de nyligen frisläppta polisprotokollen, ropade:
 

– Ni måste behandla mig väl, Frau Merkel har bjudit in mig!

Responserna är förutsägbara hos den antirasistiska, germanofoba, antivita mediapöbeln. Responser som väl illustrerar hur försumbart lite vår postmoderna kulturelit bryr sig om fakta om människan: biologiska, etnologiska, karaktärspsykologiska, demografiska, ekonomiska, kultursociologiska fakta. Inget sådant är egentligen av intresse. Det enda som betyder något är visionen. Den egna konstruktionen. Den sadistiskt narcissistiska och ondskefulla drömmen. Om att alla är likadana. Och mobila. Rörliga. Könlösa. Hjärndöda. Känslostumma.

 
Men om arabmännen är kåta då? Om det är fler män än kvinnor som vill ha sex? Det finns inga svar. Det ingår inte i kulturelitens föreställningsvärld. Det räcker liksom med sexuell frigörelse och preventivmedel och jämställdhet. Möjligen skulle de kunna behöva en värdegrundsgenomgång. Kanske ett par kurser i feminism. Frigörelse, det borde ju innebära att alla får allt. Allt till alla. Det är ju därför som Europas gränser måste rivas, enligt kultureliten.
 
Det innebär att sexet och dessa naturbundna njutningsinnehåll blir mindre värt än någonsin. Engångsligget är sexets minsta beståndsdel, den på sexmarknaden minsta standardiserade enheten, varan, biten. Som praktiserades även i det moderna Sverige, på våra stadshotell, i folkparkerna och så vidare. Men som nu uppträder i sin metrosexuella, urbana, senmoderna form, som ett ONS (One Night Stand). En liten, minsta enhet, ofta ganska solkig i dagsljus. En atomärt liten enhet i den metrosexuella, glittrande, förkromade och glänsande klubbvärlden och barvärlden – så liten att den nästan inte är värd någonting. Om det inte vore för de upplevelser som omger den.
 
En säregenhet hos ONS-et är att dess njutningsinnehåll delas, ungefär som två vänner som delar en öl, en pizza. Det är därför, till skillnad från vad som gäller för prostitution, inget riktigt byte av värden. Sexmarknaden är i den meningen skenbar. Att ett ONS delas betyder att det ger både mannen och kvinnan njutning – i bästa fall. Men i ett senmodernt, urbant, metrosexuellt samhälle, med sönderfallande familjer och inga institutionaliserade koder för hur könen skall förhålla sig till varandra, är detta sekundärt. Nästan pinsamt oväsentligt. Det intressanta är värdet som ett ONS ger – ett åt mannen, ett annat åt flickan. Nästan alltid är det så att ett ONS – ceteris paribus – har större värde för mannen än för flickan.

För den alldaglige mannen – ”betahannen” som inte fattar nattklubbarnas spel – är det många gånger en raritet. För den unga, vackra flickan, är dess fysiska innehåll, dess naturliga substans (som Marx skulle ha sagt) en vardaglig materia. En trivialitet, inte mer värd än plasten i en spelmark, utanför spelklubben och roulettbordet.

Men där finns något annat, något bortom-naturligt, som förlänar ONS-et dess glans, som ger det värde, även åt den metrosexuella flickan. Hon som bor i storstaden, som jobbar med media, med reklam eller kanske åt en bank, efter avklarad högskoleutbildning. Hon som lämnat landsorten och pojkvännen bakom sig. Vad är detta andra? Svaret är enkelt: äventyret. Den metrosexuella mannen är den som ger äventyret. Om han är stilig. Stark. Om han är självsäker. Lagom dominant, helst med en tydligt stark social position. Om han är omgiven av kvinnor. Om han är kaxig och nonchalant, fast charmig, och om han luktar gott av rakvatten och herrparfym.
 
För den vackra flickan, den unga flickan, är ONS-et endast en kittlande tidsförströelse. Ett väsentligt komplement till den narcissistiska njutning nattklubben redan ger. Som en extra drink, som männen köper, medan de bröstar sig och låtsas vara oberörda. Ungefär som en extra timme i VIP-avdelningen, med väninnor och iphonekonversationer. Som en extra titt i spegeln, en ytterligare förbättring av make-upen. I cocktailklänning och skyhöga klackar. Det är därför Zara Larsson, i en tweet, kan kvittra:
 

– Denna är enda gången jag kan hålla med killar om att jag har fått för lite kuk. Det har gått över en vecka sedan senaste! Kommer bli nunna

 
Händelserna i Köln är ett barbariskt angrepp mot denna förfinade, men ack så dekadenta ordning. Utförd av unga män som saknar förutsättningar att förstå spelet. Den är ett litet mikroskopiskt exempel på att den ordning vi nu lever i håller på att lösas upp, sakta men säkert håller på att förinta sig själv. Lösas upp i barbari. Liksom våra skolor, våra kulturinstitutioner, våra förorter. Övergreppen gör kvinnorna osäkra på att massinvandring är något odelat gott. Däremot upplöser den inte, förändrar inte den intrikata sociala dansen kring det metrosexuella engångsligget – denna lilla färggranna spelmark av känsloplast.
 
Men den tvingar fram ansvar för CDU och dess ledning i Berlin. Den frammanar en aldrig så svag längtan även hos de tyska metrosexuella flickorna efter trygghet. Längtan efter att även fortsättningsvis kunna röra sig till och från nattklubbarna och hotellbarerna. I förlängningen handlar det om något mer, något mera gediget: längtan efter den arkaiska, förmoderna tidens mytiska män. Män som stred. Som försvarade sina kvinnor. Som drog försorg om sina kvinnor. Som fostrade sina barn. För att kunna se sina söner och döttrar växa upp som avbilder av sig själva, som bilder av de vackraste och ädlaste mansidealen och kvinnoidealen. Ja visst, det är en historisk myt, men likväl verklig, som äkta känd längtan, som ett äkta ideal.

Redigerad och förmedlad av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.