De rättroende

stupid
De rättroende är en ny klass av journalister, lärare, författare, skådespelare, operasångare, socionomer, bibliotekarier, psykologer, dagispersonal, akademiker, programledare, riksdagspolitiker, myndighetschefer etc. som har det gemensamt att de utvecklat en ”mjuk tyranni” över våra åsikter och tankar.

De rättroende tycker om begreppsbildningar som ”allas lika värde”. De kallar alla som söker asyl i Sverige för flyktingar, ensamkommande unga migranter för barn, tiggande romer för EU-migranter och de som stannar kvar illegalt i landet för papperslösa. De tror, eller i varje fall påstår, att alla som söker asyl flyr för sina liv och från brinnande krig. De talar om vårt svenska ansvar för migranter från länder som de inte ens säkert kan placera rätt på en karta.

De rättroende slåss, som rättrogna alltid gör, för sina trosföreställningar. Så var det exempelvis när jag diskuterade första delen av ”Invandring och mörkläggning” med flera av mina vänner. De anklagade mig för att vara högerextrem, främlingsfientlig, osaklig etc. Nästan vilka argument som helst dög, därför att det handlade inte om vem som hade verkligheten på sin sida utan om deras behov av att skydda sina – som de anade – attackerade identiteter. Det kunde också hända att de tystnade, gjorde sig oemottagliga för argument, övertygade om att ha rätt ”i alla fall”. De gick in i en dogmatisk dimma, även om jag aldrig var så oförskämd att jag påpekade det.

De rättroende tycker att de har full rätt att ljuga om oss, som kritiserar den extrema invandringspolitiken och tar upp dess konsekvenser. Vi kunde ju svara med samma mynt, sprida osanna föreställningar om dem. Kalla dem för pedofiler, tjuvar, falskmyntare eller vad som helst som är skändande, om man nu inte ska bry sig om sanningen. Men det gör vi inte, av det enkla skälet att vi inte vill sprida osanningar, inte ens om våra sanningsdestruerande motståndare.

De rättroende tror på riksdagspartierna, med undantag för Sverigedemokraterna. De tror på det nyhetsmaterial som Dagens Nyheter, Aftonbladet, Sveriges Rado och SVT levererar. De söker aldrig kompetterande eller alternativ kunskap på nätet. Varför skulle de göra det?

De rättroende betraktar påståenden om kulturella skillnader som rasism, i synnerhet om det handlar om könsroller och kvinnosyn. Om vi ska tro dem, så har alla män i alla tider tafsat på och skändat kvinnor. Sättet det sker på är ingalunda förbehållet unga muslimska migranter i Köln eller afganska pojkar på svenska ungdomsfestivaler. Så bär sig männen åt i patriarkatet. Män misshandlar och skändar kvinnor. Sådana är helt enkelt männen.

De rättroende säger att det finns många politiska frågor som är minst lika viktiga eller viktigare än migrationspolitiken. Det är som om de satt i en sjunkande båt och sa att det minsann var lika viktigt att besättningen fick bra mat och att teveapparaterna i hytterna kunde ta in många kanaler.

De rättroendes förstår inte att företeelser med ett historiskt djup kan ha ett värde. Det nya har i deras värld alltid företräde före det gamla. Det gäller till och med för ungdom kontra ålderdom. Men så är det ju inte alls. Gamla människor som lärt sig tänka är naturligtvis klokare än unga människor som lärt sig tänka, på samma sätt som en mästare är överlägsen en gesäll. Vi människor är inte i första hand designade för att acceptera det nya framför det gamla. Som alla andra djur föredrar vi ett habitat som vi känner igen oss i, där vi delar språk och har sociala relationer med varandra; där vi erfarenhetsmässigt lärt oss att det är möjligt att leva ett bra liv.

De rättroende förstår inte att ett etniskt homogent samhälle kan vara bättre än ett mångkulturellt. Det senare bedöms som rikare, intressantare, mera i takt med en globaliserad verklighet. De förstår inte att ett mångkulturellt samhälle formerar sig som ett främlingssamhälle, med diasporiska grupper, varav några eller många konkurrerar och står i konflikt med varandra. Dessutom sätter de den egna minoritetsgemenskapen före den nationella solidariteten.

De rättroende ivrar för homoäktenskap. De bryr sig inte om att äktenskapet är en sammanvigning av kvinnor och män för att de ska bilda familj och producera barn. Detta är en normalitet som inte bara funnits i vår egen kultur i tusentals år utan också är en majoritetstradition runt om i världen. Om nu homosexuella vill leva ihop och detta ska sanktioneras av samhället, så är det inget fel med det, men varför ska det föras in som en slags kil i den heterosexuella riten och traditionen? De homosexuella kan väl ha sin egen rit och den kan lika fullt ut bekräftas av samhället. De rättroende förstår inte att hålla isär, att inte pervertera konventioner och traditioner som är ärvda från tidigare generationer. Detta i synnerhet därför att det är så svårt att på sikt veta vilka konsekvenser olika förändringar för med sig.

De rättroende förankrar i första hand sina ideologiska positioner känslomässigt. De blir mycket upprörda och gråter till och med ibland, när de inte får som de vill. De förstår inte att politik handlar om något bortom det vardagliga och känslofyllda livet, nämligen det regelsystem och regelföljande som resulterar i ett gott samhälle. Inte heller förstår de att politik inte är något som medborgarna ska behöva syssla med till vardags. För de rättroende fyller politiken ut det tomrum som uppstår i sekulariseringen. På så sätt får deras politiska engagemang starkt religiösa drag.

De rättroende förstår inte att de är länkar i en kedja, från det förflutna in i framtiden. De utgår från en tabula rasa, vilket i praktiken innebär att en erfarenhetsbaserad samhällsutveckling får stå tillbaka för en fantasi, en idealiserad dröm om framtiden.

För de rättroende är svensk nationalism en form av högerextremism och fascism. De förstår inte att demokrati förutsätter fungerande nationer med solidariska medborgare. En gång till för de trögfattade: det finns ingen demokrati utanför nationen.

De rättroende tror att alla religioner är likadana, att de har samma värde. Därför förstår de inte att politisk islam hotar Europa. Trots strömmen av terror och massdöd i islams namn, anser de att de som är kritiska mot islam är islamofober. De är mycket långt ifrån att förstå att islamofobi är ett av nyspråkets mest ohederliga begrepp.

De rättroende är feminister och tycker det är bra att vårt samhälle styr mot ett matriarkat. De vill bryta ner mansrollen och minimera vad de betecknar som dess destruktiva och begränsande normer. De är okunniga om att det är de förkättrade vita männen som lyckats bäst med att bygga bra samhällen. Ingenting tyder på att de kvinnorna klarar det bättre eller ens lika bra.

De rättroende anser att politik är något som bör göra dem lyckliga, vilket är ett felaktigt förhållningssätt till politik. Dina vardagliga sociala relationer, ditt liv, kan göra dig lycklig. Kultur kan göra dig lycklig men politik ska absolut inte ha den rollen. Politiken är en bakgrundsagenda, ett jobb precis som rörmokeri. Politiker måste förhålla sig lite på samma sätt som en rörmokare till sitt jobb, dvs. söka de bästa, ekonomiskt försvarbara och hållbara lösningarna. För det behöver de verklighetsförankring, kunskaper och erfarenheter. De behöver också vara pålästa. Men ideologier, drömmar om ett helt annat slags samhälle … nja.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.