Invandringsreligionen

zeman
För den som inte övat sin tyska på länge: Anglerschein i citatet ovan betyder fiskekort. Det Milos Zeman säger är, att om ett land straffar dem som fiskar utan fiskekort, men tillåter människor att komma in i landet utan giltiga resehandlingar, så styrs det av idioter.

Så tycker allt fler om svensk invandringspolitik: Den måste vara styrd av idioter.
Emellertid, idioti är väsentligen ett individuellt mentalt tillkortakommande och det handlar det ju inte om för invandringspolitiken. När man tvingas beteckna såväl regeringen som en förkrossande majoritet av riksdagsmännen som idioter, blir förklaringen problematisk; snarare en ilsket förtvivlad suck än någon egentlig förklaring.

Det är inte rimligt att beteckna människor som i andra sammanhang är smarta och tillräkneliga som idioter, inte ens som partiella idioter. Det måste handla om något annat. Kanske handlar det om någon annan form av psykisk sjukdom, en kollektiv psykos? Även om den beteckningen är något bättre än idioti, så leder den inte vidare. Frågan återkommer i en annan formulering: varför är de drabbade av denna kollektiva psykos. Vad är det som har hänt?

För tio femton år sedan följde jag Couplings, en engelsk såpa. Där fanns bland andra Jane, en attraktiv men rätt bombad rollkaraktär som förälskade sig i en snygg och klyftig kristen kille. På grund av sin religion hade han vissa betänkligheter rörande utomäktenskapligt sex. Det hade inte Jane, som bestämde sig för att fånga in honom. Fördomsfri som hon var, såg hon hans kristna tro som ett litet gupp på kärleksstigen. Det skulle hon nog komma tillrätta med. Så enkelt visade det sig emellertid inte vara. När han för femtioelfte gången försökte förklara för henne varför de inte kunde ligga med varandra, trillade plötsligt myntet ner för Jane. Häpet sa hon: ”Men tror ni kristna verkligen på sån’t där? Det där med Gud och Jesus, det är ju bara sagor!”

Att Jane inte var särskilt klyftig blev en av poängerna. Det tog tid för henne att förstå att den kristna moralen var på allvar, att denne snygge, välformulerade och genomtänkte kille trots allt visade sig vara en idiot. Men så dum så att hon trodde på religiösa sagor, nej det var hon inte. Där gick gränsen. För egen del kan jag bara konstatera att jag nog är lika korkad som Jane. Jag klappar min hund och tänker att vi står på samma nivå, när det gäller att lösa de stora livsgåtorna. Vi bryr oss inte.

Den som har en religiös tro är idiot. Alltså var Albert Einstein en idiot. Han sa att den judisk-kristna traditionen ger oss en säker grund för våra värderingar och strävanden. Newton var också en idiot. Ja, till och med den mest rationellt tänkande av alla klassiska filosofer, Immanuel Kant, var djupt religiös. Han konstaterade att utan bibeln skulle han vara en olycklig människa. Dess evangelium var för honom källan till all sanning. Den som vill ha namn på flera besläktade idioter, det är bara att ösa på: Galilei, Dickens, Churchill, Dostojevskij.

Idioter allihopa! Eller?

Religion kanske inte handlar om sanning utan om moral? Religionen bestraffar ondska och belönar godhet på två sätt. Dels utlovar de fem världsreligionerna (kristendom, judendom, islam, buddhism, hinduism) belöningar bortom livet. På goda kristna och goda muslimer väntar paradiset. De som inte håller måttet hamnar i helvetet. För judarna är det inte riktigt lika enkelt, men jag hoppar över det, för att inte trassla till det för mig. Hinduerna får ett bättre liv nästa gång, om de sköter sig. Tillsammans med buddhisterna kan de, efter att ha reinkarnerats tillräckligt många gånger, slippa begärens tvångströja och befriade ta plats i Brahma (hinduismen) eller Nirvana (Buddhismen). Således, den som är tillräckligt god, får sin belöning efter döden.

Evig och skitmysig existens, det är en belöning för godhet som heter duga. Sedan tar sig godheten olika uttryck i olika religioner. Som bekant kan en djupt troende muslim satsa på en självmordsbombares korta karriär, för att på så sätt få en gräddfil till paradiset.

Om evigt liv är den första och största belöningen för den troende, så är moral den andra. Religionen säger inte bara att goda människor kommer till himlen utan ger också detaljerade anvisningar på hur goda människor ska leva – i synnerhet hur de ska förhålla sig till sina medmänniskor. För att detta ska fungera utan polis och rättssystem, så installerar religionen ett samvete i oss alla. Det betyder att om vi är onda, blir vi straffade genom samvetskval – inte olikt hur antabus fungerar för alkoholister.

Religionen utmanas av två andra ideologier: Vetenskap och kommunism. Vetenskapen är upptagen av att söka sanningar, vilket minskat det faktiska lidandet för mänskligheten mer än någon religion ens varit i närheten av att klara av. Det kan man inte säga om kommunismen, som dock har det gemensamt med vetenskapen att den är förödande för det religiösa medvetandet. Kommunismen anser att religionen accepterar orättvisor – opium åt folket. I den meningen placerar den sökandet efter paradiset till något som bör ske innan döden. Efter döden finns ingenting.

Kommunismens paradis består av ett klasslöst samhälle, ett samhälle där medborgarna är befriade från kapitalisternas förtryck, ett samhälle där alla är jämlika. I den meningen är kommunismen överlägsen vetenskapen, som har den akilleshälen att likt Orsa kompani inte lova någonting bestämt.

När det så visar sig att kommunismen inte infriar sitt löfte utan enbart skapar nya hierarkier och nya förtryck – vad ska människor göra då? För att begränsa denna fritt flygande fråga och låta den landa i Sverige: Vad ska en stackars sekulariserad svensk tro på? Hur vet vi när vi handlar rätt respektive fel? Med andra ord, det behövs en ny morallära, som fyller tomrummet efter kristendomen, som fyller tomrummet efter politiskt totalitära tankesystem som nazism och kommunism. En som förstått detta bättre än många andra är naivisten Thomas di Leva:

Ännu en dag
Jag vaknar upp igen
Naken vid min teve som visar jorden
Som i en film
Visst är det skönt att ha det så
För jag vet ju vad som pågår men inte hur det slutar

aha

Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är så här?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är så här?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Det mångkulturella samhället är svaret. Här finns en godhet som inte låter sig stoppas av landgränser, här finns möjlighet till en empati som flödar likt kokande mjölk. Här finns den mening med livet som kapitalism och materialism inte lyckas förse oss med. Här finns ett lidande att bekämpa. Här finns flyktingar, det vill säga riktiga människor av kött och blod, som inte bara behöver vår hjälp utan också del av vårt materiella överflöd. Här finns liv att rädda, undergångar att förhindra. Här finns kort sagt meningen med livet: Gränslös godhet! Här finns det stillade tvivlet och den goda nattsömnen. Inte minst viktigt: här finns vaccineringen mot det självförakt som uppstår, när vi förstår att vi är priviligierade. Här kan de troende projicera de dåliga mänskliga egenskaper de misstänker att de har, men inte vill ha, på kättarna och de fördömda. Slutligen, som grädde på moset, här finns en vidrig fiende, satan själv, i Sverige personifierad av rasisten, den främlingsfientlige och islamofobe sverigedemokraten! Paradiset med befriade människor skymtar vid horisonten. Alla är de jämlika och ingen förtrycker den andre. I mångkulturen finns med andra ord den nya vägen mot paradiset, de eviga frågornas nya och fräscha svar, i en tidigare inte prövad tappning.

En bloggläsare skriver till mig om sin övertygelse om att invandringsreligionen är ett direkt svar på sekulariseringen, alltså ett vacuum som obevekligt fylls med ett annat innehåll.
Hon räknar upp religionens kännetecken:

  • Kollektiv yttring
  • En egen och för omvärlden svårsväljbar etik
  • Benhård tro
  • Mantras och besvärjelser
  • Förbannelser och bannbullor
  • Fredlöshet för kättare och tvivlare
  • Automatiskt och aggressivt bortstötande av tvivel

Den förre centerpartisten, juristen och skribenten Ilan Sadé menar att antirasismen är en väckelserörelse, som avser att dölja verkliga problem som skenande offentliga utgifter, etniskt avgränsad massarbetslöshet, uppkomst av getton i städerna, ett skolväsen som delvis faller fritt, ökad osäkerhet på stan, religiös fanatism och faror för rikets framtida säkerhet. Han citerar Karl Marx som menade att historien upprepar sig, första gången som tragedi och andra gången som fars. Sadé har emellertid svårt att se det farsartade: ” När det svenska etablissemanget, inklusive Wolodarskis dagstidning, blir ett återfött prästerskap som söker Satan i nya förklädnader och anstiftar kvasireligiösa riter, är det framförallt fråga om en tragedi.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.