Bloggläsarmedley

help
Jag har roat mig med att titta litet mer på användningen av begreppet ”dignity” både i den engelska originaltexten (The Universal Declaration of Human Rights) och i översättningarna till svenska, danska och norska. Mitt intryck är att normännen är de som gått grundligast tillväga i översättningsarbetet. De använder i stor utsträckning begreppet ”menneskeverd” och markerar på så sätt att det handlar om just människovärde och inte något annat värde. De har också varit noga med att använda begreppet ”menneskerettigheter” för att betona att det rör sig om mänskliga rättigheter och inte vilka rättigheter som helst, som till exempel subventionerad tandvård.

Även de svenska översättarna har tvingats använda begreppet ”värdighet”. Redan i originaltextens engelska ”preamble” (introducerande text) står det ”dignity and worth of the human person”. Här kom de svenska översättarna inte undan, utan skrev ”den enskilda människans värdighet och värde” det vill säga de översatte ”dignity” med ”värdighet” och ”worth” med ”värde”. Kanske borde den svenska översättningen ses över för undvikande av missförstånd/missbruk?

***

I det fordom homogena samhället tyckte vi alla lika eftersom vi var så lika och hade en trygg välfärd som grundade sig på folkhemmet. Vi var bäst, världen politiska samvete och stödde de uppror som per definition var rättfärdiga. Våra högfärdiga politiker gav mest av svenska folkets pengar till de stackars satarna ute i världen (EU,FN,U-hjälp, flyktingar, romer).  I detta folkhem var politiker och journalister föräldrar. Folket var barnen som inte fick bestämma så mycket, men i gengäld var ekonomiskt och socialt omhändertagna.  Makthavarnas tänkte att om vi låter andra människor från andra länder ta del av vårt samhälle, den ekonomiska och sociala trygghet som våra ledare och föräldrar skapat, så blir de lika bra som vi är. Alla har lika värde, alla är likadana, alla blir svenskar i själen. Gul, grön vit, blå och svart, gör detsamma. Detta gäller förstås man och kvinna, HBTQ och hetero, invandrare och svensk. Vi är uppvuxna med att se på livet som i ”Alla vi barn i Bullerbyn”, där allt reder upp sig och allt slutar i försoning och kramar.

***

Ang. senaste inlägget ”Invandringsreligionen” där du ställer frågan om det handlar om någon annan form av psykisk sjukdom, en kollektiv psykos? Jag är hundraprocentigt säker på att det handlar om ”positivt tänkande”. Politiker talar om möjligheter och utmaningar istället för de verkliga problem som finns. Att försöka tänka optimistiskt kan vara bra i vissa situationer, men i politik är det livsfarligt att tillämpa. Man ska se inre visioner om hur bra det kommer att gå och då blir det också så. Rena rama hjärntvätten med andra ord, och mental förnekelse. Det är trendigt sedan några år tillbaka, det finns mer eller mindre överallt i samhället, detta positiva sinnelag, både i nationell tv och dagstidningar, ett överflöd av självhjälpsböcker och artiklar i veckotidningar: ”Bli den du drömmer om! Ta tag i ditt liv! Nu kan du lyckas!” …. med allehanda tips hur man tänker framgångsrikt, och ALLT beror på din inställning och hur du tänker.

Enligt positivt tänkande är problem aldrig en sanning, det är du som ser det som ett problem och då blir det jobbigt och ger negativ energi och hat. Så exempelvis de senaste rapporteringarna om asylsökande män i grupper som omringar ensamma unga tjejer för sexuella trakasserier. Enligt gammelmedia och politiker är det inte ett problem utan en ”möjlighet och utmaning” att få upplysa dessa män om Europas värderingar (och vips, så där över en natt, så kommer de att fatta och ändra på sitt beteende). Målet med positivt tänkande är godhet, kärlek, framgång, glädje, pengar som kommer från ingenstans och så vidare. Hela samhället ska bara flöda av skön energi! Ja, du hör själv, det låter som en kollektiv psykos, och den har nu klivit in i riksdag och regering. Boktips: Barbara Ehrenreich : ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”.

***

Läste just en intervju med finansmannen och miljardären George Soros i Svenska Dagbladet. Han konstaterar att den europeiska framtiden är nattsvart och nämner fem parallella kriser:

Greklands ekonomi
Ryssland och Ukraina
Brexit, Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU
Migrationen (obs, först på fjärde plats!)
Polens och Ungerns nationella markeringar mot EU.

Det George Soros inte säger något om, är att de 62 mest förmögna personerna i världen äger hälften av densamma. En procent äger mer av världens samlade tillgångar än resten av världens invånare tillsammans. Inte heller säger han något om att samtliga tillhör eller på andra sätt kan länkas till Bilderberggruppen, ett av världens mest hemlighetsfulla, mäktigaste och mest odemokratiska sällskap. Bilderberggruppen sägs arbeta för en ny världsordning där plutokraterna har makten. Vi som har lite koll på bankerna vet också att rikedomen hänger intimt samman med att världens stater inte själva trycker och kontrollerar sina pengar utan det gör fristående (läs privatägda) riksbanker – som dessutom kan producera så mycket fantasipengar som behövs, eftersom de inte längre behöver garantera värdet i guld eller några andra ”fasta” tillgångar.

***

Det av postmodernisterna mest hatade objektet är nog den “traditionella borgerliga kärnfamiljen”, eftersom den representerar allt vad man till varje pris försöker bryta sönder i alla dess delar. “Heteronormen” som man anser vara skapare av all “antifeminism” och som naturligtvis representeras av den “vite köttätande mannen”. I helgen kunde man i TV 4:s morgonprogram se en kvinna som genom insemination lyckades blir mor till ett barn utan fader. Vidare hyllades ett homopar, som var det första i Sverige som fått genomföra en utländsk adoption. Ebba von Sydow, programledaren, hade huvudet kontinuerligt på sned och ansåg det hela oerhört “fint” med ett välavvägt leende. Båda exemplen visade på att en “familj kan se ut hur som helst”, vilket dessa aktörer mycket tydligt demonstrerade.

Man kan samtidigt jämföra detta med motiveringarna för att föräldraförsäkringen skall delas lika. Det talas då om barnens behov av båda föräldrarna vilket naturligtvis optimeras om fadern är hemma lika mycket som mamma. När man redovisade en undersökning som påvisade att traditionella par levde lyckligare än paren som levde jämställt, förklarades detta med att det var “krävande att bryta mot normen” vilket gjorde att dessa moderna parbildningar mådde aningen sämre än den traditionella familjen.

***

För en utomstående betraktare är det inte svårt att förstå att svensk, senmodern radikalfeminism är oförenlig med ett samhälle befolkat av yngre män från samhällen som inte tillåter vare sig kvinnlig autonomi eller lössläppt sexualitet. Den programmatiska altruismen gentemot ”flyktingar” är en form av narcissistisk sadism. För att vi ska känna oss goda tar vi ifrån ”Den förtryckte” allt. Vi förväntar oss att han snällt lämna ifrån sig stoltheten över sitt land, sin historia. Inte ens Lysander begärde något sådant av de besegrade atenarna – han nöjde sig med att bränna deras flotta. För mig framstår detta som det verkligt intressanta, eftersom det är ett säkert tecken på att vår kultur befinner sig i en sönderfallsfas. Innanför vallarna: feminin sadistisk narcissism. Utanför vallarna: maskulint barbari, som kräver att bli insläppt och lössläppt.

Toynbee hävdar att kulturer i upplösningsfaser präglas av motsägelser (antinomier). Religionen i en sönderfallande kultur kan släppa sexualiteten lös. Toynbee exemplifierar med den indiska lingam-dyrkan och den babyloniska tempelprostitutionen. Filosofin i en sönderfallande kultur kan samtidigt uttrycka ett motsatt ideal, det vill säga krav på självbehärskning, såsom exempelvis i den indiska yogan eller den babyloniska stjärnfilosofin.

Så långt jag kan se intresserar sig Toynbee inte för denna antinomi som en motsättning mellan last och dygd, och framför allt inte som ett uttryck för karaktärsegenskaper och beteenden som anses icke-önskvärda/önskvärda hos kvinnor respektive män.   Det är först när tempelprostitutionen eller stjärndyrkan påverkar förhållandet mellan man och kvinna som familjeinstitutionen och reproduktionen skadas.

Det är i det sammanhanget som just fenomenet med kvinnlig narcissistisk sadism och manligt barbari blir så intressant. Vi kan skönja två nya antinomier. Mot den unga kvinnans narcissistiska sadism svarar den västerländska mannens påbjudna empatiska masochism (som i den amerikanska politiska debatten ibland skämtsamt brukar kallas ”cuckservatism”).   På samma sätt kan man skönja hur ”orientaliske” mannens barbariska sadism redan funnit sin spegelbild och bekräftelse i den tålmodiga, toleranta, västerländska medelålders kvinnans masochistiska underkastelse – denna sentida kopia av Wagners livströtta och sömndruckna Erda-gestalt. Den sistnämnda underkastelsen är visserligen inte officiellt påbjuden för våra unga kvinnor, men följer oundvikligen, så länge den europeiska förfallsprocessen fortgår. Det är vidare värt att notera att dessa antinomier skär rakt genom navet för våra europeiska samhällen: familjen och förhållandet mellan man och kvinna.

***

Igår blev min hustru vansinnig (hon läser DN noggrant) och började slå på mig på grund av olika uppfattningar om massinvandringen. Hon vågade inte slå fullt ut, eftersom jag tidigare hållit på med kampsport. Jag slog förstås inte tillbaka. Idag är det tyst. Påhoppen börjar bli riktigt jobbiga. Jag är en känslig person och tar det hårt. Skall jag tiga i fortsättningen?

Redigerat och förmedlat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.