Var kommer barnen in?

barnI Sverige odlas två föreställningar som redan nu står oss dyrt och förmodligen kommer att stå oss än dyrare i framtiden. Den ena har behandlats rätt utförligt här på bloggen, föreställningen om alla människors lika värde. Den andra har också tagits upp, om än inte lika utförligt, nämligen tabula-rasa-föreställningen, som utsäger att varje människa föds som ett oskrivet blad (tabula rasa betyder ”tom tavla”). Nyfödda har inga särskilda förutbestämda egenskaper utan dessa lagrar människor på sig under livets gång. Med andra ord, om inget sätter hinder i vägen, så växer ”nysvenskarnas” barn upp och integreras i Sverige. De är som alla andra barn och grundtanken är att en svensk omgivning gör dem till svenskar. Ett exempel är när skolborgarrådet Olle Burell i Stockholm föreslår att elever från segregerade skolor ska bussas till bättre skolor och på så sätt förbättra sina resultat. Han verkar inte ha reflekterat över att det likaväl kan gå åt andra hållet, att resultaten i de bättre skolorna försämras. Med tanke på vad PISA-undersökningarna visat för svenska skolresultat borde han kanske ha gjort det.

Ungefär samma grundsyn finns för de ”ensamkommande flyktingbarn” som söker asyl i Sverige. De har visserligen vuxit upp i helt andra kulturer, men eftersom de är unga och vill skapa sig en framtid i Sverige, borde integrationsprocessen i stort sett vara rena transportsträckan. Så verkar det emellertid inte fungera. På ett HVB-hem har en femtonåring mördat en ung kvinna i personalen. På ett annat har 19 ”barn” gått bärsärkagång och det är allmänt känt att polisen får avsätta mycket tid för att ta hand om bråk och oroligheter på asylboenden. Eftersom den svenska synen är att de ensamkommande är barn, så finns det anledning att fråga sig dels hur vi i Sverige uppfattar barn, dels varför ”de ensamkommande barnen” inte passar in.

Det finns många rötter som leder till det nutida Sverige. En av de viktigare är industrialismen. Då skapades inte bara den samhällstyp vi har i dag utan också den västerländska kultur, som är uppbyggd av individer och kärnfamiljer. Lönearbete och industriell produktion drog upp en tidigare okänd vallgrav mellan familjeliv och arbete. Därmed delades tillvaron: den offentliga sfären (arbetet) fick sina regler och den privata (familjen) sina. Familjeforskaren Edward Shorter kallar detta för den romantiska revolutionen (The making of the modern family. London 1976).

Den romantiska revolutionen födde mamma-pappa-barn-familjen, där fadern bestämmer över familjen. Kärnan i barnens uppfostran är uppskjuten behovstillfredsställelse och självdisciplin. De ska lära sig en inre kontroll över begären. Samhällets yttre kontroll ersätts efterhand med en inre. Individen kommer att ersätta släkten som den mest giltiga sociala enheten.

I efterkrigstidens svenska idealfamilj har utvecklingen fortsatt. Tanken är att varje medlem äger och utvecklar sig själv. Barnuppfostran blir liktydigt med att fostra barnen till oberoende, alltså en knepig uppgift, eftersom uppfostran ju i sig innebär att skapa beroende och utöva auktoritet. Barnen uppfattas som individer och uppfostran handlar om att vårda och odla deras individuella egenart, så att de mognar till det nämnda oberoendet. Om barnen blir till ett slags kopior av sina föräldrar, så uppfattas detta närmast som ett misslyckande.

Familjens uppgift är inte att förse barnen med kunskap i form av kompetenser; det är samhällets uppgift att göra via skolan. Inte heller bör familjen förse barnen med egendom och kapital, annat än i form av arv. Familjens uppgift är att forma barnen till självförsörjande samhällsmedlemmar. Det föräldrarna skall ge sina barn för att de skall klara detta är främst:

autonomi, dvs föräldrarna skall göra barnen till självägande individer med klara gränser gentemot omvärlden. När ett barn uppmanas ”var en stor pojke nu” eller ”en stor flicka”, så är innebörden vanligen att han eller hon skall göra något självständigt – utan att kinka och utan hjälp.

empati, dvs barnen skall bibringas förmågan att leva sig in i andra människors känslor.

självförtroende, vilket innebär att de har tilltro till sin förmåga att lyckas i världen där ute.

självkontroll, som betyder att de skall veta vad som är förnuftigt och inte falla för olika frestelser, utan ”genomskåda” marknadens stora utbud av lockade erbjudanden.

flexibilitet, dvs förmågan att kunna hantera ständigt förändrade villkor

moral, dvs förmågan att växla mellan den individuella och den sociala viljan och veta vad som är rätt och fel i respektive sammanhang.

Det som i denna grannlaga uppgift är lättast att bibringa barnen är autonomin, därför att denna presenterar sig som en rättighet: rätten för barnen att själva bestämma över sina liv och bejaka sina egna intressen. Och motsatt, det som är svårast är självkontrollen, därför att den består i en förnekelse av begären. Autonomi och självkontroll är dessutom rent allmänt svårförenliga egenskaper, eftersom de tenderar att kollidera med varandra.

Empatin är nödvändig, därför att komplicerade moderna samhällen bygger på individens förmåga att göra ständiga rollbyten och kunna se sig själv i den andre. Fungerar inte empatin, så kan heller inte den sociala viljan fungera, utan samhällsbygget reduceras till motstridiga intressegrupper, vilket i sin tur leder till konflikter och stridigheter. Se hur olika intressen står emot varandra i Syrien.

Självförtroendet återigen är en eld som kloka föräldrar gör sitt bästa för att blåsa under och syresätta. Dessvärre är familjens möjligheter här begränsade. Det barn som inte lyckas bra i skolan eller ”därute” i samhället, har svårt att skaffa sig tillräckligt med självförtroende. I ett samhälle som delar in sin befolkning i en privilegierad kunskapsproducerande klass och en lågavlönad lågstatusklass, som har till uppgift att svara för service, i den mån det alls finns jobb för dem som befinner sig där, får skolan större betydelse än någonsin. Att misslyckas med skolan är katastrofalt. Det är därför en paradox att så många unga i dag tycker sig ha råd att ”strunta i plugget”.

Också flexibiliteten blir en samhällsfråga. Samhället presenterar sig vanligen som mera flexibelt än familjen. Det är främst ”därute” som flexibiliteten inte bara krävs utan också fostras in. Detta ger i sig barnen ett ointagligt försprång framför den äldre generationen, vilket bidrar till deras självförtroende och lösgörande från föräldrarna. Barnen blir de som ”bäst hänger med” medan föräldrarna hamnar på efterkälken. I synnerhet med avseende på teknologi är detta ett standarddrag för alla moderna samhällen.

Moralen, slutligen, är en ytterst komplicerad fråga. Alla de stora religionerna kan beskrivas som moraliska system. Den som gör rätt kanske inte får sina belöningar i detta livet, men väl därefter. Hinduismen har sitt kharma för människorna att klättra i, buddhismen sitt nirvana att sträva mot, kristendomen och islam sin himmel att meritera sig för ett inträde i. Men var finns belöningarna för en god moral i ett sekulariserat samhälle?

Samhällets fortbestånd förutsätter visserligen medborgare som är moraliskt fostrade, men marknaden lär ut något annat, nämligen att den som är smart och kan relativisera den egna moralen och spela på andras, har större möjligheten till ekonomisk framgång än den som lydigt följer påbuden.

Familjen tillhör emellertid inte marknaden utan samhället. Dess uppgift är därför att förankra moralen psykologiskt, det vill säga skapa medborgare som har så starka inre spärrar att de är oförmögna att mörda, utöva allvarligt våld, ljuga, stjäla etc. Också som helhet gäller detta psykologiska perspektiv. Det som en äldre generation skall ge till de yngre är inte yttre villkor utan en synnerligen sinnrikt uppbyggd inre gestalt.

Barnuppfostran blir därmed en ytterst krävande uppgift, ett slags projekt där kraven på de vuxna blir i det närmaste oändliga. Föräldrar kan lyckas mer eller mindre bra med sin barnuppfostran, men det finns i detta sammanhang ingenting som heter ”perfekt barnuppfostran”; inte något svar på frågan hur den perfekta individen skall skapas.

Om vi nu övergår till de 35.369 ensamkommande ”barn” som förra året anlände till Sverige och sökte asyl så hör de hemma i andra slags samhällen och har därför genomgått helt andra socialisationsprocesser. Det är därför naivt att tro att de någorlunda smärtfritt kan integreras i det svenska samhället. De är inte alls möblerade i skallen på samma sätt som sina jämnåriga svenskar. Deras samhälle har aldrig industrialiserats och familjen har därför aldrig utsatts för ”den romantiska revolutionen”. Deras moral har vanligen internaliserats i form av islams regelverk, som kanske inte spelar så stor roll men som om ”rätt” situation föreligger, kan aktiveras och utvecklas till jihadism. De har aldrig haft anledning att utveckla den allomfattande empati som är så viktig och politiskt styrande i Sverige.

En majoritet av ”barnen” kommer från Afghanistan. Till skillnad från svenska familjer så är den afghanska familjen bunden av en intressegemenskap. Fadern äger familjen och släkten äger fadern. Medlemmarna definieras dels genom sina beroenden men också – eftersom det handlar om en intressegemenskap – utifrån sin nytta för familjen. Det medför att barn har låg och ibland till och med samma status som tjänstefolk. Barn är bara viktiga genom det som de representerar och än mer genom det som de kommer att representera när de är vuxna. Barndomen är därför ingen betydelsefull period utan mest ett förstadium till det vuxna livet. Barn är osjälvständiga varelser som hänger i mammas kjolar. Kvinnor och barn ska hålla sig till hemmet och kan inte klara sig själva. En afghansk familj vid sina sinnens fulla bruk skulle aldrig släppa iväg något barn för att ta sig den krångliga och riskfyllda vägen från Afghanistan till Sverige, med eller utan hjälp av flyktingsmugglare.

Om vi lämnar frågan därhän hur många som ljuger om sin ålder och är äldre än vad de säger, så är en afghansk pojke på 17 år en vuxen man och har varit det i flera år. Han har den vuxnes kvinnosyn, alldeles oavsett om han gjort sexuell debut eller inte. Kanske har han redan arbetat i flera år, kanske röker han som vuxna män gör. Han kan slåss och ta till våld, ställa krav som en vuxen muslimsk man etc. Samtidigt är han mer osjälvständig än en svensk pojke i samma ålder, i den meningen att han inte är en avgränsad och oberoende individ utan ”tillhör” sin släktklan. När han skickas till Sverige är det lite som att köpa en lott. Förhoppningen är att pojken ska bereda vägen för resten av familjen, om än inte hela släktklanen. Han förväntas leva ett vuxet liv och har helt andra förpliktelser och ett annat ansvar för sina närstående än en svensk pojke har. Däremot förväntas han inte leva ett från sin familj oberoende liv. Återigen, misslyckas han med sitt ”uppdrag” kan den egna familjen släppa taget. Bandet mellan honom och familjen är inte självklart av emotionell karaktär, efter att han blivit vuxen.

Den afghanske pojkens egen familj bestämmer över honom, men när det gäller andra människor, så är han självbestämmande. I synnerhet kan det vara svårt att acceptera att främmande kvinnor bestämmer över honom, eftersom han anser att män är överordnade kvinnor. När en sådan pojke placeras på ett HVB-hem, så förlorar han sitt självbestämmande till främlingar, varav många är kvinnor. Han definieras och behandlas som det barn han inte längre är.

Under åttio- och nittiotalet intresserade jag mig periodvis för förorternas gängbildningar. Särskilt från intervjuer med turkiska pojkar i Tensta minns jag att de föraktade svenska tjejer. De följer ju inte alls de anständighetsideal som gäller i pojkarnas hemländer. De klär sig som horor, de rör sig lika fritt som horor, de kan ta till grovt språk. De skyddas inte av sina familjer. Man riskerar inte ens att åka på stryk av deras brorsor eller fäder. Alltså är det fritt fram. Sådana tjejer är det kul att dra runt med, att knulla med, men när man ska gifta sig, då gäller både för de unga männen och deras familjer att hitta en bra turkisk/kurdisk/syriansk flicka och ta henne till Sverige.

Det lär finnas flera hundra marockanska gatubarn i Stockholm. Även om det åldersmässigt stämmer att de är barn och även om de juridiskt därför inte kan ställas till svar för det elände de åstadkommer, så är de mer överlevnadskompetenta än de flesta vuxna svenskar. En polis som vill vara anonym berättar att de rör sig i och kring Stockholms city.

– De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på Centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här, säger han.
På en rak fråga om hur arbetssituationen ser ut för poliser i Stockholm dröjer inte svaret länge – den är katastrofal.
– Jag skulle aldrig släppa iväg mina barn till T-centralen, det skulle ingen polis göra, säger han.

Marockanska barn och svenska barn är tydligen helt skilda varelser. Barn som misshandlar ordningsvakter, det låter inte som barn i svensk mening. Eller för den delen i någon mening alls. Frågan är varför de ska åtnjuta svenska barns privilegier.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.