Höga tal

hogatal
Sedan några månader tillbaka finns det ytterligare en akademiker som fått nog av ljugandet om invandringen. Göran Svensson, professor vid Kristiania University College i Norge, har sällat sig till Sveriges dissidenter. I ett inlägg på bloggen Det goda samhället retar han sig på hur svenska journalister i sin rapportering och samhällskritik systematiskt utgår från enskilda exempel och människoöden. Journalisterna lurar svenska folket med följande påståenden:

  • Invandringen är lönsam
  • Invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden
  • Fler har högskoleutbildning än vad som är fallet
  • Att det tar i snitt sju år för immigranter att få arbete (tar längre tid)
  • Att integrationen löses genom politiska satsningar (antalet utanförskapsområden ökar)

Göran Svensson menar att politiker och media måste överge sin anekdotiska bevisföring och i stället stödja sig på forskning och officiell statistik. I kommentatorsfältet finns en särskilt bra reflektion av signaturen ”Drutten”. Observera kravet att illustrationerna bör spegla en generell verklighet:

Anekdotiska exempel för att illustrera enskilda individers situation är en metod som lärs ut på journalisthögskolorna och verkar vara en metod som får ökad användning även inom politiken. Man verkar dock ha glömt bort att exemplen helst bör vara illustrationer av en generell verklighet. De har ofta karaktären av tycka-synd-om-den-drabbade utan djupare analys av bakgrund och konsekvenser eller ens bry sig om att exemplet är representativt. Att metoden används är graverande för avsändaren och avslöjar dennes elitistiska uppfattning av mottagarens förmåga till kritiskt tänkande.


Den anekdotiska bevisföringen har tveklöst fört inte bara medborgarna utan också politikerna bakom ljuset. En bloggläsare pekar ut att en av mediernas viktigaste uppgifter är att förse politikerna med trovärdiga verklighetsbeskrivningar. När det fungerar kan politiken justeras så att den är i fas med samhällsutvecklingen. Det som hänt i Sverige är att medierna förhindrat denna självreglering. De har inte bara levererat felaktiga bilder av hur invandringen påverkar Sverige, utan de har också fått politikerna att tro att de har folkets stöd för den extrema invandringspolitiken. Nu, sent omsider, justerar medierna – åtminstone ledarredaktionerna – sin verklighetsbeskrivning. Så här skrev Anna Dahlberg för några dagar sedan i Expressen:

Alla ledarsidor med nationell spridning står nu bakom huvuddragen i Sveriges skärpta flyktingpolitik. Det som för bara några månader sedan utmålades som en historisk strid mot fascismen har förvandlats till ett stilla försvar för välfärdsstaten.

Anna Dahlberg är hederlig nog att erkänna att hon inte har en susning om hur krisen ska lösas.

Det är bra att mediernas samhällslögn krackelerar, men det är tio till tjugo år för sent. Nu sitter vi med skägget i brevlådan och den självförvållade svenska krisen kan räknas i siffror med fem nollor efter: antalet migranter, antalet icke existerande jobb, antalet bostäder som måste till men som inte finns. Lägg till ännu en nolla och få ett begrepp om hur många av Sveriges medborgare som förts bakom ljuset. Kläm sedan dit ytterligare tre nollor, så kan vi börja diskutera vad detta kostar i kronor – per år! Det är hög tid att ta de höga talen på allvar.

Norge, Danmark, Sverige, Finland och Island hade i börjat av år 2015 tillsammans en befolkning på ungefär 26 miljoner människor. Det är mindre än Egyptens befolkningstillväxt under en generation. Landet hade 1996 59 miljoner invånare. 2014 var antalet 87 miljoner. 2015 ökade världens befolkning med mellan 70 och 80 miljoner människor. Utgår vi från 73 miljoner så är det mer än sex miljoner på en månad, 1,4 miljoner per vecka och nästan 200.000 människor per dag.

Ser vi till vad som händer i Afrika så är prognosen att folkmängden där under de närmaste trettio åren kommer att öka med en miljard. Fokuserar vi Afrikas stormakt Nigeria, visar statistiska undersökningar att fyra av tio nigerianer gärna vill flytta till ett västligt land. Även om det inte är troligt att över 70 miljoner nigerianer kommer att söka sig till Europa, så är det ingen som vet. Afrika kan sända en tio gånger högre ström av migranter till Europa än i dag, utan att därmed lösa världsdelens fattigdomsproblem. Däremot leder det med stor trolighet till en samhällskollaps i de länder som drabbas.
Eller ta de EU-migranter, nästan alla romer, som svenska myndigheter är så ivriga att hjälpa till ett drägligt liv i Sverige. Låt oss säga att ett par miljoner av dem kommer överens om att det är mycket bättre att bo i Sverige än i Rumänien, Bulgarien, Ungern, Frankrike och Spanien? Kan det hända? Ja, det kan mycket väl hända! Den som tror att Sverige klarar en sådan anstormning är totalt vilse i pannkakan.

Det finns en föreläsning från år 2010 på youtube där journalisten Roy Beck visar vad höga tal handlar om.


Han utgår från att det i världen finns ungefär tre miljarder människor som är fattiga, vilket betyder att de tjänar under två dollar per dag. Varje miljon representeras av en tuggummikula. Han har alltså tretusen tuggummikulor samlade i sex plaströr och två karaffer. Det är fruktansvärt många! Han tar en tuggummikula och skramlar runt med den i en konjakskupa. Det ser väldigt fjuttigt ut, i jämförelse med alla kulor han samlat i plaströren och karafferna. Den där kulan representerar en miljon människor, det antal massinvandrare som sökte sig till Tyskland förra året, minus en tiondels tuggummikula.

Den där miljonen, som Tyskland tagit emot, gör varken till eller från för världens fattiga. Under samma år som Europa avlastar den fattiga världen med några miljoner, så föds ytterligare 80 miljoner människor, som kommer att leva i samma fattigdom som sina föräldrar. Immigration minskar inte världens lidande och minst av allt utgör den någon lösning. Människor måste hjälpas där de lever, inte genom att beviljas asyl i Europa.

Det enda politiska parti i riksdagen som har förstått det är Sverigedemokraterna. De har stöd av en sådan auktoritet som Hans Rosling, världsberömd professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Han säger:

”Höj skatten, skär ner på operan, men ta inte från de fattigaste barnen i världen för att finansiera dyr flyktingmottagning”

Att regeringen på alla plan bekämpar Sverigedemokraterna, det vet vi. Däremot har det inte varit lika klart att de också vänder ryggen till Hans Rosling. För det gör de. Ungefär en femtedel av 2015 års biståndsbudget går till asylhanteringen i Sverige. I år räknar regeringen med att använda 13 procent, som år 2017 beräknas ha stigit till 21 procent. Snittet i OECD-länderna ligger på 2 procent. Den svenska politiken är med andra ord lika extrem som vanligt. Det måste vara ett av Sveriges mest vilseledande påståenden, att vi är Landet Lagom. Magnus Walan vid biståndsorganisationen Diakonia kommenterar:

Konsekvensen blir att alla aktörer inom biståndet snabbt kommer att få skära i inplanerade verksamheter för nästa år. Det drabbar miljontals människor. Det handlar om flickors utbildning, vaccinering, stöd till demokratier – saker som inte kan genomföras.

När Sveriges statsminister talar om att vi ska ta vårt ansvar och hjälpa människor på flykt, så är det ändå inte de som har det djävligast som han talar om. De som kommer till oss har det något bättre. De har haft råd att finansiera sin migration, de är företagsamma och de har ofta (men långt ifrån alltid) en högre utbildning än dessa tre miljarder som tjänar under två dollar om dagen. Vi blir jätteglada om läkare och dataingenjörer söker sig till Sverige. Vi skummar med andra ord grädden av befolkningen i fattiga länder, som så väl skulle behöva dem. Vilket ändå inte betyder att särskilt många platsar på vår arbetsmarknad. Det kallar vår statsminister för ett ansvarstagande.

De må vara att de som söker asyl i Europa är de mest företagsamma, men några hjältar är de inte. En del av de unga männen har lämnat kvar kvinnor och barn. Många av dem flyr från det krig där de borde stannat och deltagit i organiserandet av ett försvar. De verkliga hjältarna är de som vägrar att underkasta sig, de som gör motstånd. Vill vi vara helt säkra på att ha optimerat vår godhet så är det dem vi ska prioritera, inte dem som vill bo i vårt land. Jag undviker avsiktligt att skriva ”bo med oss” därför att det är endast undantagsvis de vill bo med oss. De vill trygga sin framtid, de vill ha del av vår välfärd, men helst vill de bo och leva med varandra. Det är inget konstigt med det. Så fungerar människor. Sedan får integrationsromantikerna tro vad de vill.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.