Kartan och terrängen

son
Knut Carlqvist hette en historiker och intellektuell som dog för snart sex år sedan. Vi hittade fram till varandra några år dessförinnan, mailväxlade, deltog i en del webbdiskussioner och träffades en enda gång, bara några veckor innan han dog. Tankemässigt kände vi oss närstående. Vi visste båda att en ideologisk utgångspunkt innebar att avstå från att tänka klart. Ideologi är mental lättja; det är att använda en ledstång i sitt tänkande.

Knut kombinerade stor beläsenhet med intellektuell frihet. Jag tror att många som hamnade i ett meningsutbyte med Knut tyckte att han var farlig och lite opålitlig. Hans penna var vassare än min och han skrädde inte orden. För en ideologiskt skolad omgivning framstod det som han kunde attackera från vilket håll som helst. Ibland från höger, ibland från vänster. Men så var det ju inte. Politiska ideologier må vara sorterade i höger och vänster, men den bistra verkligheten är osorterad. För intellektuella är kartan något preliminärt, något mindre viktigt som ständigt omskapas. Det som gäller är terrängen, verkligheten.

Nu menar jag inte att det är lättare att hålla sig till terrängen än till kartan. Det är människans öde att inte ha tillgång till någon oförmedlad förståelse av verkligheten. Vi är alla hänvisade till att fånga in och begripa verkligheten via våra värderingar och tidigare gjorda erfarenheter. Det bör också sägas att intellektuell inte är liktydigt med intelligent. De ideologiskt skolade kan vara mycket klyftigare. Ändå är det så, att de intellektuella har ett överläge. När som helst riskerar de som är bundna av ideologier att deras agenda syns, att få brallorna neddragna. De vet detta och avskyr därför de intellektuella. De hyllar åsiktsfrihet, men bara om det handlar om åsikter som de gillar, vilket är huvudleden mot det totalitära samhället. Detsamma med begreppet demokrati, som för dem betyder att ha rätt värdegrund. Så här skriver den i den svenska journalistkåren mobbade journalisten Marika Formgren:

I den svenska värdegrundsdemokratin kan man göra karriär på att ogrundat anklaga andra för att vara antidemokrater, och man kan få karriären förstörd genom en sådan anklagelse. I värdegrundsdemokratin är skolans viktigaste uppgift inte att förmedla kunskaper, utan att förmedla värdegrunden. 

I värdegrundsdemokratin måste idrottsföreningar bekänna sig till värdegrunden för att få verksamhetsbidrag. I värdegrundsdemokratin skickas personal på särskilda värdegrundsutbildningar. I värdegrundsdemokratin blir skandalen större om polisen ”brister i värdegrund” än om den misslyckas med att upprätthålla lagen. I värdegrundsdemokratin får chefer som är ansvariga för allvarliga misstag inte journalistfrågor om hur och varför, utan om sitt värdegrundsarbete.

De ideologiskt skolade för sin kamp mot det fria tänkandet med bannbullor. För att ge några egna exempel: Om jag ställer några rätt försiktiga frågor om hur Frankfurtskolan påverkat västvärldens tankemönster, eller kanske hur det ligger till med judiskt ägande och makt, i Sverige liksom i andra delar av världen, då klassar ideologerna mig som nazist. Om jag utifrån min samhällsvetenskapliga skolning och forskning ifrågasätter den mångkulturella ideologin, då är jag främlingsfientlig och rasist. I varje fall befinner jag mig till höger, minsann långt ut till höger. Så ser nämligen det ideologiska och pseudointellektuella klassningssystemet ut i Sverige. Vissa frågor är förbjudna och den som ställer dem måste prickas in på den politiska kartan. De ska placeras bland de politiskt vanartiga och skändas.

Själv undviker jag att klassa mina meningsmotståndare i politiska termer. Jag ser visserligen var på den politiska kartan de befinner sig, men i sakfrågorna föredrar jag att beskylla dem för att vara okunniga, idioter, hycklare eller hjärntvättade. Mina meningsmotståndare kan ju ha rätt också, tänka bättre än jag. Om jag tycker det, så har jag förhoppningsvis inga problem med att erkänna det och lära mig av dem.

En av de tänkare som Knut och jag diskuterade hette René Girard. I ”Violence and the Sacred” (1977) konstaterar han att stamsamhällen endast kan växa till stater om rättssystemet träder in som tredje part och tar hand om hämnden, när parter tvistar. I annat fall följer hämnd på hämnd och mycket snart har alla inblandade parter fullgoda skäl för att hata och söka förgöra varandra. Blodshämnden, som vi känner från nästan alla folkslag, är det äldre system som försvann när rättstaten infördes. För inte så länge sedan fortlevde blodshämnden på Korsika som vendetta och ännu i dag förmodas den förekomma i vissa delar av Albanien. Girard skriver:

Hämnden är en ond cirkel vars effekter för stamsamhällens del endast kan anas. För oss har cirkeln brutits. För denna lycka kan vi framför allt tacka en av våra sociala institutioner: rättssystemet, vilket avvärjer risken för hämnd. Systemet undertrycker inte hämnden; snarare är det så, att det begränsar den till en enstaka vedergällning, utförd av en suverän auktoritet som är specialiserad i denna funktion. Rättvisans beslut presenteras alltid som sista ordet i hämndfrågan (s. 15, min övers.)

Rättssystemet är särskilt strängt mot medborgare, som tar rättvisan i sina egna händer. Anledningen är att detta är samhällsfarligt. Med denna viktiga insikt om att rättssystemets auktoritet måste upprätthållas, följer emellertid ett problem. Vilken rätt har samhället att straffa medborgare som axlar ett ansvar för ordningen upprätthålls, när staten varken förstår eller klarar att fullgöra sitt uppdrag?

Lite varstans i Sverige är medborgargarden på gång. Exempelvis i Nora där ”Gruppen för grannsamverkan för alla i Nora kommun ocensurerad” vill ha några stormavdelningar på det blivande modulboendet för ensamkommande ungdomar. De vill också ha ”ett smidigt system där vi kan mobilisera oss snabbt i stort antal och vara redo för konfrontation om så krävs.”

Det vi nu upplever i Sverige är en stat där såväl makten som medierna håller på att förlora sin auktoritet. Det blir allt tydligare att de tillsammans driver landet mot ett haveri. Jag erinrar mig ett påstående från Knut som jag emellanåt ser citerat på nätet:

Svenska medier har aldrig insett att deras uppgift är att hålla ögon på staten och på makten. De tror att deras uppgift är att hålla koll på folket.

Att det förhåller sig så, blev särskilt tydligt när medierna kommenterade fotbollshuliganernas attack på marockanska gatubarn. Det lär finnas så osannolikt många som 800 i Sverige, de flesta i Stockholm. Den vetgirige medborgare som via nyhetsflödet och på nätet silar fram vad det handlar om, får veta att marockanerna har tagit sig till Sverige på egen hand, men inte för att söka asyl och ta hit sina familjer. Några sådan finns nämligen inte. De var gatubarn också i Marocko. I Stockholm hänger de flesta kring Sergels torg. De försörjer sig på droghandel, att sno mobiltelefoner och annan kriminalitet. De antastar unga tjejer. Polisen kan inte hantera situationen, därför att killarna säger att de är barn och barn får polisen inte kasta i finkan, inte i Sverige. Inte heller finns det några familjer eller andra ansvariga att kontakta. Statens våldsmonopol fungerar med andra ord inte.

Därmed bäddas för aktioner från medborgare, som vägrar att finna sig i att det blivit farligt för i synnerhet unga tjejer, att vistas i Stockholms centrum. För en vecka sedan gjorde ett gäng en samlad attack. Så här skrev exempelvis Svenska Dagbladet om efterspelet:

Sent på måndagskvällen meddelade Stockholmspolisen att de avsatt resurser för att jobba mot självutnämnda ”gatupatruller”. Insatsen görs efter att uppskattningsvis 70 – 100 maskerade män gått samman för att attackera flyktingbarn i fredags.

Observera att de kriminella killarna kallas för flyktingbarn och att polisens uppgift är att skydda dem mot ytterligare attacker. Med andra ord, de marockanska killarna är offer (och goda). Svenskarna är onda huliganer. Så skriver den som går maktens ärenden.

Svenska journalister skriver inte att staten har försatt medborgarna i en oacceptabel situation.

Svenska journalister skriver inte att politiker och myndigheter har svikit sitt uppdrag.

Svenska journalister skriver inte att detta är den mylla i vilken medborgargarden växer.

Svenska journalister skriver inte om medborgares förtvivlan och oro.

Svenska journalister utgår alltmer sällan från terrängen. De föredrar kartan. De skriver utifrån en agenda där invandrare av olika slag alltid är offer och där svenskar regelmässigt beskrivs inte bara som onda utan också som roten till det onda, genom att utöva sitt strukturella våld (ja … eller nå’t). Det är oanständigt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.