Pompadourpolitiker

pompadour
På 1960-talet genomfördes ett enkelt experiment på en förskola i USA. Ett antal fyraåringar fick en marshmallow av en försöksledare, som sa att den som inte åt upp sin marshmallow skulle få en till, när försöksledaren återvänt från ett kort ärende. Vissa barn klarade att vänta, medan det var omöjligt för andra. De åt upp godisbiten. När barnen blivit tonåringar så kollades de upp. De som det gick bäst för var, föga förvånande, de som hade klarat att vänta på den andra godisbiten.

Konflikten mellan kortsiktiga och långsiktiga mål är nog välbekant för oss alla, vare sig det handlar om barnuppfostran eller hur man klarar av sitt vuxna liv. Barn tvingas av förnuftiga föräldrar att slita med tråkiga läxor istället för att spela datorspel. Man bör hellre träna sin kropp än att stoppa den full med mat, om man ska må bra. I äktenskap krävs trohet, att man inte hoppar i säng med vem som helst, när möjligheten erbjuds. Och det kanske allra största: väldigt många bland oss ägnar timme ut och timme in åt tråkiga jobb. Gör vi inte det så får vi ingen lön och allt går åt helvete.

För de flesta av oss är det alldeles självklart att man bör tänka långsiktigt, oavsett hur bra vi klarar av det. Det är vanligen det som nyårslöften handlar om. De flesta floppar. Så är det inte för djur och så var det nog inte för stenåldersmänniskan. I sin bestseller ”How The Mind Works” skriver harvardprofessorn Steven Pinker att för stenåldersmänniskan gällde det att passa på att äta eller ha sex, när tillfälle erbjöds. På stenåldern skulle uttrycket ”Fånga dagen!” vara obegripligt. Vad ska man annars göra?

Protestantismen är den religion som mer än någon annan satt de långsiktiga behoven i första rummet. Den människa som Gud gillar och frälser är den som arbetar hårt och är ytterst måttlig i sin konsumtion. Den tyske sociologen Max Weber skrev i början av 1900-talet om den protestantiska etiken. Det är fortfarande bland det bästa man kan läsa, om man vill sätta sig in i ämnet. En av de teser som Weber utvecklade var att protestantism och kapitalism hör samman.

Något som han emellertid inte skrev om och som är värt att reflektera över är hur kapitalism och överkonsumtion hänger samman. Kapitalismen lägger inga moraliska aspekter på konsumtion utan ju mer folk konsumerar, desto bättre. Det ligger inte inom kapitalismens ansvarssfär att folk äter sig smällfeta, därför att de inte klarar att prioritera sina långsiktiga intressen. Överkonsumtion är ok. Däremot är det farligt om folk drar ner på konsumtionen. Det hotar den produktion som är välståndets motor. Detta är för övrigt ett av argumenten för invandringens lönsamhet. Alla dessa behövande nykomlingar gör att produktionen och välfärdsindustrin går på högvarv.

De två krafter som kämpar om herraväldet kan också benämnas förnuftet och begäret. Kapitalismen står på begärets sida. På rak arm kan jag inte säga vilken kraft som står på förnuftets sida, annat än att vi alla innerst inne vet att förnuftet är den kraft som vi bör bejaka. Begären måste hållas tillbaka. Man ska inte röka, inte knarka, inte käka lösgodis, inte vara otrogen, inte vara lat etcetera etcetera.

Ser man till skatten av talesätt och metaforer, så stöder också de förnuftet. Att frossa är att ge efter för begäret. Frosseri tillhör därför de sju dödssynderna. Mera: man ska inte ta ombord så många i en livbåt, att den sjunker. Inte heller ska man pinka på sig, även om det till en början blir varmt och skönt.

En av de mera berömda varnande sentenserna, ”Efter oss syndafloden”, yttrades som bekant av madame de Pompadour några år före den Franska revolutionen. Povel Ramel står för en av de mer subtila kommentarerna. I ”Var är tvålen” beskriver han hur den kungliga mätressen badade i champagne: ”32 när hon klev i och 33 när hon klev ur”. En kombination av stötande slöseri och omedelbar behovstillfredsställelse.

Slut på kåserandet och över till politiken, där dessa båda krafter kämpar med varandra på liv och död. Jag är ingalunda ensam om uppfattningen att en kortsiktig europeisk invandringspolitik gör Medelhavet till Dödens Hav. Sverige är en av de mest utstuderade bödlarna. Vi säger att de som lyckas ta sig till Sverige och söka asyl här har goda chanser att få den beviljad, i synnerhet om de är syrier. Det betyder att syrier, som sitter i tröstlösa flyktingläger i Turkiet, tar sig över Medelhavet till Grekland. Som bekant lyckas inte alla. Denna politik är en skam för Sverige men det sägs aldrig i gammelmedia. Även om en eller annan politiker i Europa och Sverige rimligen förstått sambandet, så håller de tyst. Istället skickas räddningsfartyg till Medelhavet. Besättningarna intervjuas återkommande i svenska nyhetsprogram och talar om hur meningsfullt deras arbete är. De räddar liv! Ingen i ansvarig ställning säger att det finns bättre sätt att rädda liv på.

Måtte en dag en svensk haverikommission tillsättas och de ansvariga ställas till svars.

Det här perspektivet går att tillämpa på väldigt mycket av det som händer i svensk och europeisk migrationspolitik. De långsiktiga behoven får vika för de kortsiktiga. Moderna politiker tar högst ogärna impopulära men nödvändiga beslut. De klarar inte ens särskilt bra att diskutera hur den pågående massinvandringen ska hanteras, trots att alla signalsystem larmar. Det finns inte bostäder, inte jobb, inte tillräckligt med poliser för att upprätthålla ordningen. Sjukvård, skolor och sociala myndigheter klarar inte sin uppgift. Kvinnofriden är allvarligt hotad. Mycket har redan hänt, värre kommer det att bli. Det var inte svårt att förstå att det skulle hända. Och lik förbannat …

Det mest omoraliska inslaget i denna den långsiktiga politikens härdsmälta är, att de europeiska politiker som inte klarar av att göra sitt jobb, kritiserar de europeiska politiker som gör ett seriöst försök. Jag tänker i första hand på den kritik som riktas mot Ungerns och Tjeckiens presidenter. De har också mage att kritisera Australien, som har satt stopp för de indonesiska migrantbåtarna. De indonesier som ändå försöker, bordas av australiska fartyg och förs framför allt till den självständiga örepubliken Nauru, till Julön och till Manus, som tillhör Papua Nya Guinea. Därifrån kan de föras vidare till Kambodja eller Filippinerna. För detta kritiseras de av europeiska opinionsbildare och politiker. I synnerhet anses det skamligt att australiska myndigheter betalar människosmugglare för att styra om sina båtar och dumpa migranter i läger i andra länder. Om det nu är sant förstås. Amnesty kräver att förfarandet utreds.

Det finns också en stark australiensk kritik:

– De människor som söker sig hit är inte illegala migranter utan har rätt att komma hit och få sina flyktingskäl prövade. Australien bryter mot den internationella konventionen när man vägrar dem den rätten utan skickar dem till läger utomlands i stället, säger Stephen Castels, professor vid Sydneys universitet till SVT. /…/
– I praktiken är det samma sak som att hålla någon fängslad i åratal utan misstanke om brott. Vår nation utnyttjar misären i lägren som ett sätt att avskräcka människor från att söka asyl här, säger Stephen Castles.

Det sägs att Australiens invandringspolitik är omänsklig. Antagligen är det sant – tillvaron i lägren verkar helt vidrig. Vad som inte sägs så mycket om är, att Australien på så sätt räddar liv. Det är givetvis inte det främsta syftet, utan vakthavande politiker vill skydda landet från en invasion av det slag, som nu håller på att sänka Europa. De kritiker som vänder sig mot Australiens ”Operation Suveränitet” borde rimligen komma med förslag om hur den australiska politiken hellre borde sett ut, inte bara kräva att Australien ska följa Europas kortsiktiga politik. Och gå under.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.