Lögnerna

censorshipSpråk handlar om kommunikation, om att vi ska kunna överföra kunskaper och information till varandra. Vid alla överföringar finns det risk för missförstånd. Dels kan det utsända budskapet vara luddigt formulerat, dels kan mottagaren missförstå även mycket tydliga budskap. Detta förvrängningsproblem är minst acceptabelt inom forskning. Ju mindre risk för förvrängning, desto bättre. Matematik är därför det optimala vetenskapliga redskapet. Men det finns givetvis också andra språk, exempelvis kemins formelspråk.

Varje vetenskaplig specialisering utvecklar sitt eget språk, varav läkarvetenskapens latin är det som kanske syns tydligast utanför forskarnas verklighetsbubblor. Genom att vara ett dött språk är latin ett lydigt kommunikationsredskap. Begreppens betydelse förändras inte genom dagligt bruk. Sammanfattningsvis: vetenskapen strävar efter att hålla den levda verklighetens språk på avstånd, därför att de är alltför inexakta, alltför konnotativa. Vardagsspråk kan både missförstås och vantolkas.

För humaniora och samhällsvetenskap är kommunikationen svårare än för naturvetenskap. Humaniora kan inte överleva utan ett värderande språk, något som är en dödssynd inom naturvetenskap. Samhällsvetenskap gör sina försök, men här finns risk för att barnet kastas ut med badvattnet. Ett alltför tekniskt och – vanligen – kvantitativt språk ger en torftig bild av samhället. Det finns en klyfta mellan det som i vetenskaplig mening är ”vetbart” och det som är ”värt att veta”. Om exakthets- och sanningsribban läggs alltför högt, så blir det man får veta alltför trivialt och strängt taget inte värt att veta. Det kan också vara så att de flesta redan vet det, utan vetenskapens hjälp.

Det vetenskapliga språket spänner således över ett brett spektrum, från den exakta matematiken till humanioras ofta (men inte alltid) värderande språk. Det finns dock två krav som är gemensamma för alla som gör anspråk på att syssla med forskning och vetenskap. Det ena kravet är själva strävan efter exakthet. Bara för att det inte alltid går att vara absolut entydig, så får man inte ge upp det kravet. Det gäller dels att själv vara så tydlig (entydig) som möjligt, dels att vara mycket seriös också som mottagare av budskap; risken för missförstånd måste minimeras. Det andra kravet är att man kan definiera sina nyckelbegrepp och ofta också gör det, givetvis för att inte bli missförstådd.

Med denna utgångspunkt vill jag kommentera fyra begrepp i det pejorativa språk, som i medierna används som ett vapen mot dem som är kritiska och ifrågasätter den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser. De fyra begreppen är mycket välbekanta för oss alla: nazism, fascism, rasism och islamofobi.

Nazism eller nationalsocialism är Hitlers och det tyska rikets ideologi, som styrde Tyskland mellan 1933 och 1945. Den har följande ideologiska grundbultar:

  • Den som är nazist tror inte på demokrati och allmänna val. Det är nationens ledare som förkroppsligar folkviljan.
  • Kollektivet är överordnat individen
  • För nazister är den ariska rasen den förnämsta. Den judiska och den zigenska rasen är mindervärdiga och bör därför utrotas.
  • Antikommunism
  • Antikapitalism
  • Kvinnans roll är att vara hemma och föda barn.
  • Heterosexualitet är den enda tillåtna sexualiteten

När politiker, journalister och opinionsbildare kallar politiska motståndare för nazister, så påstår de med andra ord något som går att reda ut och som så gott som alltid bevisligen visar sig vara fel. Om jag ser till mig själv – jag har vid flera tillfällen kallats för nazist – så skedde det första gången i slutet på nittio-talet i en DN-debatt. Jag hade skrivit en bok baserad på eget fältarbete: ”Svenskar och zigenare” (på den tiden var det ok att skriva zigenare). En debattör som just ingenting visste om romer, men ogillade min bok, kallade mig för en övervintrad nazist.

Nu visste han förstås ingenting om mig heller. Han drog bara till med något, som huvudsakligen baserades på att jag inte beskrev romer enbart som offer i en rasistisk och fientlig omvärld.

Om jag nu med vetenskaplig noggrannhet gör det som min meningsmotståndare inte gjorde, och prövar om beteckningen nazist är relevant, så är det väl endast beteckningen ”antikommunist” som stämmer. Möjligen skulle jag också kunna bejaka att kollektivet är överordnat individen, men det beror på vad man lägger in i detta påstående. Jag bejakar exempelvis rättssamhällets legitimitet, vilket kan uttolkas som att jag sätter kollektivet före individen. Återigen, om kollektivets rätt formuleras som ett dödsstraff, så är jag emot kollektivets rätt. Dessa värderingar kan emellertid inte anses tillräckliga för att jag ska klassas som nazist. Således, när jag kallas för nazist, övervintrande eller ej, så är det i sak felaktigt, en lögn.

Om det nu hade varit så, att jag hade bejakat den totalitära idén, med en ”allsmäktig” ledare plus att jag hade ansett att judar och romer var mindervärdiga raser, då hade det kanske varit rättvisande att peka ut mig som nazist. Men återigen, med sådana värderingar hade jag nog också själv kallat mig för nazist, vilket betyder att beskyllningen hade förlorat sin laddning. Likväl som man kallar en spade för en spade, så bör man naturligtvis kalla en nazist för en nazist. Också följande sats gäller: likaväl som man inte kallar en spade för en dynggrep, så bör man undvika att kalla icke-nazister för nazister. Skälen är fem:

  • Nazistbeteckningen är skändande och därigenom konfliktgenererande.
  • Beskyllningen dödar debatten mellan meningsmotståndare.
  • Det är språkdestruktivt, i den meningen att verklighetsreferensen saknas.
  • Det undergräver tilltron. Den som bevisligen ljuger kan man inte lita på.
  • Det dödar kunskapstillväxten, det går inte att bygga kunskap på lögner.

Slutsats: Ge fan i att kalla människor som inte är nazister för nazister.

Fascism och nazism är inte samma sak, vilket en del debattörer tycks tro. De är visserligen båda totalitära ideologier, men en viktig skillnad är att fascismen inte ställer upp på nazismens rasteori. En annan är att fascismen är korporativ, vilket betyder att samhället ska bestå av av självstyrande korporationer, ledda av arbetare och ägare tillsammans. Fascismen är också tydligare uppbyggd med en militär hierarki som förebild.

Henrik Arnstad heter en historiker som har maktens öra. Han anser att sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Det är i sak är osant och omöjligt att argumentera för, utan att blåljuga. Han har därför fört in begreppet ”nyfascister”, men utan att tillräckligt klart redogöra för vad han lägger in i begreppet. Förmodligen vill han därmed fräscha upp beteckningen. Mussolini och hans fascism börjar ju – precis som Hitler och hans nazism – kännas lite överspelat i vår tid.

Henrik Arnstad hävdar att sverigedemokraterna är nyfascister därför att de vill avskaffa det pluralistiska och multikulturella samhället, till förmån för ett etniskt homogent samhälle. Några sådana krav ställer emellertid inte sverigedemokraterna. De förespråkar assimilering av de invandrare som är här. Vidare hävdar han att ”nyfascismen” och därmed också sverigedemokraterna vill ersätta den västerländska demokratin – baserad på universella mänskliga rättigheter och individens frihet – med en demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”. Vad han menar är dunkelt. Inte desto mindre är det fel, eftersom sverigedemokraterna reservationslöst står bakom den parlamentariska demokratin.
Mera: till skillnad från fascisterna är sverigedemokraterna inget revolutionärt parti, som vill omkullkasta den rådande politiska, ekonomiska och sociala ordningen.

Med en forskares perspektiv kan jag bara konstatera att Henrik Arnstad är en total katastrof. Han för in ett nytt pejorativt ideologibegrepp och utan att på ett tillfredsställande sätt klargöra vad begreppet betyder, så definierar han Sverigedemokraterna som företrädare för denna ideologi. Det är en skam för svensk debatt att Henrik Arnstad släpps upp på den offentliga scenen. Men här som i så många andra sammanhang utanför vetenskapens domäner gäller att en för makthavarna attraktiv lögn slår ut en obekväm sanning.

När det gäller rasism, är det tveklöst det mest hårdexploaterade av de fyra nämnda begreppen. Uj vad rasister det jagas i vår tid! Och uj vad många det finns som är rasister, trots att de inte är det. Till begreppen raser och rasism kan också knytas andra problem. I den politiska debatten förnekas att det överhuvudtaget finns raser och även om det finns synliga yttre skillnader (hudfärg), så finns det inga andra skillnader. Alla människor är samma oskrivna blad när de föds och har därför samma kapacitet. Emellertid, vetenskapen har starka invändningar. Det är inte bara så att rasbegreppet behövs inom vetenskapen utan det är också så att till olika raser går det att knyta olika egenskaper. Detta har emellertid ingenting med rasism att göra. Rasism är en lära som förkunnar att olika raser är olika mycket värda och att därför den vita rasen är överlägsen andra raser. Så säger inte vetenskapen utan den begränsar påståendet till att raserna har olika egenskaper, men av det kan man inte med vetenskapens hjälp legitimera vare sig en makthierarki eller något apartheidsystem.

Således, om jag säger att det finns raser och att till rasbegreppet kan olika kvaliteter och egenskaper knytas, så är jag inte rasist, utan då är jag vetenskapligt uppdaterad. Om jag däremot förnekar detta faktum, så befinner jag mig i samma kategori som människor som påstår att homeopati är medicinskt verksamt och att det finns små gröna varelser på planeten Mars. Jag påstår något som går emot det som vetenskapen håller för sant. Rasist blir jag först om jag med stöd i rasbegreppet argumenterar för en makthierarki baserad på ras. Det kan inte legitimeras med vetenskapens hjälp. Men så finns det heller inte särskilt många som förespråkar rasistisk världsordning.

Det sista av de begrepp som jag härmed sätter giftstämpel på är islamofobi. Att sjukdomsförklara politiska förhållningssätt är ett arv från den Frankfurtskola, som så många vänsterpersoner anser inte haft något inflytande på vår tids mentala gestalter. Att sjukdomsförklara dem som kritiserar islam, är tveklöst ett politiskt övergrepp av skamligaste slag. Islam är den ideologi som orsakar mest bekymmer i vår tid, inte bara i västerlandet utan också i och mellan muslimska länder. Det framstår som mer legitimt att sjukdomsförklara den som inte vill se detta, än den som ställer sig kritisk.

Emellertid är jag inte av den åsikten att någon annan än den som är sjuk på ett sätt som kan beläggas med läkarvetenskapens hjälp, också ska diagnosticeras som sjuk. Jag anser istället att de som är kritiska gentemot islam bör ställa upp de argument som de anser gör kritiken berättigad. Samma sak bör de göra som tycker att islamkritik är en sjukdom. De bör redogöra för varför man inte ska ställa sig avvisande gentemot islam. På så sätt kan man jämföra argumenten och nå en högre nivå i debatten.

Det finns ett viktigt ställningstagande som jag anser att svenska journalister bör ha klart för sig. Antingen står de kvar på maktens sida och distribuerar och implementerar missvisande begrepp som nazism, fascism, rasism och islamofobi. På så sätt blir de debattdödare och vägröjare för ett totalitärt samhälle, det vill säga ett samhälle där de som har invändningar mot den förda politiken ska skändas och tystas. Eller också ställer de sig på vetenskapens sida och vinnlägger sig om att vara hederliga och rättvisa. De som väljer det senare alternativet kommer att finna inte bara att debattnivån höjs utan också att de hatmail som tycks plåga så många journalister avtar drastiskt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.