Ingen återvändo

flygelEn bloggläsare skickar mig länken till en lång artikel i den ansedda tidskriften Foreign Policy, utgiven i Washington. Den är skriven av James Traub, som inte bara författat ett antal prisade böcker utan också skriver för The New York Times Magazine och The New Yorker. I höstas besökte James Traub Sverige och skaffade sig underlag för en artikel om landets extrema invandringspolitik. Han gjorde egna iakttagelser och intervjuade ett antal nyckelpersoner.

Traubs artikel ”The Death of the Most Generous Nation on Earth” har alla den goda journalistikens kännetecken. Den bygger på solid egen research, den är måttfull och nyanserad I tonen, samtidigt som den lyckas sätta strålkastarljuset på rätt frågor. Jag skulle vilja sticka den i händerna på ett urval av mina vänner och närstående, som vägrar förstå den katastrof som svenska politiker och opinionsbildare försatt landet i. Men det kommer jag inte att göra. Jag har prövat tidigare och de läser inte det jag skickar till dem. Antingen är det bara tyst eller också blir de förbannade på mig, ungefär som om jag tillhörde något slags snurrig sekt och ville omvända dem. Det spelar ingen roll att jag ägnat lejonparten av mitt professionella liv åt invandrar- och etnicitetsfrågor och skrivit åtskilliga böcker i ämnet. Inte heller spelar det någon roll att jag nog allmänt anses omdömesgill. I kraft av sitt – som de anser – moraliska överläge vill de varken läsa eller lyssna till mig.

Ett annat exempel på hur det går till i vårt svenska stasiland är det som en internationellt känd svensk naturvetare över en kopp kaffe i Liljeholmen berättar för mig. Hon har två döttrar, tolv och sexton år, som hon förmanar, så att de inte i skolan för vidare sådant, som hon och hennes man säger vid frukostbordet till varandra om invandringspolitiken och dess konsekvenser. Dels är hon orolig för hur det kan drabba döttrarna, vars hjärtan klappar för de stackars flyktingarna, men också för att det på mer eller mindre krokiga vägar kan komma fram att hon inte är helt synkroniserad med den svenska värdegrunden. Det i sin tur skulle kanske göra att hon fick svårare med forskningsanslagen i framtiden. Samtalstonen är låg. Vi är båda intensivt medvetna om att vi behöver den här typen av möten, som säkerhetsventiler.

Lite elakt tänker jag att verkligheten kommer att göra uppvaknandet smärtsamt för dem som vägrar förstå vad som sker med Sverige – det är bara en tidsfråga innan de mer eller mindre tvingas förstå det som händer. Men det hjälper föga mot mitt tungsinne, eftersom haveriet drabbar oss alla. Möjligen med undantag för en liten överklass, som i kraft av sina kontakter och förmögenheter kan skydda sig.

För att återvända till Traub, så intervjuar han bland andra Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi. Efter en lång tid med garderobsdörren på glänt skriver Arpi nu öppet om den svenska katastrofen. För det blir han påhoppad av vänsterskribenter, till exempel DN-journalisten Po Tidholm, som twittrar att Arpi måste sluta med att vara extremhögerns favoritskribent: ”Det är extremt oansvarigt. Du skänker legitimitet åt extremister. Men du kanske går igång på det?”

Det är en klyfta som löper rätt igenom vänkretsar, släkter, familjer, mellan makar, till och med mellan föräldrar och barn.

I Traubs intervju pekar Ivar Arpi på något som sällan skrivs om i svensk press, men som jag tror gör mest ont bland vanligt folk, nämligen den klyfta mellan kritiker och bejakare, som svensk invandringspolitik skapat. Det är en klyfta som löper rätt igenom vänkretsar, släkter, familjer, mellan makar, till och med mellan föräldrar och barn. Ivar Arpi konstaterar att han med sitt konsekvensneutrala sätt att skriva om svensk invandringspolitik hamnat i konflikt inte bara med en nationellt sett skrämmande ansvarslös vänster utan också med sin mamma och lillasyster. Han exemplifierar inte utan nämner det lite i förbigående.

Detta är något som jag har egna erfarenheter av och som jag dessutom fått berättat om från såväl bloggläsare som dissidenter. Oftast slutar konflikterna med tystnad. Det är viktigare att rädda äktenskap och vänskaper än att få rätt om invandringspolitiken. Däremot, att komma fram till en gemensam ståndpunkt är för de allra flesta omöjligt. De få gånger jag vet att det har skett, så har det tagit formen av ett uppvaknande. Den som förstår vad den svenska invandringspolitiken lett och leder till, har lyckats få en eller annan närstående att också förstå. Det har då skett med draghjälp från verkligheten. Det är till exempel svårt att fortsätta att beskylla islams kritiker för att vara islamofober, efter terroristdåd som det nu senast i Paris. Och i synnerhet efter höstens massinvandring med åtföljande problem, är det svårt att hålla fast vid uppfattningen att Sverige bör fortsätta med sin extrema flyktingpolitik, allra helst ha fri invandring. Men klyftan gör också att många går skilda vägar, efter att ha känt varandra i decennier.

Att propagandan blivit alltmer svårsmält, med journalistiska avhopp som följd, har naturligtvis också haft betydelse. Till och med P1 har sänkt garden och släpper fram kritik – även om den fortfarande i första hand riktas mot ett välfärdssamhälle, som får allt svårare att leva upp till sina ideal. Det handlar då inte enbart om vad det hela kostar, utan om att välfärdsfunktionärerna inte räcker till. Många av de ensamkommande ungdomarna hamnar i familjehem som inte har just mycket mer än misär att erbjuda. Ändå, för dem som vaknar till handlar det sällan om några dramatiska sidbyten. utan snarare om motvilliga erkännanden typ ”det här blev bestämt inte så bra”.

Däremot har jag inte sett ett enda exempel på att dissidenter bytt åsikt. Vad det beror på är inte särskilt svårt att räkna ut. För den som genomskådat den snärjande godhetsretoriken, så finns det ingen väg tillbaka in i dimman. Tag till exempel påståendet att vi alla är lika mycket värda. Visst, det låter ju bra och så kanske man ska tycka, men den som förlorat sin barnatro kan inte ångra sig, typ ”förresten, jag tycker nog att alla är lika värda i alla fall ”. Så grovt går det inte att lura sig själv.

Detta med det lika värdet, som jag med bloggläsares hjälp flera gånger tagit upp, tycks vara väldigt viktigt för dem som vill skydda sin självuppfattning som goda människor. Två närstående har beskyllt mig för att inte tro på människors lika värde. Jag har svarat att det är helt korrekt, det gör jag inte. Det är generande lätt att påvisa att sådana satser inte utgör någon vägledning för handlandet. Den här gången tänker jag ta lite hjälp av psykologen Jörgen Oom, som i ett mail till bland andra mig, reflekterar över det lika värdet. På frågan om det spelar någon roll varifrån människor kommer till Sverige, svarar han:

Det politiskt korrekta svaret är givetvis: Absolut inte. De är alla människor med samma värde. Ja, men 200 invandrade israeliska kemiingenjörer bidrar sannolikt mer till att vi kan upprätthålla en välfärdsstat i Sverige, än 200 marockanska gatubarn. Så är det. Vilket alla vet, men de flesta LÅTSAS som om det inte är så.

Det är också svårt att hålla fast vid uppfattningen att de ensamkommande ungdomarna flyr från brinnande krig, när man vet att ungefär 75 procent av dem kom från Afghanistan förra året. Eller att kalla alla för flyktingar när inrikesminister säger att mellan 60.000 och 80.000 av dem som sökte asyl förra året kan komma att avvisas, därför att deras asylskäl inte räcker till. Eller när EU:s gränspolis Frontex i ett internmeddelande nyligen konstaterade att en majoritet av dem som vill komma in i EU inte ens är i närheten av att ha asylskäl.

På det här sättet kan man stapla information och kunskaper på varandra, men att föra det vidare till sina vänstervänner, det blir som att hälla vatten på gäss. Inte ens den fråga som jag tycker är mest drabbande, nämligen om de tycker det är ok att lämna över det konkursade välfärdssamhället till nästa generation, tycks få dem att känna sig osäkra på sina höga hästar.

Vänstervännerna befinner sig i en annan verklighet. Där påstår de att Sverige måste ta sitt ansvar, vilket ska uttolkas som att den flyktingpolitik som sänker Sverige måste fortsätta. De kan också säga att vi inte får skilja mellan vi och dem. Nähä, tänker jag, som åtminstone bor i ett mångkulturellt område, vilket dessa vänner absolut inte gör. Jag vill säga ”Ni är praktlurade, hjärntvättade, malliga och kunskapsresistenta”. Men det säger jag naturligtvis inte. De är ju mina vänner.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.